måndag 18 november 2013

Moral i Elysium

Jag har funderat mycket kring budskapet i Elysium. Det kan hända att detta innehåller spoilers så om ni inte sett filmen, se den först. Den är för övrigt rätt bra tycker jag.

Okej, tillbaka till budskapet. Filmen bygger på enorma orättvisor mellan en stor fattig befolkning och en liten snuskigt rik överklassklick. Jag grät i slutet för att det slog mig att jorden kanske aldrig kommer till det stället att alla får dela på det som är bra. Att det alltid kommer finnas denna äckligt rika överklassklick (som även jag tillhör i jämförelse med andra, mer fattiga) och massor med fattiga människor som inte ens är välkomna hit pga vad? Att vi rika inte vill dela med oss för då kanske det blir sämre för oss?! Vad fan!!! Vad är det vi lär våra barn? Jo, att en ska dela med sig för allt blir så mycket bättre då. Vad i helvete hände sedan? Varför har dessa annars kanske vettiga vuxna återgått till konceptet MIN/MITT och "Jag delar ALDRIG med någon, ALDRIG!"? Vad hände på vägen upp i vuxenvärlden? Vad hände med att dela med sig till alla? Vilken jävel är det som sitter och mölar i sig världens resurser själv i smyg så att ingen annan får? Jo, alla rika överklassklickar gör det. Jag gör det men jag försöker ändra på det.

Att saker blir sämre om en delar med sig är ett oerhört egoistiskt begrepp. Ja, det blir sämre - för dig! DU får inte lika mycket och DU kanske får vänta lite på din tur. Men om en tänker lite bredare än bara sig själv så inser en ganska snabbt att det finns fördelar också. De personer som behövde exempelvis medicin kan nu få det. De behöver inte dö för att DU inte klarar av att dela med dig. Ja, det kanske finns ett underskott av medicin. Ja, DU kanske inte vill dö heller. Det jobbiga här är att alla känner nog så. De flesta tycker att just deras familj har det värst och behöver medicinen först. Och kanske är det så att just de förtjänar att få medicinen först. Därför hade det varit så bra om någon/några som älskar alla människor lika mycket och som klarar av att vara fullständigt opartisk kunde avgöra vem av alla behövande som behöver medicinen mest. Men vem ska göra detta? Gud? Tills Gud anmäler intresse får nog människorna sköta det själva misstänker jag.

fredag 15 november 2013

Något av det värsta som finns är att vara sjuk!

Jag hatar att vara sjuk! Jag känner mig så ynklig och orkar inte göra något av det jag brukar kunna fixa galant. Idag tog det mig 4,5 timmar att få iväg skruttarna och mig själv till förskola och jobb. Det här brukar gå på max 2 timmar i vanliga fall!

Jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på alla dem som är kroniskt sjuka OCH måste jobba! De har det så här varje dag! Varenda dag är en pina och en kamp mot kroppen. Min förkylning kommer gå över på några dagar - deras kanske varar resten av livet.

Nä, den här bit ihop-och-kör-på-mentaliteten tror jag inte leder någonvart bra. Att jobba tills en stupar är ju bara skadligt. Jobbet är bara ett jobb, inget mer. En kommer inte få medalj för att en har slitit ut sig för sitt jobbs skull (oftast). Tyvärr.

Idag tänker jag lite extra på alla dem som lever med smärta - både fysisk och psykisk. Som ibland inte orkar upp ur sängen pga att det gör så ont. Ni är fantastiska som orkar kämpa på varje dag!

onsdag 13 november 2013

Idag blev jag en lite bättre människa!

Idag har jag äntligen fått tummen ur och blivit medlem hos Amnesty International. Jag betalar visserligen endast lägsta beloppet på 20 kronor men det är i alla fall en början. Nu är det inte bara like eller share på Facebook utan jag bidrar faktiskt (om än väldigt lite). Hurra för mig :)!

tisdag 12 november 2013

Landskampsrekord

På väg till jobbet pratades det om detta på radion.
Anders Svensson hyllades med en bil för sitt landskampsrekord. Therese Sjögran, som gjort 41 landskamper mer, nämndes inte alls.
Det var morgonpasset i P3 som tog upp ämnet och det var så skönt att höra just hur fel de tyckte att det var. Inget snack utan det var tokfel bara!
Direkt började det strömma in sms, mail, mm där morgonpasset kritiserades för att vara moraltanter, tillhöra PK-Sverige, herrfotbollen försvarades hit och dit, att det var en sponsor till just Anders Svensson som ordnade bilen påpekades flera gånger. Det kom kanske till och med in mer otrevliga saker men det tog inte morgonpasset upp i så fall.

Jag måste bara säga att det var så skönt att höra hur dessa programledare stod på sig. De backade inte en tum trots en massa kritik från sina lyssnare. De ursäktade sig inte och de kunde till och med på ett skämtsamt sätt påvisa hur FEL det är att INTE reagera som de just gjorde. Underbart!

fredag 8 november 2013

Saknar foton på Arvid

Pga att jag flydde med Arvid från mitt ex så har jag inte många bebisbilder på Arvid. Det tycker jag är lite synd, samtidigt som det är skönt att slippa se bilder på exet (om han nu skulle råka vara med). Här har jag några bilder på Arvid i allafall.

Här är Arvid 5 månader. Min stora lilla älskling! Både lång och tjock var han som bebis. Nu är han bara lång :)


Här är Arvid 9 månader och kryper runt för fulla muggar.


Och så här ser han ut nu. Min stora lilla känsliga 4-åring!
 För tillfället befinner han sig, tillsammans med farmor i Danmark. De åkte dit med båt igår och kommer hem 17:30 på lördag. Det är så roligt att han och farmor kan hitta på så mycket skojigt tillsammans. Arvid älskar verkligen att vara hos farmor och Tommy (farmors man). Dessutom har Arvid fått resa en massa tack vare farmor. Han har varit i Danmark (nu är det andra gången han är där), i Tyskland och i Polen. Inte illa för att vara 4 år :). När jag var 4 år hade jag som mest rest till Småland :).



Det finns hopp!

Det finns hopp om att de snäva könsreglerna kommer att luckras upp. Tyskland kan komma att införa ett tredje kön, vilket underlättar otroligt mycket för alla barn som föds intersexuella. I nuläget tvingas föräldern att bestämma vilket kön barnet ska ha pga strikta regler och det kanske leder till ett livslångt problem för barnet. Barnet skulle ju själv kunna välja när det är tillräckligt gammalt. Eller varför inte helt slopa könsbestämning juridiskt av människor? Vad spelar det för roll om en är kvinna, man eller hen när det kommer till lagen och dina mänskliga rättigheter? Du har lika mycket värde i vilket fall och då är det ju helt onödigt att det ska stå att du är kvinna eller man i passet eller att du ska få ett speciellt personnummer för att du råkar ha snopp eller snippa. Nä, slopa det helt tycker jag!

Så klart kan blir det vissa komplikationer vid ett eventuellt byte till den juridiska individen hen. Har en verkligen rätt till havandeskapsersättning när en inte vet om en ens kan bli gravid? Det går ju inte att veta om hen har en livmoder. Men det går heller inte att veta att en person är gravid bara så där rent juridiskt. Det löses i nuläget genom att MVC (mödravårdscentralen) ger dig intyg på att du är gravid, som du sedan skickar till försäkringskassan och på den vägen är det. Ingenstans måste någon få veta om du har en snopp eller snippa! Problem solved!

Det som kan försvåras är automatutskick för mammografi och livmoderhalskontroller, exempelvis. Detta kan dock lösas enkelt genom att alla får kallelse och de som inte behöver detta av en eller annan anledning avanmäler sitt utskick, dvs en opt out (du är med såvida du inte aktivt går ur). Ett annat alternativ, som jag personligen tror kommer fungera sämre i praktiken är en opt in, dvs du är INTE med såvida du inte AKTIVT går med. Då får en skriva in sig på en hemsida eller liknande om en har intresse av mammografi mm. Men om informationen om detta är bristfällig så kommer inte tillräckligt många täckas av en opt in. Då är en opt out bättre för den täcker ALLA - även dem som inte har nytta av det.

Jag röstar alltså för att slopa de juridiska könen och enbart betrakta oss som individer. De biologiska skillnader som finns är inte relevanta på det juridiska planet. Om en blivit våldtagen ska en bli bedömd som individ och inte efter en stereotyp. Om en har misshandlat någon så ska en bli dömd för själva brottet och inte ursäktad av en stereotyp. Osv.

Tänk på hundar! Det finns honhundar och hanhundar. Det vet alla. Men när en gosar med en hund eller leker med en hund, leker en på precis samma sätt oavsett kön. Och detta gäller samtliga djur, det är jag fullt övertygad om. Så varför kan en inte göra detsamma för djuret människan? Varför inte leka med ett barn för att det är ett barn som gillar att leka en massa olika lekar? Varför pärla och måla med flickor och leka leka med bilar och gräva i sandlådan med pojkar? Varför inte pärla, måla, leka med bilar och gräva i sandlådan med barn?

Deprimerande att köpa nya kläder

Jag skulle nog räkna mig själv som normalbyggd - varken tjock eller smal. Lite så där lagom tjock och lagom smal - en typisk Guldlock if you will.
Varför är det då så svårt att hitta byxor?!?!!!!

Mina krav är:
  • Jag ska kunna andas och slippa få ont i magen när jag har på mig byxorna
  • Jag ska kunna ta på mig dem utan att behöva köra den klassiska byxdansen - alla ni som någon gång tagit på sig tajta byxor vet vilken dans jag menar
  • Jag ska känna mig fin och bekväm i byxorna
Är det för mycket begärt?
Måste varenda jävla tjejbyxa vara extremt tajt?! Måste storlek 42 sitta som ett korvskinn? Visst, jag är inte supersmal men ärligt talat, hur små är storlekarna om jag inte ens kan ha liiite utrymme i storlek 42? Dessutom fanns det ingen större storlek efter 42, så jag kunde inte ens testa 44 och uppåt. Dålig stil! Jag funderar på att helt gå över till klänning och strumpbyxor, dels för att det blir bekvämare för min stackars mage och dels för att det ändå inte finns byxor som passar. För när de väl passar i midjan så är de på tok för korta! Vad hände med alla byxor för långa kvinnor?! WTF!!! Jag vill inte gå i piratbyxor resten av livet god dammit!

tisdag 5 november 2013

Så trött

Jag är så trött nästan jämt. Jag känner mig utmattad och orkeslös. Är det vintertiden som tar ut sin rätt? Faktum att jag har två barn och tre hundar som tar sitt pris? Har det att göra med att jag var på ett dop i Gävle över helgen och Arvid var i total protest till allt precis hela tiden? Är anledningen att jag inte hinner med att träna eller göra något annat för min egen skull? Kan det vara att jag tar hand om 90 % (kanske är det 85 %, det är lite svårt att avgöra) av hushålls-sysslorna samt jobbar heltid? Måhända beror det på att jag inte trivs på mitt jobb och bara längtar efter helg redan söndag kväll när det är dags att lägga sig? Kanske är det så att jag har någon bristsjukdom eller liknande som jag inte känner till - mamma är ju glutenintolerant och hon märkte inte av något förrän hon var runt 60 år. Jag får nog kolla upp om det är därför jag mår så här.

