söndag 24 mars 2013

När storebror är borta...

Då kan man röja lite mer som man vill i hans rum. Även om arvid är snäll och låter victor leka med det mesta så finns det vissa grejer han vill ha för sig själv. Som det där jättespännande huset...

fredag 22 mars 2013

Världens bästa lilla storebror!



Jag måste bara berätta om världens bästa lilla storebror. Arvid - aka mellanbror, som fyller 4 år nu i maj. Han är alltså fortfarande liten fast ändå så stor.

"De här glasögonen är lite för större för mig" säger Arvid

Han är väldigt mån om sin lillebror Victor. Klappar och kramar. Säger till mamma (dvs mig) att hämta Victor för att han gråter och är "lössönn" (detta är "ledsen" på ren Göteborgska).

Imorse bad Arvid mig att hämta Victor, som grät, till honom så skulle han vara med Victor så Victor blev glad igen. Det värmer i mammahjärtat av att höra sådana saker.

Mysig storebror och lillebror-kram

 De leker bra ihop också. Liite frustration kan Arvid få när Victor kommer som en Godzilla och kastar iväg Arvids fint parkerade bilar. Då kan Arvid komma till mig och be mig plocka bort Victor för att han förstör. Men det går snabbt över och Arvid ger Victor sin traktor så att Victor leker med den istället för att förstöra parkeringen. En klok liten man är han, den där Arvid.

Arvid och Victor kör bil
Arvid blir glad när han ser Victor. Han tycker det är roligt (oftast) när Victor och han leker tillsammans i Arvids rum. Han säger till mig om något inte är som det ska - Victor stoppar in småsaker i munnen, Victor har snor i hela ansiktet, Victor rymmer in på toaletten för att suga på toaborsten, osv. Arvid ger Victor nappen och han hämtar leksaker i det oändliga när Victor sitter i matstolen och slänger iväg dem så fort han fått dem i handen.

Jag blir så stolt över min stora lilla pojk! Han är så förståndig och snäll! Inte jämt, men vem är det?

Jag minns när jag själv fick en lillebror. Jag var absolut ingen snäll storasyster. Jag bet min lillebror - hårt. Jag tyckte inte alls om att han kom och stal min mamma! Ibland försökte jag stilla mitt dåliga samvete genom att bjuda min lillebror på godis, något som vår mamma inte alls uppskattade. Det var först när han var 1.5-2 år som jag började gilla att ha honom i familjen.

Victor är snart 9 månader och redan nu vill Arvid leka med honom. Ända sedan Victor kom hem från BB har Arvid tyckt om honom och agerat stolt storebror. Han försöker alltid få Victor att skratta och bli glad genom att spela pajas eller busa med honom.

Det känns fascinerande och fantastiskt att få följa Arvids utveckling som storebror. Att få höra hans resonemang och tankebanor kring att vara med Victor. Hurra för världens bästa lilla storebror!

Nytt uppdrag!!!

Jag var på en arbetsintervju med jobbet i onsdags. Vi är ju en konsultfirma så när det finns något uppdrag hos en kund som verkar passa en viss konsults profil, så åker konsulten dit, ofta tillsammans med en av säljarna/cheferna, för att ha en arbetsintervju.

Idag fick jag veta att jag fått uppdraget. Jag kommer från och med nästa vecka börja jobba hos Mecel ute i Mölndal.

Förutom det uppdraget har jag fortfarande mitt uppdrag på Kleven kvar. Projektet som jag var med i är avslutat men en av utvecklarna har slutat så hens arbetsuppgifter tas över av mig och två till. Det blir inte en heltidstjänst men det blir troligtvis mycket att göra i stöten. Kleven är en viktig kund så det gäller att göra ett utmärkt jobb här för att de ska vara fortsatt nöjda och stanna med oss.

Uppdraget hos Mecel kommer vara på heltid och det är en massa nytt. Jag är lite nervös och samtidigt förväntansfull. Jag har lite farhågor kring hur jag ska hinna med både Kleven och Mecel men det har jag pratat med mina chefer om och de har lovat att hjälpa mig med det.