Jag vet att det förmodligen är en kombination av allt ovan som gör att jag är trött hela tiden. Det jobbiga är att jag måste göra en massa saker. Jag kan inte strunta i det. Jag vill skrika, fly undan allt.

Jag sökte några nya jobb, gick på några intervjuer men det blev inget med det. Jag skulle vilja utbilda mig till lärare och jobba med det istället men jag vet inte om vi har råd att göra så. Dessutom har jag inte riktigt orkat kolla upp hur jag borde gå tillväga för att plugga vidare. Jag känner mig fast och det ger mig panik.

Det värsta är att jag känner mig ensam i det hela. Jag ska försöka prata med maken igen och se om vi kan komma fram till något vettigt. Tidigare gånger har det slutat med att han bara tycker att jag ska bita ihop och jobba för pengarnas skull samt att vi ska dela upp vardags-sysslorna jämnare men det har inte hänt.

Hur tar jag mig vidare????

onsdag 30 oktober 2013

Backabranden

Natten mellan 29:e och 30:e oktober för 15 år sedan var en hemsk natt. 63 ungdomar dog i backabranden och 200 skadades. Jag var på begravning med min gymnasieklass för att en klasskompis hade dött i branden. Minst två i klassen var skadade med nedsatt lungfunktion och traumatiska upplevelser. Allt var totalt overkligt.

Maken var där. Han såg sina vänner dö i elden. Försökte hjälpa så många som möjligt därifrån. Det som fick honom att vilja leva och inte bara lägga sig på marken och sluta kämpa var att han ville få se Sami (som då var ca 1 år) le mot honom igen.

En av mina svägerskor var där. Makens äldsta lillasyster. Hon var en av de sista som drogs ut ur röken och lågorna.

Tänk vad annorlunda livet kunde blivit. Tänk om Calippo (<-- maken) inte hade orkat kämpa? Tänk om svägerskan inte hade klarat sig? Tänk om jag hade varit där på festen?

Många av Calippo och Aimes (<-- svägerskan) vänner dog i branden. De har kvar sår och hemska minnen. De kanske aldrig läker helt.

torsdag 24 oktober 2013

Lustiga kommentarer från barn?

Jag läste ytterligare ett inlägg på Facebook med lustiga kommentarer om "vuxenlivet" från barn i åldern 3-10 år. De svarade på frågor om giftermål, bland annat vilken ålder som var lämplig att gifta sig i, hur en hittar rätt partner och hur en kan se vilka som är gifta med varandra. Jag tar med några av kommentarerna för  att förtydliga.

Är det bättre att vara singel eller vara gift?
Det är bättre för tjejer att vara singel än vad det är för killar. Killar behöver någon som plockar upp efter dem. /Anna, 9 år

Hur bestämmer man sig för vem man ska gifta sig med?
Du måste hitta någon som tycker om samma saker. Om du till exempel tycker om sport, ska hon tycka om att du tycker om sport, och ge dig chips under tiden. /Emil, 10 år

När är den rätta åldern att gifta sig?
Ingen ålder är bra att gifta sig vid. Du måste vara en idiot för att gifta dig. /Fredrik, 6 år

Hur kan en främling se om två personer är gifta med varandra?
Gifta ser ofta lyckliga ut när de pratar med andra människor. /Elin, 8 år

Hur skulle du fått ditt äktenskap att fungera?
Säga att hon var vacker, även om hon såg ut som en lastbil. /Rick, 10

Jag har oftast skrattat åt dessa kommentarer tidigare. Jag tyckte de var gulliga och ibland väldigt kloka. Nu när jag läste det hundrafemtioelfte inlägget på Facebook med liknande innehåll slog något mig. Det som barnen svarar på dessa frågor är något de lär sig av sin familj, vänner, skola och samhälle! De där så kallade gulliga kommentarerna är måhända en vuxen människas faktiska åsikt!!! Om en läser barnens kommentarer ur den här synvinkeln mår en illa - i alla fall jag - över hur många av kommentarerna som är rejält sexistiska. Nu låter jag väldigt överkänslig och löjlig, det förstår jag. Därför vill jag poängtera att jag inte reagerar på att ett barn råkar säga något sexistiskt. De flesta har nämligen lärt sig detta från någon vuxen och det är denna vuxen som jag reagerar på.

Just en sådan vuxen individ opponerar sig emot den nya leksakskatalogen från Toys R Us. Just en sådan vuxen individ ogillar att homosexuella par får bilda familj. Just en sådan vuxen individ förstärker våldtäktskulturen genom att kalla ett våldäktsoffer för lögnare som bara ville ha lite kuk men sedan ångrade sig. Listan kan göras lång.

Det blir lite överdrivet att läsa in så mycket i lite oskyldiga kommentarer från barn. Jag har inte tänkt så tidigare utan bara tyckt att det var roligt och gulligt. Varför tänker jag så nu? Kan det vara för att vi alla har varit barn? Även den värsta våldäktsperson och mördare har varit barn. Alla har vi sagt gulliga och roliga saker. När slutar det vara gulligt och roligt och blir ett problem? När inser en som förälder att ens barn inte är så snällt och gulligt som en vill att det ska vara? När är det dags att börja med motaktioner för att, om möjligt, förhindra att ens barn blir en våldsam och farlig vuxen?

Jag tänker mycket på de här sakerna. På om jag är en bra mamma till mina barn eller inte. På hur jag löser konflikter. På om jag särbehandlar barnen gentemot andra likväl som gentemot varandra. Jag känner mig ofta otillräcklig. Inte tillräckligt sträng, konsekvent och pedagogisk samt för sträng, för konsekvent och för pedagogisk på samma gång. Därför ska jag gå en kurs för föräldrar som heter "circle of security". Den börjar idag och håller på en gång i veckan i 8 veckor framöver. Där är det tanken att få hjälp i vardagen med att hantera konfliktsituationer på olika sätt. Vi kommer vara ett antal föräldrar och två barnpsykologer som diskuterar kring de olika situationerna och hur en kan lösa dem. Jag hoppas att detta kommer att ge mig en möjlighet att bli en bättre mamma. Att jag kanske kan inse nya aspekter som jag inte tänkt på tidigare.

onsdag 16 oktober 2013

Lära sig spanska

Jag tänkte lite naivt att jag skulle lära mig spanska av bara farten eftersom min man pratar spanska. Så fel jag hade! Han pratar alltid svenska med mig och vi hinner inte umgås tillräckligt ofta med släkt och vänner som pratar spanska, så det kommer inte som en naturlig del i samtalet för mig. Den enda spanska jag kan lyssna på som Calippo (<-- maken) pratar är när han pratar med barnen och då blir det mest till Victor, eftersom Sami aldrig fått lära sig spanska och verkar måttligt intresserad och Arvid pratar tillbaka på svenska. Då blir det nog automatiskt så att Calippo byter till svenska/engelska/spanska beroende på vem han pratar med. Så att det blir enklast för honom att kommunicera.

Men det är ju ganska skit för mig. Jag kommer ju aldrig lära mig spanska på det sättet - ja, förutom "se te va caer Victor!" (du kommer ramla, Victor) eller "no pegar a tu hermano, Victor!" (slå inte din bror, Victor) eller "con cuidado, Victor!" (försiktigt, Victor)
Det är ju användbart men knappast tillräckligt för att jag verkligen ska förstå spanska.

Hur kommer det sig att det blir SVÅRARE att lära sig spanska trots att jag har världens bästa källa tillgänglig nästan hela tiden??!!! Jag ställer ju frågor om vad olika saker heter och hur man säger olika fraser men det räcker inte. Jag behöver mer för att lära mig.

Jag har hittat en sida som är rätt bra som har en massa lektioner där man kan öva på spanska på egen hand. Den heter spanishdict.com och en kan lära sig en miljard verbformer (spanskan äääälskar sina verbformer), massor med olika ord och en kan även översätta meningar hyfsat bra där. Det är väldigt användbart för att få en känsla för hur saker heter på spanska och hur det bör översättas till engelska. Ja, en nackdel är ju att en måste kunna engelska för att använda sidan men det är i princip inget problem här då nästan alla pratar tillräckligt bra engelska för att klara av att läsa kurser på engelska. En annan nackdel är att en lär sig främst spansk spanska, vilket skiljer sig från exempelvis salvadoriansk spanska. Dock är grunderna tillräckligt lika och grammatiken är troligtvis densamma så det är ändå ett väldigt bra verktyg för att lära sig att spionera på sin make ;).

Den dagen jag kan lyssna till ett samtal på spanska och förstå allt - alla nyanser, vinklingar mm - då känner jag att jag kan förstå spanska tillräckligt bra.

Att prata hade också varit bra att kunna men jag tror att det kommer med övning. Jag måste bara våga öva också... Inte lätt när en är rädd för att göra bort sig och redan har blivit hånad för uttal och felsägningar. Varför kan jag inte bara släppa det och köra på, även om det blir fel? Kanske pga duktiga flickan-syndromet. Allt måste vara perfekt annars är en dålig. Eller pga rädslan för att känna sig dumförklarad. Om en inte kan säga saker på rätt sätt är det lätt att missta det för att personen är dum, vilket är fullkomligt vidrigt enligt mig men jag vet att det händer rätt ofta tyvärr. Eller pga rädslan att göra sig själv till åtlöje. Det är en sak att bjuda på sig själv så att folk skrattar åt en och det är en helt annan sak att försöka sitt bästa och bli utskrattad för att resultatet är löjeväckande i deras öron/ögon.

tisdag 8 oktober 2013

Funderingar kring sex

Jag läste ett inlägg hos Asta för ett tag sedan där hon skriver så här bland annat:
De flesta kvinnor jag känner i min egen ålder beklagar sej över att deras makar är lata, egocentriska och initiativlösa. De vill mest dricka öl, se på sport och ha sex som de inte förtjänat.
 Inlägget i sig handlar om attraktion hos kvinnor såväl som män. Men det är själva formuleringen "ha sex som de inte förtjänat" som jag har tänkt en hel del på sedan jag läste det. Det är inte första gången jag hör detta. Vad jag reagerar på är att många människor verkar betrakta sex som något slags belöning som en ska förtjäna, annars har en inte rätt till det. Jag förstår inte denna syn alls faktiskt. Enligt mig är sex något en har för att det är skönt och för att alla involverade vill ha det - inte något en ska behöva tigga/be om/manipulera sig till. Det är ganska förnedrande att bli tilldelad sex som belöning för att en har skött sig.

Jag säger inte att en ska ha sex mot sin egen vilja. Absolut inte! Och är det så att ens lust är starkt kopplad till hur rent och fint det ser ut hemma får en ju ta upp det med sin/sina partner/s. Jag tycker bara att själva belöningskonceptet känns förnedrande. Det är för fasen inte en hund vi talar om utan ens livspartner/s.

Jag tycker inte att det finns samma problem kopplat till en KK eller engångsligg för där är det uttryckligen sagt att det endast handlar om att ha sex och i princip inget mer. Problemet uppstår då en lever tillsammans med en eller flera personer och straffar den/dem genom att inte ha sex, respektive belönar genom att ha sex.

Varför inte betrakta sex som något en gör för skojs skull och för sin egen del? Varför ställa upp och ha sex mot sin vilja bara för att ens partner/s har gjort något bra? Varför låta bli att ha sex fastän en själv vill när ens partner/s har gjort något en inte tycker om? Varför överhuvudtaget ta i beräkning annat än sin egen lust och ens partner/s lust?!

En av mina idoler kollar på min blogg!!!

Jag känner mig hedrad (och lite stolt) över att Fanny!!! läser min blogg. Jag vill på något sätt visa min glädje över detta så jag skickar dig en elektronisk kram Fanny :). Tack för att du finns och ifrågasätter.

torsdag 3 oktober 2013

Nej tack till skattesänkning!

I Metro kan man läsa följande citat:
"Jag har ju inte fått några större mängder mejl i min mejlbox från människor som tackar nej till en skattesänkning."
Det sa den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson i SVT:s "Debatt" på torsdagskvällen.
 Jag var en av de drygt 6.000 personer som mejlade Jan Ericson angående skattesänkningen. Jag mejlade att jag INTE vill ha någon skattesänkning. Detta av den enkla anledningen att jag tror att minskad skatt leder till större klass-skillnader med sämre skola, sjukvård och äldrevård för dem som saknar ekonomiska medel. Det är en utveckling jag vill motverka allt jag kan.

Jag fick till slut ett svar på mitt mejl:
Hej!

Tack för ditt mail. Jag har fått en bit över 6.000 mail med detta tema, en del för skattesänkningar och en del emot.
Detta svar går till alla som mailat om skatter, oavsett om det är för eller emot fortsatta skattesänkningar.

Som du förstår har jag inte haft möjlighet att läsa alla mail ingående och har ingen möjlighet att skriva personliga
svar till alla. Men jag vill ändå ge alla som engagerat sig ett svar, och har skrivit ett utförligt sådant på min blogg
idag den 2 oktober på http://www.ericsoniubbhult.se

Jag hoppas du har tid att läsa, och jag har ansträngt mig för att försöka beskriva sambandet mellan skatter, jobb och
resurser till välfärden på ett begripligt sätt.

Om du har ställt frågor till mig i ditt mail är det inte säkert att jag sett dem, men då får du höra av dig igen så ska jag
försöka skriva ett personligt svar. Men det kan dröja ett tag!


Med vänlig hälsning

Jan Ericson
riksdagsledamot (M)

Som jag trodde fick jag inget personligt svar utan ett allmänt utskick. Jag gick in på bloggen för att läsa svaret där. Bloggen kan du nå här. Inlägget heter "Mailsvar till alla som hört av sig efter SVT Debatt". 

Där står i princip att utanförskapet har minskat pga att fler jobbar och inte lika många tar bidrag samt att skola och äldrevård har fått mer pengar trots skattesänkningar. Dessutom nämns att sjukvården snarare är bättre nu än innan för att fler jobbar inom sjukvården och att sjukvårdsköerna har minskat.
Jag har lite funderingar kring detta.

Utanförskap har minskat
  • Fler har börjat jobba istället för att gå på bidrag. Kan detta bero på att kriterierna för vad som klassas som bidragsgillt har höjts, vilket leder till att fler sjuka än tidigare tvingas jobba?
  • Kan detta skapa ett utmattningsproblem i framtiden då de som är för sjuka helt enkelt inte orkar jobba? Vad händer då? Kommer de få möjlighet att vara sjuka och få bidrag då?
Mer pengar till skola och äldrevård
  • Det går inte att direkt avgöra hur mycket faktisk ökning av bidrag till skola och äldrevård som har skett, eftersom beloppen inte är anpassade till inflationen som skett. Det skapar en felaktig känsla av att mycket mer pengar har gått till skola och äldrevård än vad som faktiskt gått dit. Jag använde mig av denna tabell samt denna beräkningsmodell för att ta reda på faktiska belopp. Då får jag följande: Grundskola: +9.56 miljarder, Gymnasieskola: +3.25 miljarder, Äldrevård: +12.12 miljarder. Är detta tillräckligt? Varför får skolorna mindre än äldrevården? Läggs pengarna på rätt saker inom skolan och äldrevården? Hur kan det finnas så kallade skräckexempel inom både skola och äldrevård om det nu satsas mer pengar?
  • Sedan finns det fördröjningsprincipen som gör att varje regering lever på föregående regerings satsningar. Hur mycket av detta är satsningar gjorda av nuvarande regering och hur mycket är snålskjuts sedan tidigare satsningar? 
  • Jag läser bland annat bloggen mina Sanna ord som skriver väldigt bra om hur det är att vara lärare. Där kan en läsa om allt administrativt arbete som lagts på läraryrket och som faktiskt tar mycket tid i anspråk. Tid som borde ha lagts på elever och utbildningsmaterialet. Är det måhända så att denna förändring har lett till en alltför stressig miljö för både elever och lärare? Kan det vara så att de extra miljarder som tydligen går till skolan inte läggs på rätt saker? Hur kan skolan blivit bättre när de som jobbar inom skolan inte håller med?
Sjukvården är bättre
  • En annan intressant blogg är Astas som bland annat skriver om hur det är att jobba inom vården. Där kan en läsa om hur återigen mycket administration tagit över den tid som patienterna borde få. Hur kan det vara så att vården blivit bättre om de som jobbar inom vården säger annorlunda?
Jag är ingen expert i ämnet så rätta mig gärna om jag missuppfattat något. De skillnader som finns förklaras bort med att olika kommuner prioriterar olika. Är inte detta precis vad som skapar klass-skillnader? Att det är liiite bättre att bo i en viss kommun eller t.o.m. stadsdel än en annan? Att om du vill att dina barn ska få en bra utbildning så väljer du bort vissa skolor? Hur blir det för dem som inte har samma möjlighet att välja och vraka? Allt låter jättebra för dem som kan jobba och kan få jobb. Hur blir det för dem som inte får jobb? Hur blir det för dem som är långtidssjukskrivna? Måste de börja jobba trots att de kanske inte orkar? 

onsdag 2 oktober 2013

Vi ska på dop!

Mitt lilla kusinbarn Elliot ska döpas den 2:e november och vi ska dit! Jag och småpojkarna, tillsammans med mormor, åker upp till Gävle på torsdag morgon i bilen. Sedan sover vi hos min kusin, som även är mamma till Elliot. Det ska bli kul att få träffa honom IRL. Jag har än så länge bara sett bilder och videoklipp på lillskrutten. Sedan åker vi hem igen tidigt på söndag och jag hoppas att mormor åker med oss i bilen då också. Annars blir det här ett självmordsuppdrag.

Arvid älskar att åka bil och kan i princip åka hur långt som helst utan problem. Det som gör att det blir ett självmordsuppdrag utan mormor är vår kära lilla Victor. Han hatar att åka bil länge. En stund har han lärt sig att acceptera nu och den stunden kan förlängas avsevärt om han får sällskap i baksätet. Därav mormor. Plus att det alltid är trevligt med sällskap och att hon även kan hålla lite koll på när vi bör stanna för kisspaus mm.

Nu ska jag bara försöka få till en service på bilen så att vi inte råkar ut för några jobbiga överraskningar. Och så ska vi packa... Arvid behöver nog nya finkläder då han plötsligt växt ur en massa kläder.

Det ska bli spännande att se hur det går.

torsdag 26 september 2013

Omöjliga möjligheter

Ibland slår det mig hur osannolikt och fullständigt omöjligt det är att jag och Calippo (maken) faktiskt blev ett par. Sami, min bonusson, påpekade just detta för några veckor sedan. "Hur sannolikt är det att man går i samma klass på gymnasiet, inte träffas på typ 10 år, börjar umgås, blir kära och sedan skaffar barn och gifter sig???"

Ja, hur sannolikt är det? Jag har ingen statistik över hur vanligt just detta är men ingen annan i min gamla gymnasieklass eller mina vänners gymnasieklasser har "råkat ut för" det. Inte heller någon i min släkt eller i Calippos släkt (och de är mååååååånga). Det torde därför vara hyfsat ovanligt.

Om jag tänker på allt som behövde klaffa för att vi skulle kunna bli ett par känns det verkligen som en fullkomligt omöjlig och osannolik händelse.

"A miracle is when something seems impossible but happens anyway"
                                                                          Griffin, the Archaean
                                                                          Men in Black 3


måndag 23 september 2013

Klass-skillnader

Jag satt med under en konversation med två andra föräldrar i söndags. Den konversationen har jag tänkt ganska mycket på efteråt.
Konversationen handlade om en kille på runt 10 år, som tränade något - låt oss säga fotboll - och ingen av hans föräldrar skjutsade honom någonsin till eller hem från träningen utan han fick ta buss eller spårvagn hem. Detta hade han gjort ända sedan han var 6 år cirka. Föräldern som berättade om denna kille hade själv barn på samma träning och kom naturligtvis och hämtade dem efter varje träning. Hen tyckte så synd om denna kille som var tvungen att stå ute och frysa och vänta på bussen och aldrig fick skjuts. Det var underförstått att hen menade på att föräldrarna till denna stackars pojke var elaka och tanklösa som lät honom åka buss jämt.

Jag valde att inte kommentera på vad som sades, eftersom vi var på ett barnkalas och jag var fullt upptagen med att hålla reda på att mina barn inte hade sönder något, inte slog något annat barn, att de inte hoppade i sängar mm mm. Dessutom tror jag inte att mina kommentarer hade fallit i god jord.