Det känns faktiskt lite som ett tillfälle att återigen visa att jag verkligen klarar av mitt jobb och är till nytta. Förra gången jag jobbade i Mölndal var det i samma hus som Mecel, fast det var hos Delphi (de delar lokaler). Den gången fick jag missfall och mådde så dåligt över detta att jag sjukskrev mig och därmed avbröt mitt uppdrag utan att slutföra det. Nu har jag (nästan) fått en chans att få upprättelse. Nej, det är inte på samma företag MEN Mecel och Delphi har ett nära samarbete, så jag kunde ha blivit nekad uppdraget pga vad som hänt hos Delphi. Chefen jag åkte dit med var samma chef som hade skött kontakten med Delphi förra gången. Att vi åkte dit tillsammans för denna intervju kändes som ett stort steg för mig. Jag hade inte haft något samarbete direkt med den chefen sedan min sjukskrivning och nu åkte vi gemensamt till ett företag som representanter för Semcon och för att sälja in mig som konsult!

Just nu känns det som att jag kanske äntligen börjar bygga upp min arbetslivserfarenhet på riktigt. Därför är det viktigt för mig att ge ett gott intryck, göra ett riktigt bra jobb och skaffa mig ännu en uppsättning av nöjda kunder - den första uppsättningen var Kleven.

Jag håller tummarna för mig själv!

torsdag 21 mars 2013

Fastnat djupt i läsa-blogg-träsket

Jag har fastnat djupt som sagt. Läser och läser men det är så många bloggar att jag aldrig hinner ikapp. Jag hinner inte läsa varje dag heller så bloggarna får ju gott om tid att uppdatera och då är jag tillbaka på 300 olästa bloggposter... Till påsklovet kanske jag hinner läsa ikapp?

Det är en konstart att hålla sig uppdaterad med flera bloggar varje dag samt hinna med att blogga minst ett hyfsat långt inlägg per dag OCH dessutom sköta andra arbetsuppgifter och familj. Det är riktigt starkt jobbat! Jag klarar det inte. Något måste bortprioriteras för att jag ska hinna med i vardagen. Det resulterar i att jag ideligen ligger efter med bloggläsning, uppdaterar min blogg mycket sporadiskt och knappt hinner följa med i nyhetsutvecklingen i övrigt. För att kunna tjäna pengar på sin blogg måste man slita riktigt hårt och man måste även vara tillräckligt intressant för att kunna skaffa många läsare. Den som påstår att det är ett glidarjobb att blogga och skriva krönikor borde prova på det i en månad innan de yttrar sig så ogenomtänkt!

fredag 8 mars 2013

Barnfritt eller inte?

Lady Dahmer skriver bra om detta här. Jag håller helt med. Spelar ju ingen roll att ETT enstaka café/restaurang etc. har barnförbud. Det är den där tråkmentaliteten att: "Oj, nu kommer en sån där jobbig barnfamilj igen! Kan de bara inte stanna hemma tills barnen kan uppföra sig?!"

Jag hade faktiskt en lång diskussion med Calippo (=maken) om detta. Han tyckte att de skulle få göra som de ville och att efterfrågan skulle "lösa" det hela, dvs att caféet skulle få stänga eller ändra sin policy om det inte fick tillräckligt med kunder efter sitt barnförbud. Jag tyckte istället att det inte var okej att släppa sådana beslut till caféägare/restaurangägare mfl. för att jag inte tror på att efterfrågan skulle "lösa" det av sig självt utan att det skulle börja "skeva" på grund av samhällets uppbyggnad.

Jag tycker att det är BRA att det finns en nämnd att klaga hos om man känner sig diskriminerad medan Calippo tycker att den hindrar marknaden från att utvecklas. Han tycker att det är fel att man inte kan öppna ett gym för bara tjejer  och ett för bara killar exempelvis. Jag å min sida tycker att det är helt riktigt - det finns ingen anledning att separera begreppet träning i män och kvinnor, så därmed behövs inga kvinnogym respektive mansgym. I och för sig är jag lite "hippie" som maken brukar säga och tycker att det är onödigt med separata omklädningsrum och duschar också. Jag har respekt för att andra inte delar min åsikt och kanske inte vill dela omklädningsrum med det andra könet så jag har inga problem med att det oftast ÄR separata omkädningsrum.

För att återgå till ursprungsfrågan: jag tycker att det är viktigt att alla som tillhör samhället får utrymme i det offentliga rummet. ALLA! Det innebär att den senildementa mormorn som kanske blir otrevlig mot servitrisen SKA få följa med sin dotter till caféet. Det betyder att de skrikande småbarnen SKA få fika med sin mamma eller pappa. Det betyder att den utvecklingsstörda kvinnan eller mannen som sitter och skriker könsord SKA få äta muffins på caféet. Det betyder att de stökiga tonåringarna SKA få äta chokladbollar och dricka läsk. Inte bara de som sköter sitt och håller käft. Därför är det viktigt att caféägare/restaurangägare mfl. själva inte helt kan avgöra vem de vill servera. Det är nämligen (i princip) alltid lättare att servera de som sköter sitt och håller käft.