Mina två tankar är dock:
  1. Varför är det så synd om någon som får åka kommunalt? Vad är det som gör det till ett så negativt alternativ?
  2. Varför skjutsade inte föräldern som nu tyckte så synd om denna pojke hem honom då och då? Bodde han åt helt fel håll? Var det för långt? Eller var det bara inte hens ansvar?
Jag vet inte om föräldern själv insåg det eller om hen var alldeles för instängd i sin egen lilla världsbubbla men det hen pratade om var ett uttryck för klass-skillnader. Att hens barn utan problem kunde skjutsas och hämtas överallt medan någon annans barn inte kunde det. Har denna förälder någonsin tänkt på att det kanske handlar om ekonomisk och tidsmässig brist? Att det inte alls handlar om att de struntar i sitt barn? För övrigt ser jag det inte som något dåligt att lära sig att åka själv med buss och spårvagn tidigt. Enligt mig blir du som person mer självständig om du vet hur du tar dig runt med buss och spårvagn och det i sin tur, ger dig mer självförtroende och ökar självkänslan. Dessutom är det bättre för miljön att inte alla åker egen bil hela tiden.

Jag förstår inte riktigt vad tanken var här. Varför ta upp det ämnet över huvud taget?
Var det så att föräldern skulle visa hur bra hen är för att hen alltid hämtar sina barn? Kanske.
Ville hen påverka situationen för den stackars killen? Nej, DET är jag säker på att hen inte var ute efter. Hade hen velat det så hade hen tagit upp detta med den stackars killens föräldrar och inte med helt andra föräldrar, som inte har med saken att göra.
Ville hen få medhåll i att hen gjort rätt trots att hen aldrig skjutsat den stackars pojken? Ja, det är mycket möjligt. Det kan helt enkelt ha rört sig om ett slags hobby-bikt. Med det menar jag att en berättar om ett händelseförlopp och ens egna handlingar i förloppet, enbart för att få medhåll om att en har agerat rätt och att det inte fanns andra sätt att lösa förloppet på. En är alltså inte det minsta intresserad av kritik eller alternativa åsikter.

Bara för att vissa föräldrar kan skjutsa sina barn överallt och låta dem gå på en massa olika aktiviteter betyder inte det att alla kan, orkar eller har tid till det. Det är inte detsamma som att inte bry sig om sina barn utan det handlar bara om att en som familj inte har samma förutsättningar att göra saker som vissa andra familjer. 


fredag 20 september 2013

Jag + Netflix = sant

Jag älskar Netflix! Det finns en massa serier, filmer, dokumentärer mm som en kan titta på. Det allra bästa är att det inte finns någon som helst reklam. Visst kan de göra reklam för nya filmer eller serier men det tycker jag är helt okej reklam för den är väldigt diskret. Dessutom finns det en "Bara för barn" funktion, vilket gör att Arvid kan få klicka runt själv och välja det han vill titta på när han ska titta på barnprogram.
Numera slipper jag oroa mig över alla sublima budskap Arvid annars skulle ta del av om han satt och kollade på barnprogram på tv. Dessutom slipper JAG alla sublima budskap! Underbart!

Arvid som tittar på Netflix.

Besviken

Reklamen för senaste Disneyfilmen, Planes, visade en rejäl korvfest. Är det ens någon kvinnlig karaktär med, förutom ett eventuellt romantiskt intresse? Om jag hade haft döttrar, hade jag inte blivit förvånad om de varit totalt ointresserade av filmen. Det finns ju ingen att personifiera sig med! Visst, en kan personifiera sig med en manlig karaktär också, tycka om den, heja på den, vilja vara den. Men en manlig karaktär kan aldrig någonsin vara en stark, kvinnlig förebild. Vad är det för syn på kvinnor mina småpojkar kommer få om de aldrig kan säga: "Jag vill vara precis som hon!"????? Jag har nog aldrig hört en liten kille beundra en kvinna men jag har hört massa småtjejer se upp till män. Inte så konstigt! Det är en bristvara med kvinnliga, intressanta karaktärer på film. Kvinnor i majoritet i en film blir direkt klassat som en tjejfilm, dvs liiiite sämre än vanliga filmer. Något man inte behöver bry sig om egentligen. När det kommer till barnprogram och barnfilm tycker jag att det rent av är katastrof! Så oerhört många barnfilmer med en man i huvudrollen, en kvinna med så ingen tjatar och resten män. Ja, ibland är det till och med med två (!) kvinnor och då måste ju barnprogrammet klassas som jämlikt? Inte? Jooooo, lite jämlikt ändå...

För att återgå till Disneyfilmen Planes, så gick jag in och tittade på casting listan för filmen. Totalt finns det 19 röstskådespelare som har karaktärer med namn. Av dessa 19 är 3 stycken kvinnor och resten är män. Av de 17 röstskådespelare som är "additional voices" är 6 stycken kvinnor, vilket är bättre men fortfarande katastrof. Dock räknar jag "additional voices" som statister i filmen, så de faller faktiskt bort helt. Så, 3 kvinnor av nästan 20 röstskådespelare. Det är inte ens i närheten av jämlikt! Jag blir bara så trött! När kommer filmbolagen samt övrig media och underhållning fatta att folk inte vill se en korvfest varje gång de tittar på en film, tv-program, mm? Att åtminstone hälften av folket saknar i princip helt förebilder i filmer och kanske därför slutar titta på det? Varför ska jag titta på något jag känner mig exkluderad från?

Det jag vill ta upp som en fördel för filmen Planes är dels att de behandlar hur en kan lära sig att hantera rädslor och övervinna dem. Det är ett viktigt ämne.

Den andra fördelen är att Gabriel Iglesias är röst till en av karaktärerna. Han är helt bäst!

Det är dock ganska lite fördel med tanke på nackdelen. 

onsdag 18 september 2013

Saker jag helst inte tänker på så ofta

Att jag har förlorat flera år av mitt liv. Att jag förlorat många vänner och vänskapen blir aldrig densamma igen. Att jag inte kunnat träffa min familj och missat bröllop, dop, födelsedagar. Att jag varit tvungen att säga elaka saker till mina föräldrar. Att jag har fått förnedra mig själv på diverse olika sätt. Att jag inte kunnat slappna av och slippa tänka femton steg före. Att jag inte fått göra det jag har velat och tyckt var kul. Att jag har behövt ljuga och hitta på undanflykter till allt möjligt. Att jag förmodligen är trasig inombords fortfarande och att det aldrig kommer att bli helt bra.

Att leva i ett destruktivt förhållande gör detta med en. Jag tänker inte ofta på det men då och då dyker något minnesfragment upp. En glimt av mitt gamla liv. Den glimten är aldrig något bra. Visst finns det bra minnen från förhållandet också men de är så försvinnande få. De är försumbara. På ett bra minne går det tusen dåliga.

Hur överlever en detta då? Det kan liknas vid ett krig. En militärdiktatur med endast en invånare. Hur överlever en ett krig? Det enkla svaret är tre: det gör en inte, en slåss tillbaka, en blir knäckt. Allt på en gång. Det viktiga är hur en avslutar det hela. Det kommer färga en resten av livet. Slutar du knäckt är det mycket svårare att resa sig. Vägen tillbaka till ett sunt liv blir lång. Slutar du besegrad vet jag inte ens om det går att ta sig tillbaka. Det kan vara så illa att du inte längre finns vid liv då. Slutar du med en strid vinner du tillbaka den lilla, förtvinade rest till värdighet du har kvar och det är ett enormt stort steg. Det är lite som att en myra besegrar kängan som om och om igen trampar på den. Det är stort.

Jag slutade som myran. Slogs tillbaka. "Vann". Hur en kan kalla 12 förlorade år, fyllda av trauman som vinst vet jag inte men det är i alla fall bättre än 12 år till. Det är bättre än att dö. För dö är jag övertygad om att jag skulle göra om det hela hade fortgått.

Det är inte alla i min omgivning som förstår varför jag stannade så länge. Varför jag inte gick med en gång. Varför jag accepterade det hela överhuvudtaget. Det är svårt att förklara. Mitt tips är att läsa på om psykisk och fysisk misshandel. Om att det aldrig någonsin är den misshandlades fel. Att den misshandlade inte alls bör skylla sig själv. Att valet att gå inte alls är så där glasklart så som de flesta verkar tro.

torsdag 12 september 2013

Mental "adventskalender"

Om en har en mental adventskalender där en varje dag och gärna flera gånger per dag räknar ner till att ens projekt är slut, betyder det att en

A) stortrivs
B) hatar stället av hela sitt hjärta och kan inte sluta tidigt nog
C) saknar uppfattning i frågan

Min gissning är alternativ B.

onsdag 11 september 2013

Underbara bilder!

Jag älskar alla dessa bilder och jag ska köpa minst en av dem och ha hemma på väggen!
Här är en av mina otaliga favoriter från denna konstnär


http://busymockingbird.files.wordpress.com/2013/08/scan-10.jpeg?w=773&h=1024

Om ni vill köpa någon av dessa mästerverk så kan ni gå in på den här sidan och beställa! Själv ska jag köpa minst en av bilderna inramad och smälla upp världens snyggaste tavelvägg hemma.

tisdag 10 september 2013

Vapenlagar och staten Iowa

Det här får mig att känna olust. Det är tillåtet för juridiskt blinda i Iowa att skaffa vapen. Juridiskt blinda är tydligen en stor grupp med både helt blinda, samt folk med olika grav synnedsättning. Det känns inte helt okej, enligt mig som är emot vapen helt och hållet, att personer med synnedsättning skaffar vapen. Du kan i värsta fall vara totalt blind och fortfarande ha rätt att bära vapen. Jag hoppas verkligen att det blir ändring på detta! Läs mer om Iowa och vapen här.

måndag 9 september 2013

Min stora lilla plutt kommer hem idag!

Idag kommer Arvid hem igen efter 10 dagars semester i Polen med farmor. Vi har saknat våran lilla 4-årsplutt en massa! Det ska bli kul att få veta vad han har gjort och vad han tyckte om det.

Troligtvis blir samtalet ungefär så här:
- Vad har du gjort i Polen Arvid?
- Jag vet inte.
- Hade du roligt då?
- Maaaammmaaaa sluuuuta prata nu!

Musik jag lyssnar på nu

Leta reda på Macklemore på Spotify, om ni inte redan gjort det. Lyssna igenom hans låtar. De är riktigt bra och han säger mycket vist. En favorit är hans låt "Same love" (se videon här).

Skönt med en artist som har ett budskap och inte bara sjunger om hur de vill ta kål på fru och barn.

Smurfarna 2

Jag har inte sett varken smurfarna 1 eller 2 utan jag uttalar mig bara utifrån vad som står om dem på imdb:s storyplot för Smurfs respektive Smurfs 2. Jag måste säga dock att jag blev väldigt besviken på uppföljarens story. Smurfarna 1 handlar om hur Gargamel jagar smurfarna så att de hamnar i den riktiga världen och hur smurfarna sedan försöker ta sig hem till sin värld igen. Rätt kul idé tycker jag. Smurfarna 2 handlar om hur Smurfette blir kidnappad av Gargamel och hur de andra smurfarna ska försöka rädda henne. Om det inte händer mer än detta blir jag så trött och besviken på uppföljaren. Suck! Ännu en damsel in distress!

Smurfarna i sig en vidrig uppfinning då det bara finns en endaste tjejsmurf, Smurfette. Varför kunde de inte vara könlösa???? Nu vet man direkt att alla smurfar, utom just Smurfette är killar!!!

Nu har filmskaparna gått på ett säkert kort, där Smurfette blir kidnappad! Jag har som sagt inte sett filmen men bara att se på trailern gör mig trött. Jag hoppas verkligen att filmen är mer än bara att Smurfette sitter och väntar på att bli räddad medan de andra smurfarna (killar) står för allt agerande. Det är alltför många barnfilmer redan som bara har manliga aktörer och kvinnliga side kicks - ett exempel på detta är Epic. Filmen i sig är rätt bra men antalet manliga karaktärer är i stoooooor majoritet plus att det endast finns en tydlig PoC karaktär i hela filmen. Det förtär lite av nöjet tycker jag.

Jag förstår att filmskaparna i första hand vill tjäna pengar och att de dessutom inte kan bestämma helt själva vad de får producera och inte. Det är marknaden som styr - folket får det de vill ha. Så då kan vi (folket) visa för filmskaparna att det vi vill ha är:

  • mer jämlik fördelning av manliga och kvinnliga karaktärer 
  • låt de kvinnliga agera och inte bara utgöra side kicks
  • slopa damsel in distress-temat helt eller skapa mer variation på temat (ibland räddas kvinnlig karaktär, ibland manlig, ibland någon annan, ibland något annat)
  • utveckla de kvinnliga karaktärerna mer (dvs anspela inte på den/de kvinnliga karaktärens/karaktärernas sexualitet utan presentera dem som individer, precis som de manliga)
  • ta bort alla kärleksdraman i filmer för småbarn (varför i helskotta ska karaktärerna alltid bli kära) alternativt låt fler kärlekspar än bara de  hetronormativa synas
Jag hoppas att filmskaparna inom en snar framtid ska våga göra lite andra slags filmer än bara "säkra kort". När de vågar röra vid det som idag klassas som kontroversiella ämnen (par som består av olika etnicitet, homosexualitet, WoC som huvudkaraktär i actionfilm, film med bara kvinnor som inte är snygga eller pratar sex hela tiden, osv) utan att det blir ramaskri bland folk, då kommer jag sova bättre om nätterna för att då vet jag att vi kommit närmre ett samhälle byggt på förståelse och acceptans.

tisdag 27 augusti 2013

Från förr

Jag tittade på gamla bilder på mig själv under semestern. Jag klädde mig bevisligen i det jag själv ville. Ofta såg jag ut som en clown. Jag hade för korta mysbyxor uppdragna i armhålorna. För stora tshirtar instoppade i dessa för korta mysbyxor. Träskor, väst, pösig stickad tröja - ja, you name it.


Jag insåg då att jag har mycket att tacka mina föräldrar för. Det var först i högstadiet som jag överhuvudtaget började intressera mig för kläder. Smink kom ännu senare.

Jag fick vara jag under hela min uppväxt. Jag var aldrig fel, för jag var ju jag.

Tack mamma och pappa för att ni lät mig vara jag!

onsdag 21 augusti 2013

Utvärdering av mobilförbud

Jag har som sagt satt mig själv på mobilförbud när det är dags att sova. Jag kan meddela att det blev en enorm förändring för min del! Jag orkar gå upp mellan 5:30-6:00 på morgonen och komma iväg till förskola och jobb runt 6:30-7:00. Innan orkade jag inte ens iväg till innan 9:00 vissa morgnar.

Det är helt enkelt för mig att inse att mobilförbudet är här för att stanna! Även om jag inte gillar det för det finns ju så mycket kul att läsa, så sover jag uppenbarligen mycket bättre utan en mobil i närheten (eller surfplatta, eller laptop, ...) och då är det ju inget att bråka om. Även de nätter som jag har sovit förhållandevis dåligt så känner jag mig ändå hyfsat pigg på morgonen, vilket aldrig hände förut.

Mitt tips är att fimpa mobilen när det är dags att sova. Testa i alla fall om det passar dig och om det får dig att sova bättre. Efter en vecka eller så kan du ju göra en kvalitativ bedömning av hur du har känt dig under dagarna och om förändringen var till det bättre. Lycka till!

tisdag 20 augusti 2013

Låt som gör mig glad just nu

För tillfället har jag fastnat för Miley Cyrus senaste låt "can't stop". Jag gillar hur den låter och jag gillar mycket av texten. Visst, hon får droger att framstå som något bra och roligt, vilket jag inte tycker är så smart. Dock lyfter hon många saker som borde vara självklara men tyvärr inte är det. Att man ska få bestämma över sitt eget liv och sin egen kropp. Att alla kroppsformer är fina - inte bara spinkiga modeller. Att man ska få kyssa och ha sex med vem man vill.

Det är många som ogillar Miley Cyrus nu när hon gått ifrån att vara Hannah Montana. Jag har inte ens sett hennes tidigare image så kanske är det därför jag inte förstår uppståndelsen.

Detta med att uppmärksamma människor när de ändrar sin frisyr, klädstil, image etc. är delvis något bra. Om en person byter av tvång (samhälle, kompisar, partner) kan man fånga upp det, så att personen inte far illa. Detta skulle jag kalla att ifrågasätta. Att bara uttala sig grundlöst kring en människas utseende och val skulle jag kalla att döma. Döma klassar jag som enbart något dåligt eftersom det alltid är grundlöst och ofta rätt fördomsfullt.

I Mileys låt sjunger hon bland annat om att alla ska få göra som de själva vill och skit i dem som dömer. Det är ett bra budskap.

Sedan kan man ha sina åsikter kring själva musikvideon. Att mycket där återspeglar patriarkala strukturer och presentation av kvinnor som ögongodis för män etc. Jag nöjer mig dock med att analysera själva låten och lämnar videon till någon annan, alternativt ett annat tillfälle.

fredag 9 augusti 2013

Mobilförbud

Ja, då har det hänt! Jag har fått mobilförbud. Jag visste att den dagen skulle komma men så snart...?
Jag har efter mycket om och men kommit fram till att den största boven i dramat "Jag orkar inte vakna på morgonen och komma iväg till jobbet i vettig tid" är att jag ligger på kvällen och läser bloggar, spelar och kollar på facebook mm långt in på småtimmarna, som ibland går över i stortimmar igen. Jag har märkt att jag inte alls kan somna om jag läser på mobilen och dessutom sover jag riktigt dåligt när jag väl somnar. Det gör att jag är supermegatrött på morgonen och orkar inte vakna ordentligt. Hela dagen blir försenad - jag vaknar sent, vi kommer till förskolan sent, jag kommer till jobbet sent, jag kommer hem från jobbet sent, jag går och lägger mig sent, ...

Nu har jag i och för sig bara testat en dag men jag märker redan enorm förbättring! Jag gick upp INNAN klockan ringde! Visserligen blev jag väckt av Victor då men jag gick upp! Dessutom hade han väckt mig en gång under natten redan och ville bli upplyft ur spjälsängen och sova med mamma i dubbelsängen. Lite välling passade han på att klämma också. Men tillbaka till mig och mitt självberöm ;).

Jag har en teori om varför jag inte kan sova när jag håller på och läser på mobilen, nämligen att hjärnan inte kan komma ner i varv och slappna av. Det finns för mycket att ta in, för mycket att kolla mer på, för mycket att fundera vidare på, för mycket, för mycket! Det går inte att slappna av på samma sätt som när man läser en bok innan man ska lägga sig. Blogg och bok kan tyckas vara snarlika, men hjärnan luras inte. Så fort det är på mobilen så tuffar den på nästan hur länge som helst och om det är en vanlig hederlig bok, så slocknar den direkt. Kan det ha att göra med att mobilen har bakgrundsljus som får kroppen att luras till att hålla sig vaken mer? Dessutom håller man denna ljuskälla närmare ansiktet än när man kollar på tv, vilket kanske är anledningen till att jag kan somna relativt enkelt framför tv:n (dock sover jag sämre när den är på) men inte "framför" mobilen.

Så, på kvällen förvisas mobilen till vardagsrummet där den får ligga och ladda istället för i sovrummet. Då kan jag omöjligen börja läsa något eller spela. Jag får helt enkelt ligga där och tråka mig till sömns. Eller somna bara så där - oftast är jag ju ändå rätt trött på kvällen.

Sedan tror jag det är bra för mig att klippa mobil-navelsträngen lite oftare. Jag måste inte ha den jämt. Jag tror att jag till och med kan må bättre över att inte ha mobilen nära hela tiden. Det blir mindre psykisk press av att hålla sig uppdaterad hela tiden om man avsiktligt tar avstånd från det, i alla fall för mig.

Nu gäller det bara att hålla sig stenhårt till detta! Jag tänkte testa resten av augusti för att se vad det blir för resultat och sedan utvärdera.

torsdag 1 augusti 2013

Dagboksmänniska

Jag har alltid velat vara en person som skriver dagbok regelbundet. Så att jag sedan kan plocka fram buntar med handskrivna blad från förr och minnas allt jag gjort och tänkt.

Det är jag definitivt inte. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det är bara för mig att inse det. Hur gärna jag än vill så tröttnar jag, känner mig tvungen och bunden, vilket obönhörligt leder till att jag struntar i att skriva på ett bra tag. Tills det känns kul igen.

Min blogg är inget undantag. Den kommer se likadan ut som mina påbörjade dagböcker som jag sedan slängde. Jag har tänkt att jag ska radera bloggen. Ta bort alltihop. Men det har inte blivit av och jag har nog inte helt bestämt hur jag ska göra.

Så länge får den dispens. Caesar visar än så länge tummen upp.

Jag beundrar alla dessa individer som klarar av att skriva regelbundet. Bara det i sig är en enorm bedrift. Att sedan även lyckas skriva intressant och fängslande, ligger det ännu mer hårt jobb bakom. Utöver det kanske hen följer media i olika länder, läser bloggar, artiklar, tittar på nyhetsklipp, etc för att hålla sina texter så nutida som möjligt. Om hen sedan väljer att publicera sina texter i exempelvis en blogg är det ju ännu mer jobb. Man måste underhålla bloggen i sig, svara på eventuella kommentarer, agera moderator så att inte kommentarerna ballar ur fullständigt, jobba med att sprida sin blogg (vilket ofta innebär att hen läser andras bloggar, lämnar vettiga kommentarer, länkar till sin blogg och hoppas på napp) osv, osv.