Sedan är det så klart viktigt att visa RESPEKT mot sina medmänniskor och försöka hålla sig inom en rimlig nivå. Men det är en annan historia.

torsdag 7 mars 2013

Beslut om namngivning

Jag har länge funderat över mitt val att kalla barnen för store-, mellan-, respektive lillebror samt att jag hänvisar till alla andra än mig själv via släktrelation och liknande. Varför gör jag det egentligen? För att ingen ska få reda på vad de heter? För att upprätthålla en fasad av privatliv? För att stilla mitt dåliga samvete över att jag hänger ut dem i bloggen? Karin hade skrivit om nästan samma sak här. Det fick mig att fundera lite till. Lilla gumman belyser ämnet från ett annat håll här.

Om vi nu lär våra barn att aldrig lämna ut namn på familjemedlemmar och diverse annan privat information - varför ska jag ha rätt att lämna ut detta i bloggen? Varför ska jag över huvud taget ha rätt att skriva en blogg som är personlig? Det innebär ju per definition att jag lämnar ut privat information. Blir det inte lite dubbelmoral? Hur kan jag sedan predika om hur man bäst skyddar sig på nätet när jag väller ur mig allsköns privata detaljer i bloggen?

Nu kommer nästa fråga. Blir det mindre privat om man utelämnar namnen? Det går ju ganska lätt att ta reda på vem jag är gift med, om jag har barn, syskon, varit gift tidigare, osv. Det är bara att ringa Skatteverket Folkbokföringen och fråga. Detta är fullt tillåtet enligt PUL så länge följande gäller:

Undantag för privat behandling av personuppgifter

6 § Denna lag gäller inte för sådan behandling av
personuppgifter som en fysisk person utför som ett led i en
verksamhet av rent privat natur.
Jag kan alltså ringa och kolla upp min granne exempelvis, så länge jag inte har för avsikt att offentliggöra informationen. Mer om PUL kan man hitta här.

Så hur ska man då göra med namn? Skriva eller inte skriva - det är frågan...

Jag har inget bra svar på det. Men jag vet att jag har börjat ifrågasätta mitt val av namn-anonymitet mer och mer. Jag är dessutom inte konsekvent utan på Facebook och Instagram skriver jag namnen. I och för sig har jag modifierat mina konton så att allt inte är publikt men ändå. Det går ju att se mina bilder om man är vän till mina vänner. Jag har därmed ingen koll på vilka det är som kollar på mina Facebookbilder. Personer som jag inte vill bli vän med kan ju vara vän med någon av mina vänner och på så sätt fortfarande få tillgång till mycket info om mig. Visserligen begränsat till bilderna men det kan ju räcka långt. På Instagram måste man ansöka om att följa mig, vilket eliminerar all "tjuvkollning" av mina bilder, vilket då blir mer privat än Facebook. Visst, det går att hacka folks konton osv. men är det verkligen någon som kommer hacka just MITT konto? Varför skulle jag vara så speciell? Nä, blir mitt konto hackat så är det för att det av en slump råkade komma med som en i jättemängden.

Jag har i alla fall bestämt mig för att börja skriva namn istället för att hänvisa till familjerelationsnamn. Beslutet grundar sig i att det blir jobbigt, förvirrande och onaturligt för mig att skriva mellanbror, maken, lillasyster, mormor osv. Jag KOMMER att skriva fel någon gång och då har hela ansträngningen att undanhålla namnen varit förgäves. Mitt antagande är att om någon nu verkligen VILL hitta mig och min familj så kommer det inte vara bloggens vara eller icke vara som gjorde det möjligt. Inte heller namn-anonymitet på bloggen kommer att hindra detta. Så varför låtsas att jag kan skydda min familj om jag inte nämner namn? Vill jag skydda dem så stänger jag av mitt Facebook-konto, slutar använda Instagram, twitter, slutar att blogga/läsa bloggar, slutar använda youtube, google - ja, allt som har med Internet att göra. Plus att jag bör sluta använda min mobil och diverse kreditkort. Och till och med då kan jag och familjen hittas via Skatteverket. Så jag skiter nog i det.

Hur man resonerar här är som sagt inte självklart (jag hade som ovan nämnt inget bra svar på hur man bör göra). Nämna namn, inte nämna namn - allt funkar. Det jag ville belysa var mest att man kanske bör tänka igenom sin anledning till att nämna respektive inte nämna namn i bloggen och andra publika material (Facebook, twitter, Instagram, mfl.).