Att blogga samt att hålla liv i sin blogg är ett jäkla hästjobb! En stor eloge till ALLA bloggare som skriver intressanta och tänkvärda saker och som håller liv i sina bloggar. Jag är så glad att ni orkar - dag ut och dag in!

söndag 24 mars 2013

När storebror är borta...

Då kan man röja lite mer som man vill i hans rum. Även om arvid är snäll och låter victor leka med det mesta så finns det vissa grejer han vill ha för sig själv. Som det där jättespännande huset...

fredag 22 mars 2013

Världens bästa lilla storebror!



Jag måste bara berätta om världens bästa lilla storebror. Arvid - aka mellanbror, som fyller 4 år nu i maj. Han är alltså fortfarande liten fast ändå så stor.

"De här glasögonen är lite för större för mig" säger Arvid

Han är väldigt mån om sin lillebror Victor. Klappar och kramar. Säger till mamma (dvs mig) att hämta Victor för att han gråter och är "lössönn" (detta är "ledsen" på ren Göteborgska).

Imorse bad Arvid mig att hämta Victor, som grät, till honom så skulle han vara med Victor så Victor blev glad igen. Det värmer i mammahjärtat av att höra sådana saker.

Mysig storebror och lillebror-kram

 De leker bra ihop också. Liite frustration kan Arvid få när Victor kommer som en Godzilla och kastar iväg Arvids fint parkerade bilar. Då kan Arvid komma till mig och be mig plocka bort Victor för att han förstör. Men det går snabbt över och Arvid ger Victor sin traktor så att Victor leker med den istället för att förstöra parkeringen. En klok liten man är han, den där Arvid.

Arvid och Victor kör bil
Arvid blir glad när han ser Victor. Han tycker det är roligt (oftast) när Victor och han leker tillsammans i Arvids rum. Han säger till mig om något inte är som det ska - Victor stoppar in småsaker i munnen, Victor har snor i hela ansiktet, Victor rymmer in på toaletten för att suga på toaborsten, osv. Arvid ger Victor nappen och han hämtar leksaker i det oändliga när Victor sitter i matstolen och slänger iväg dem så fort han fått dem i handen.

Jag blir så stolt över min stora lilla pojk! Han är så förståndig och snäll! Inte jämt, men vem är det?

Jag minns när jag själv fick en lillebror. Jag var absolut ingen snäll storasyster. Jag bet min lillebror - hårt. Jag tyckte inte alls om att han kom och stal min mamma! Ibland försökte jag stilla mitt dåliga samvete genom att bjuda min lillebror på godis, något som vår mamma inte alls uppskattade. Det var först när han var 1.5-2 år som jag började gilla att ha honom i familjen.

Victor är snart 9 månader och redan nu vill Arvid leka med honom. Ända sedan Victor kom hem från BB har Arvid tyckt om honom och agerat stolt storebror. Han försöker alltid få Victor att skratta och bli glad genom att spela pajas eller busa med honom.

Det känns fascinerande och fantastiskt att få följa Arvids utveckling som storebror. Att få höra hans resonemang och tankebanor kring att vara med Victor. Hurra för världens bästa lilla storebror!

Nytt uppdrag!!!

Jag var på en arbetsintervju med jobbet i onsdags. Vi är ju en konsultfirma så när det finns något uppdrag hos en kund som verkar passa en viss konsults profil, så åker konsulten dit, ofta tillsammans med en av säljarna/cheferna, för att ha en arbetsintervju.

Idag fick jag veta att jag fått uppdraget. Jag kommer från och med nästa vecka börja jobba hos Mecel ute i Mölndal.

Förutom det uppdraget har jag fortfarande mitt uppdrag på Kleven kvar. Projektet som jag var med i är avslutat men en av utvecklarna har slutat så hens arbetsuppgifter tas över av mig och två till. Det blir inte en heltidstjänst men det blir troligtvis mycket att göra i stöten. Kleven är en viktig kund så det gäller att göra ett utmärkt jobb här för att de ska vara fortsatt nöjda och stanna med oss.

Uppdraget hos Mecel kommer vara på heltid och det är en massa nytt. Jag är lite nervös och samtidigt förväntansfull. Jag har lite farhågor kring hur jag ska hinna med både Kleven och Mecel men det har jag pratat med mina chefer om och de har lovat att hjälpa mig med det.

Det känns faktiskt lite som ett tillfälle att återigen visa att jag verkligen klarar av mitt jobb och är till nytta. Förra gången jag jobbade i Mölndal var det i samma hus som Mecel, fast det var hos Delphi (de delar lokaler). Den gången fick jag missfall och mådde så dåligt över detta att jag sjukskrev mig och därmed avbröt mitt uppdrag utan att slutföra det. Nu har jag (nästan) fått en chans att få upprättelse. Nej, det är inte på samma företag MEN Mecel och Delphi har ett nära samarbete, så jag kunde ha blivit nekad uppdraget pga vad som hänt hos Delphi. Chefen jag åkte dit med var samma chef som hade skött kontakten med Delphi förra gången. Att vi åkte dit tillsammans för denna intervju kändes som ett stort steg för mig. Jag hade inte haft något samarbete direkt med den chefen sedan min sjukskrivning och nu åkte vi gemensamt till ett företag som representanter för Semcon och för att sälja in mig som konsult!

Just nu känns det som att jag kanske äntligen börjar bygga upp min arbetslivserfarenhet på riktigt. Därför är det viktigt för mig att ge ett gott intryck, göra ett riktigt bra jobb och skaffa mig ännu en uppsättning av nöjda kunder - den första uppsättningen var Kleven.

Jag håller tummarna för mig själv!

torsdag 21 mars 2013

Fastnat djupt i läsa-blogg-träsket

Jag har fastnat djupt som sagt. Läser och läser men det är så många bloggar att jag aldrig hinner ikapp. Jag hinner inte läsa varje dag heller så bloggarna får ju gott om tid att uppdatera och då är jag tillbaka på 300 olästa bloggposter... Till påsklovet kanske jag hinner läsa ikapp?

Det är en konstart att hålla sig uppdaterad med flera bloggar varje dag samt hinna med att blogga minst ett hyfsat långt inlägg per dag OCH dessutom sköta andra arbetsuppgifter och familj. Det är riktigt starkt jobbat! Jag klarar det inte. Något måste bortprioriteras för att jag ska hinna med i vardagen. Det resulterar i att jag ideligen ligger efter med bloggläsning, uppdaterar min blogg mycket sporadiskt och knappt hinner följa med i nyhetsutvecklingen i övrigt. För att kunna tjäna pengar på sin blogg måste man slita riktigt hårt och man måste även vara tillräckligt intressant för att kunna skaffa många läsare. Den som påstår att det är ett glidarjobb att blogga och skriva krönikor borde prova på det i en månad innan de yttrar sig så ogenomtänkt!

fredag 8 mars 2013

Barnfritt eller inte?

Lady Dahmer skriver bra om detta här. Jag håller helt med. Spelar ju ingen roll att ETT enstaka café/restaurang etc. har barnförbud. Det är den där tråkmentaliteten att: "Oj, nu kommer en sån där jobbig barnfamilj igen! Kan de bara inte stanna hemma tills barnen kan uppföra sig?!"

Jag hade faktiskt en lång diskussion med Calippo (=maken) om detta. Han tyckte att de skulle få göra som de ville och att efterfrågan skulle "lösa" det hela, dvs att caféet skulle få stänga eller ändra sin policy om det inte fick tillräckligt med kunder efter sitt barnförbud. Jag tyckte istället att det inte var okej att släppa sådana beslut till caféägare/restaurangägare mfl. för att jag inte tror på att efterfrågan skulle "lösa" det av sig självt utan att det skulle börja "skeva" på grund av samhällets uppbyggnad.

Jag tycker att det är BRA att det finns en nämnd att klaga hos om man känner sig diskriminerad medan Calippo tycker att den hindrar marknaden från att utvecklas. Han tycker att det är fel att man inte kan öppna ett gym för bara tjejer  och ett för bara killar exempelvis. Jag å min sida tycker att det är helt riktigt - det finns ingen anledning att separera begreppet träning i män och kvinnor, så därmed behövs inga kvinnogym respektive mansgym. I och för sig är jag lite "hippie" som maken brukar säga och tycker att det är onödigt med separata omklädningsrum och duschar också. Jag har respekt för att andra inte delar min åsikt och kanske inte vill dela omklädningsrum med det andra könet så jag har inga problem med att det oftast ÄR separata omkädningsrum.

För att återgå till ursprungsfrågan: jag tycker att det är viktigt att alla som tillhör samhället får utrymme i det offentliga rummet. ALLA! Det innebär att den senildementa mormorn som kanske blir otrevlig mot servitrisen SKA få följa med sin dotter till caféet. Det betyder att de skrikande småbarnen SKA få fika med sin mamma eller pappa. Det betyder att den utvecklingsstörda kvinnan eller mannen som sitter och skriker könsord SKA få äta muffins på caféet. Det betyder att de stökiga tonåringarna SKA få äta chokladbollar och dricka läsk. Inte bara de som sköter sitt och håller käft. Därför är det viktigt att caféägare/restaurangägare mfl. själva inte helt kan avgöra vem de vill servera. Det är nämligen (i princip) alltid lättare att servera de som sköter sitt och håller käft.

Sedan är det så klart viktigt att visa RESPEKT mot sina medmänniskor och försöka hålla sig inom en rimlig nivå. Men det är en annan historia.

torsdag 7 mars 2013

Beslut om namngivning

Jag har länge funderat över mitt val att kalla barnen för store-, mellan-, respektive lillebror samt att jag hänvisar till alla andra än mig själv via släktrelation och liknande. Varför gör jag det egentligen? För att ingen ska få reda på vad de heter? För att upprätthålla en fasad av privatliv? För att stilla mitt dåliga samvete över att jag hänger ut dem i bloggen? Karin hade skrivit om nästan samma sak här. Det fick mig att fundera lite till. Lilla gumman belyser ämnet från ett annat håll här.

Om vi nu lär våra barn att aldrig lämna ut namn på familjemedlemmar och diverse annan privat information - varför ska jag ha rätt att lämna ut detta i bloggen? Varför ska jag över huvud taget ha rätt att skriva en blogg som är personlig? Det innebär ju per definition att jag lämnar ut privat information. Blir det inte lite dubbelmoral? Hur kan jag sedan predika om hur man bäst skyddar sig på nätet när jag väller ur mig allsköns privata detaljer i bloggen?

Nu kommer nästa fråga. Blir det mindre privat om man utelämnar namnen? Det går ju ganska lätt att ta reda på vem jag är gift med, om jag har barn, syskon, varit gift tidigare, osv. Det är bara att ringa Skatteverket Folkbokföringen och fråga. Detta är fullt tillåtet enligt PUL så länge följande gäller:

Undantag för privat behandling av personuppgifter

6 § Denna lag gäller inte för sådan behandling av
personuppgifter som en fysisk person utför som ett led i en
verksamhet av rent privat natur.
Jag kan alltså ringa och kolla upp min granne exempelvis, så länge jag inte har för avsikt att offentliggöra informationen. Mer om PUL kan man hitta här.

Så hur ska man då göra med namn? Skriva eller inte skriva - det är frågan...

Jag har inget bra svar på det. Men jag vet att jag har börjat ifrågasätta mitt val av namn-anonymitet mer och mer. Jag är dessutom inte konsekvent utan på Facebook och Instagram skriver jag namnen. I och för sig har jag modifierat mina konton så att allt inte är publikt men ändå. Det går ju att se mina bilder om man är vän till mina vänner. Jag har därmed ingen koll på vilka det är som kollar på mina Facebookbilder. Personer som jag inte vill bli vän med kan ju vara vän med någon av mina vänner och på så sätt fortfarande få tillgång till mycket info om mig. Visserligen begränsat till bilderna men det kan ju räcka långt. På Instagram måste man ansöka om att följa mig, vilket eliminerar all "tjuvkollning" av mina bilder, vilket då blir mer privat än Facebook. Visst, det går att hacka folks konton osv. men är det verkligen någon som kommer hacka just MITT konto? Varför skulle jag vara så speciell? Nä, blir mitt konto hackat så är det för att det av en slump råkade komma med som en i jättemängden.

Jag har i alla fall bestämt mig för att börja skriva namn istället för att hänvisa till familjerelationsnamn. Beslutet grundar sig i att det blir jobbigt, förvirrande och onaturligt för mig att skriva mellanbror, maken, lillasyster, mormor osv. Jag KOMMER att skriva fel någon gång och då har hela ansträngningen att undanhålla namnen varit förgäves. Mitt antagande är att om någon nu verkligen VILL hitta mig och min familj så kommer det inte vara bloggens vara eller icke vara som gjorde det möjligt. Inte heller namn-anonymitet på bloggen kommer att hindra detta. Så varför låtsas att jag kan skydda min familj om jag inte nämner namn? Vill jag skydda dem så stänger jag av mitt Facebook-konto, slutar använda Instagram, twitter, slutar att blogga/läsa bloggar, slutar använda youtube, google - ja, allt som har med Internet att göra. Plus att jag bör sluta använda min mobil och diverse kreditkort. Och till och med då kan jag och familjen hittas via Skatteverket. Så jag skiter nog i det.

Hur man resonerar här är som sagt inte självklart (jag hade som ovan nämnt inget bra svar på hur man bör göra). Nämna namn, inte nämna namn - allt funkar. Det jag ville belysa var mest att man kanske bör tänka igenom sin anledning till att nämna respektive inte nämna namn i bloggen och andra publika material (Facebook, twitter, Instagram, mfl.).

tisdag 26 februari 2013

Archer

Jag har börjat titta på serien Archer. Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker om serien. Helt klart är den sexistisk, rasistisk, homofobisk, klassförnedrande, mm men jag vet ännu inte om denna satir och ironi är rolig eller bara fel enligt mig. Jag återkommer när jag sett fler avsnitt av serien. Just nu har jag sett en 4-5 stycken avsnitt av första serien.

Vad gör man när soffan går sönder?

Vår soffa gick sönder medan jag var borta. Den består av två moduler och man hänger upp den ena modulen i krokar på den andra. När jag kom hem från min Norgeresa lutade sittdelen ner i golvet och ryggstöden på modulerna glappade rejält. Det såg fruktansvärt tragiskt ut. På kvällen satt jag och blocket-surfade efter soffor men allt kändes dyrt, fel form, fel färg, osv. Jag och maken kom fram till att vi får satsa på en ny soffa till sommaren någon gång. Just nu har vi helt enkelt inte pengar till det (speciellt inte efter Smellis eskapader).

Att soffan gick sönder just då var bara en slump insåg jag efter att jag vänt på soffan och kollat hur exakt den var trasig. Soffan i sig var ingen högkvalitetssoffa direkt, så det var inte så konstigt att den hade gått sönder. Vi hade fått den från svärföräldrarna för de skulle slänga den. Vår dåvarande soffa var totalförstörd av knäppishunden så vi tog emot denna gratissoffa med öppna armar.

Om man tittar noga på ryggstödet ser man att det lutar rätt friskt


Men tillbaka till soffans nuvarande tillstånd. På divanmodulen satt som sagt krokar som höll upp den andra sittdelsmodulen. Brädan krokarna satt i hade spruckit och hängde på halvstång. Större delen av soffan var gjord av spånskivor, aka material som inte  håller för fem öre. Bland annat satt det en spånskiva i botten på divanmodulen som skulle agera stöd och den hade spruckit på mitten. Förmodligen hade den gjort det för länge sedan och detta ledde till slut till att träskivan som höll upp sittdelsmodulen så småningom gav vika helt. Soffan var till stor del ihopsatt av häftklammrar och inte många skruvar. På både divanen och sittdelen hade många av häftklammrarna börjat släppa så soffan var skev och vind av felbelastningen. Det saknades en stödbit på sittdelen dessutom så den var väldigt ranglig. Jag tog aldrig några bilder på eländet för det gjorde mig bara deprimerad.

Vad gör man då? Jo, jag ringde till pappa och kollade om han hade några brädor som jag kunde få så att jag skulle kunna stötta upp soffan och laga den. Det hade han inte men han och mamma skulle handla senare så då kunde de kolla om de hittade något lämpligt. Detta var i söndags förmiddag. Jag ställde undan soffdelarna i ett hörn så mellanbror inte skulle få för sig att klättra bland alla farliga utstickande häftklamrar på undersidan av modulerna och satte igång att städa medan lillebror sov och jag väntade på att mamma och pappa skulle handla klart.

Återigen syns det på ryggstödet att detta är en före-bild av soffan

När de hörde av sig senare fick jag dåliga nyheter. De hade inte hittat några brädor som passade för allt hade i princip hunnit stänga tills att de kom iväg för att handla (de hade kollat på skidor på tv). Pappa lovade dock att fixa en lämplig bräda till imorgon. Okej, tänkte jag, hur minimerar jag fortsatta skador på soffeländet? Jo, jag stöttar upp den underifrån så att den inte hänger i den söndertrasade träskivan. Soffan blev uppställd igen, provisoriskt lagad genom uppstöttning underifrån av tre lådor med plugg (och jag som trodde att mitt köpa-pluggar-på-Clas-Ohlsson-till-förbannelse bara var av ondo).

På måndag satte jag och pappa igång med att laga soffan. Divanden var först ut. Vi stöttade upp den avbrutna spånskivan med brädor på båda sidor om den och genomgående skruvar. Vi gjorde en likadan uppstöttning på den trasiga träskivan med krokar och sedan skruvade vi fast träskivan i den uppstöttande brädan. Sedan var det dags för sittdelen. Vi satte i extra skruv i den befintliga stödpinnen och fixade sedan en ny där det saknades en. Tyvärr lyckades vi paja ryggstödet lite så vi fick laga det med. Den hölls ihop häftklamrar som gett vika, så vi limmade och spikade till baka klamrarna. Sedan bättrade vi på konstruktionen med två vinklar med genomgående skruv.

När vi satte ihop allt igen kändes soffan rejäl och stabil. Den soffan har nog aldrig varit så stabil som den är nu. Jag och pappa lagade den alltså för ett par hundralappar till bättre skick än vad den någonsin varit i tidigare. Hur billig soffa jag än kunde hitta på blocket slog vi det priset med hästlängder. Det tog dock en hel eftermiddag att fixa allt och det tog helt klart längre tid än vad jag trodde att det skulle ta.

Det enda vi inte kunde rå på var att klädseln fortfarande var förstörd av knäppishunden. Det gör ju att vi till slut ändå måste köpa en ny soffa men det är inte akut längre.


måndag 25 februari 2013

Back from work

Nu är jag tillbaka från min Norge-resa. Jag kom visserligen hem redan fredags kväll men jag kände att jag behövde ta igen mig lite. Dessutom har det varit allt annat än lätt för maken att ta hand om hundar och barn.

Utsikt från mitt fönster på planet

Två dagar (alltså söndagen den 17:e februari runt 3-snåret)  innan jag skulle på Norge-resan upptäckte vi att vår knäppa hund var gravid - vi upptäckte det för att hon började föda. Vi trodde att hon hade varit skengravid men det var tydligen på riktigt. Fransk bulldog, som Smellis (aka knäppishunden) är behöver ofta göra kejsarsnitt för att klara en förlossning. Så blev det för Smellis också. Tyvärr hade valpen dött i magen så det blev 25.000 kr på att få ut en död valp plus över 500 kr på mediciner som Smellis skulle få i sig de första två veckorna.

Jag är den enda med bilkörkort i familjen så det var jag som fick åka med Smellis till Blå stjärnan och vara där med henne till ca 7:30 måndag morgon. När hon kom tillbaka från kejsarsnittet var det som om hon visste att hennes bebis inte hade klarat sig. Hon gnydde och var jätteorolig. Vi låg nära, nära på golvet tillsammans så att hon skulle få stöd i sin sorg. Vi skulle stanna en stund så att hon kunde piggna till efter operationen och tills att hon fått i sig ordentligt med näring, då hon slutat äta några dagar och var lite uttorkad.

Därefter åkte vi på en galen apoteksturné för att hitta ett öppet apotek som hade alla mediciner som Smellis skulle ha. Det fungerar alltså med vilket apotek som helst, så länge det är välsorterat, vilket i praktiken tydligen betyder att man måste gå till apoteket i Nordstan. Jag svor rätt mycket över att de inte bara kunde ha inkluderat medicinen i priset för kejsarsnittet - jag behövde ändå ta lån för att klara av den kostnaden - och gett mig allt på plats så att vi hade sluppit åka som idioter över hela stan.

Vi kom inte hem förrän strax efter 9 på morgonen och då var jag rejält trött. Jag la mig och sov med lillebror och maken la sig på soffan med stackars lilla Smellis. Hon gnydde hela tiden och mådde inte alls bra. Hon saknade sitt barn som aldrig fick finnas.

Vi märkte sedan hur hon blev mycket lugnare och mådde bättre när hon fick ligga nära lillebror. Smellis hade själv löst sin sorg och saknad genom att adoptera lillebror. Hon fick sova med honom hela tiden sedan och då sov hon lugnt och fridfullt.

Maken ville att jag skulle be om att få stanna hemma och inte åka till Norge då vi nu hade en annorlunda och jobbigare situation. Smellis ska vila, bäras upp och ner för trappor, sängar och soffor, endast gå korta sträckor och inte, ABSOLUT INTE slicka eller bita på såret och styngnen. Lättare sagt än gjort när man har två andra hundar - den skyldige fadern Louie (som inom snar framtid kommer bli kastrerad) och den ivriga och omhändertagande Telma, som hela tiden vill slicka Smellis på såret. Utöver det så har vi mellanbror och lillebror att ta hand om. Storebror är ju 15 så han klarar sig själv på ett helt annat sätt men mellanbror som snart ska fylla 4 år behöver passning och lillebror på 8 månader behöver också passning. Dessutom har inte maken bilkörkort så han kan inte ta mellanbror till och från förskolan, vilket ökar belastningen extra.

Jag hade dock sett till att mellanbror skulle få vara hos mormor, morfar och moster för att underlätta för maken. Jag hade dock inte tagit höjd för att Smellis skulle vara nyopererad...

Men det blev inga glada miner direkt när jag förde på tal att jag kanske inte kunde åka på Norge-resan. Det var redan saker som hade krånglat i projektet och de ville definitivt inte ha mer problem. Jag valde då att åka. Det kändes som att om jag kunde fixa detta bra så skulle jag äntligen få självförtroende för min kapacitet när det gäller jobbet. Plus att jag var orolig att om jag inte gjorde klart detta uppdrag så skulle jag bli inofficiellt stämplad som oanvändbar och överflödig. Sedan hade en uppsägning bara varit en petitess.

Maken var allt annat än nöjd med mitt beslut. Jag försökte hjälpa till så mycket som möjligt med att förbereda mat för den tiden jag skulle vara borta, fråga svärföräldrarna om de kunde hjälpa maken med hundarna de fyra dagar det rörde sig om. De hade sagt ja på det. Storebror skulle vara hos oss hela veckan också.

Jag hoppades att det skulle vara en jobbig men överkomlig vecka för maken. Han var skitsur för att jag stack och lämnade honom i sticket. Jag tyckte inte att jag lämnade honom i sticket eftersom jag hade ordnat med barnvakt för mellanbror, kollat om vi kunde få hundhjälp, handlat det jag kunnat komma på att de skulle kunna behöva, lagat mat för samtliga dagar och skrivit ett medicinschema för Smellis. Hade jag lämnat maken i sticket hade jag skitit i allt det där och bara åkt, enligt mig.

Det visade sig att svärföräldrarna inte alls kunde ställa upp - de jobbade!!! Varför i helskotta säger man ja då??? Det fattar inte jag. Om jag vetat det hade jag ju kanske kunnat försöka få hjälp av någon annan. Taskigt drag från dem tycker jag. Men de kanske trodde att de skulle kunna och sedan visade sig att de hade fel och det kändes jobbigt att säga till. Vad vet jag. Smellis var jätteorolig och uppstressad de första dagarna och ville i princip bli siamesisk tvilling med lillebror. Han å sin sida fick feber och var allmänt gnällig, vaknade tidigt, somnade sent, osv. Storebror var ju visserligen hos oss men han var magsjuk så han kunde inte hjälpa till så mycket. En helt underbar kalabalik med andra ord.

Det blev i alla fall inte den där mysiga familjeveckan om man säger så. Ingen backup från familjen när det gällde mitt jobb utan det var bara fel, fel, fel. Inget tack för allt jag faktiskt HADE gjort utan bara sura miner. Jag förstår att det måste ha varit skitjobbigt och kanske mer skitjobbigt än vad jag trodde det skulle bli. Men jag kände mig ändå ledsen, förbannad och irriterad över att jag blev anklagad för allt. Var jag egoistisk som åkte? Jag tycker inte det men jag är ju subjektiv.

På väg hem från flygplatsen ringde jag i alla fall och kollade om jag skulle köpa något innan jag kom hem, trots att jag fått irritation som svar på mina frågor om status hemma tidigare. Som jag misstänkt blev det mer sura miner och då blev jag så less på det hela och gormade tillbaka. Jag var trött på att bli behandlad som om jag inte fattar något, jag var trött på att bli anklagad för allt dåligt, jag var trött på att bli betraktad som inkompetent och jag var rejält trött på att bli behandlad som skit.

Jag sa precis som det var och precis hur jag kände. Och vi redde ut det hela - som vanligt. Det tog några omgångar av ilska bara men det kändes skönt att ha fått det hela ur världen.

Jag kommer nog inte tacka ja till några resor på ett bra tag...









onsdag 20 februari 2013

Jobbar i Norge

Har just nu fullt upp med projektet jag sitter på. Vi är i Norge och jobbar intensivt under denna vecka. Imorgon blir det mer test, utbildning som jag ska hålla i samt sammanställningsmöte.

 För att komma till Ulsteinvik, som vi är i, får man först flyga till Oslo. Från Oslo flyger man sedan till Ålesund. Från Ålesund flygplats åker man därefter buss till Ålesund centrum och därifrån tar man en färja som går till Hareid. Utsikten ovan är från denna färja. Det är helt fantastiskt vackert och tankarna leder osökt till ett landskap i någon fantasynovell.

Väl framme i Hareid blev jag hämtad med bil sista biten till Ulsteinvik. En hel dag bara på resande fot! Detsamma blir det på hemvägen - fast i omvänd ordning naturligtvis :).


 Man måste ha arbetsskor, hjälm och särskild jacka, eftersom det är tung industri och det är viktigt att använda skyddsutrustning. Vi är på Kleven Verft som gör stora servicebåtar till oljeplattformar.


Så här ser det ut från entrén till hotellet. Ulsteinvik är en vacker stad.



tisdag 12 februari 2013

Jobba på en mansdominerad arbetsplats

Jag trivs jättebra på mitt jobb. Jag jobbar på Semcon i Göteborg och de inriktar sig på konstruktion och mjukvaruutveckling. Det innebär tyvärr att andelen kvinnor är avsevärt mycket lägre än andelen män. Om man räknar bort ekonomiansvariga och annan administration är andelen kvinnor ännu lägre.

Min avdelning består av fyra mindre grupper. I den lilla gruppen är vi 6 personer inklusive gruppchefen. Jag är ensam representant för kvinnor i vår grupp. Och den kvoten är nog ganska representativ för hela avdelningen. Jag kan räkna antalet kvinnor på mina fingrar medan antalet män kräver många, många, många fingrar. Detta gäller även för hela Semcon, dock tror jag att andelen kvinnor ökar något om man ser till hela företaget - det är trots allt ett rätt stort företag med många förgreningar.

I det projekt jag jobbar i just nu är vi 4 personer och jag är ensam kvinna. Vårt projekt är ett delprojekt i ett större och om man räknar med alla därifrån också blir vi två kvinnor och minst fem män. Och det är så här det ser ut när man jobbar inom mjukvaruutveckling. Många män, inte så många kvinnor.

Är det sexistiskt? Nej, det är det faktiskt inte. Jag blir tagen på allvar, lyssnad på, jag får plats att prata och jag spelar faktiskt roll. Det är normalt helt enkelt. Jag har min teori om att det beror på att dels är folket jag jobbar med högutbildade individer som klarar av att se bortom könet (OBS! Det räcker inte alla gånger och det behövs inte alla gånger heller) och dels har Semcon jobbat mycket med sitt arbetsklimat.

Men jag har märkt att när man är ute hos kund på ett uppdrag är det inte alls lika mysigt klimat. Där kan man faktiskt känna sig utmobbad och dumförklarad till och med. Det kan ha att göra med att jag är en utomstående som "tränger" sig på. Det kan ha att göra med att jag är kvinna och per automatik, enligt fördomar, inte kan vara lika bra som en man. Det kan ha att göra med att personerna som jag jobbar tillsammans med hos kunden är idioter som inte vet hur man ska uppträda. Det är trots allt vanligt hos folk som jobbar inom just mjukvaruutveckling att helt eller delvis sakna social kompetens. Dessa personer jobbar nästan uteslutande på fasta företag och anställs sällan (kanske aldrig) av konsultbolag. Semcon är just ett konsultbolag, dvs det är viktigt att kunna vara en god representant för företaget när man är ute hos kunden. Man måste alltså vara socialt kompetent och kunna jobba i grupp, utöver att man ska ha rätt kompetens för uppdraget i fråga. När man blir anställd ute på ett specifikt företag krävs inte lika mycket sociala färdigheter. Då kan det vara en fördel att kunna fokusera på arbetet och riktigt snöa in sig på sitt område istället.

Det finns dock massor av sexism inom mjukvaruutvecklingen också tyvärr. Tack och lov inte så utbrett på just mitt företag men det är fortfarande ett problem. De flesta som jobbar här - mig inkluderat - är nördar av någon form. Konstpretton skriver här om nördarnas dolda sexism. Intressant läsning som i alla fall gav mig en ögonöppnare. Även här och här påpekar man att sexism finns även bland nördar och att den till och med kan vara svårare att komma åt då många kvinnliga karaktärer inom nördkulturen är potenta och handlingskraftiga (alltså inte hjälplösa kvinnor i nöd). Synd bara att de oftast är ouppnåelig fiction och inte verkliga kvinnor...

Slutligen: Hur kommer man åt sexism och mobbing på arbetsplatsen?

Det är förmodligen olika beroende på typen av arbetsplats. Vissa kanske har extremt tydlig sexism/mobbing medan andra har dold och en tredje grupp har knappt någon alls. Jag tror att det är viktigt att man som i Semcons fall jobbar med arbetsklimatet och tar sitt ansvar som företag. Det kan vara svårt och framför allt mycket tidskrävande att som enskild anställd ändra på en hel arbetskultur. Så: mer insatser på företagsnivå tack!

måndag 11 februari 2013

Förkylning => irritation

Det som vi trodde var jobbig förkylning hos lillebror visade sig resultera i en första tand. Jippi för tand! Väldigt ojippi för symptomen.

Irriterad make, irriterad och trött mig. Dålig sömn för alla (utom mellanbror, som sover i eget rum och sover som en stock, och storebror som inte alltid är hos oss utan även hos sin mamma = tid att vila ut).

Att maken var så irriterad på att jag kom hem sent var en produkt av väldigt intensiva dagar med lillebror - mycket gnäll, krångel och uppmärksamhetstörst samt ingen sömn. Från lillebrors sida alltså.

Jag är lite extra nöjd med att jag avvaktade med min utfrågning om vad som var fel  OCH dessutom orkade uppträda moget och avhålla mig från sura kommentarer. Det lönade sig :-).

Ska försöka komma ihåg detta.

Mycket pappa pappa är det just nu. Mina fina killar!