måndag 18 november 2013

Moral i Elysium

Jag har funderat mycket kring budskapet i Elysium. Det kan hända att detta innehåller spoilers så om ni inte sett filmen, se den först. Den är för övrigt rätt bra tycker jag.

Okej, tillbaka till budskapet. Filmen bygger på enorma orättvisor mellan en stor fattig befolkning och en liten snuskigt rik överklassklick. Jag grät i slutet för att det slog mig att jorden kanske aldrig kommer till det stället att alla får dela på det som är bra. Att det alltid kommer finnas denna äckligt rika överklassklick (som även jag tillhör i jämförelse med andra, mer fattiga) och massor med fattiga människor som inte ens är välkomna hit pga vad? Att vi rika inte vill dela med oss för då kanske det blir sämre för oss?! Vad fan!!! Vad är det vi lär våra barn? Jo, att en ska dela med sig för allt blir så mycket bättre då. Vad i helvete hände sedan? Varför har dessa annars kanske vettiga vuxna återgått till konceptet MIN/MITT och "Jag delar ALDRIG med någon, ALDRIG!"? Vad hände på vägen upp i vuxenvärlden? Vad hände med att dela med sig till alla? Vilken jävel är det som sitter och mölar i sig världens resurser själv i smyg så att ingen annan får? Jo, alla rika överklassklickar gör det. Jag gör det men jag försöker ändra på det.

Att saker blir sämre om en delar med sig är ett oerhört egoistiskt begrepp. Ja, det blir sämre - för dig! DU får inte lika mycket och DU kanske får vänta lite på din tur. Men om en tänker lite bredare än bara sig själv så inser en ganska snabbt att det finns fördelar också. De personer som behövde exempelvis medicin kan nu få det. De behöver inte dö för att DU inte klarar av att dela med dig. Ja, det kanske finns ett underskott av medicin. Ja, DU kanske inte vill dö heller. Det jobbiga här är att alla känner nog så. De flesta tycker att just deras familj har det värst och behöver medicinen först. Och kanske är det så att just de förtjänar att få medicinen först. Därför hade det varit så bra om någon/några som älskar alla människor lika mycket och som klarar av att vara fullständigt opartisk kunde avgöra vem av alla behövande som behöver medicinen mest. Men vem ska göra detta? Gud? Tills Gud anmäler intresse får nog människorna sköta det själva misstänker jag.

fredag 15 november 2013

Något av det värsta som finns är att vara sjuk!

Jag hatar att vara sjuk! Jag känner mig så ynklig och orkar inte göra något av det jag brukar kunna fixa galant. Idag tog det mig 4,5 timmar att få iväg skruttarna och mig själv till förskola och jobb. Det här brukar gå på max 2 timmar i vanliga fall!

Jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på alla dem som är kroniskt sjuka OCH måste jobba! De har det så här varje dag! Varenda dag är en pina och en kamp mot kroppen. Min förkylning kommer gå över på några dagar - deras kanske varar resten av livet.

Nä, den här bit ihop-och-kör-på-mentaliteten tror jag inte leder någonvart bra. Att jobba tills en stupar är ju bara skadligt. Jobbet är bara ett jobb, inget mer. En kommer inte få medalj för att en har slitit ut sig för sitt jobbs skull (oftast). Tyvärr.

Idag tänker jag lite extra på alla dem som lever med smärta - både fysisk och psykisk. Som ibland inte orkar upp ur sängen pga att det gör så ont. Ni är fantastiska som orkar kämpa på varje dag!

onsdag 13 november 2013

Idag blev jag en lite bättre människa!

Idag har jag äntligen fått tummen ur och blivit medlem hos Amnesty International. Jag betalar visserligen endast lägsta beloppet på 20 kronor men det är i alla fall en början. Nu är det inte bara like eller share på Facebook utan jag bidrar faktiskt (om än väldigt lite). Hurra för mig :)!

tisdag 12 november 2013

Landskampsrekord

På väg till jobbet pratades det om detta på radion.
Anders Svensson hyllades med en bil för sitt landskampsrekord. Therese Sjögran, som gjort 41 landskamper mer, nämndes inte alls.
Det var morgonpasset i P3 som tog upp ämnet och det var så skönt att höra just hur fel de tyckte att det var. Inget snack utan det var tokfel bara!
Direkt började det strömma in sms, mail, mm där morgonpasset kritiserades för att vara moraltanter, tillhöra PK-Sverige, herrfotbollen försvarades hit och dit, att det var en sponsor till just Anders Svensson som ordnade bilen påpekades flera gånger. Det kom kanske till och med in mer otrevliga saker men det tog inte morgonpasset upp i så fall.

Jag måste bara säga att det var så skönt att höra hur dessa programledare stod på sig. De backade inte en tum trots en massa kritik från sina lyssnare. De ursäktade sig inte och de kunde till och med på ett skämtsamt sätt påvisa hur FEL det är att INTE reagera som de just gjorde. Underbart!

fredag 8 november 2013

Saknar foton på Arvid

Pga att jag flydde med Arvid från mitt ex så har jag inte många bebisbilder på Arvid. Det tycker jag är lite synd, samtidigt som det är skönt att slippa se bilder på exet (om han nu skulle råka vara med). Här har jag några bilder på Arvid i allafall.

Här är Arvid 5 månader. Min stora lilla älskling! Både lång och tjock var han som bebis. Nu är han bara lång :)


Här är Arvid 9 månader och kryper runt för fulla muggar.


Och så här ser han ut nu. Min stora lilla känsliga 4-åring!
 För tillfället befinner han sig, tillsammans med farmor i Danmark. De åkte dit med båt igår och kommer hem 17:30 på lördag. Det är så roligt att han och farmor kan hitta på så mycket skojigt tillsammans. Arvid älskar verkligen att vara hos farmor och Tommy (farmors man). Dessutom har Arvid fått resa en massa tack vare farmor. Han har varit i Danmark (nu är det andra gången han är där), i Tyskland och i Polen. Inte illa för att vara 4 år :). När jag var 4 år hade jag som mest rest till Småland :).



Det finns hopp!

Det finns hopp om att de snäva könsreglerna kommer att luckras upp. Tyskland kan komma att införa ett tredje kön, vilket underlättar otroligt mycket för alla barn som föds intersexuella. I nuläget tvingas föräldern att bestämma vilket kön barnet ska ha pga strikta regler och det kanske leder till ett livslångt problem för barnet. Barnet skulle ju själv kunna välja när det är tillräckligt gammalt. Eller varför inte helt slopa könsbestämning juridiskt av människor? Vad spelar det för roll om en är kvinna, man eller hen när det kommer till lagen och dina mänskliga rättigheter? Du har lika mycket värde i vilket fall och då är det ju helt onödigt att det ska stå att du är kvinna eller man i passet eller att du ska få ett speciellt personnummer för att du råkar ha snopp eller snippa. Nä, slopa det helt tycker jag!

Så klart kan blir det vissa komplikationer vid ett eventuellt byte till den juridiska individen hen. Har en verkligen rätt till havandeskapsersättning när en inte vet om en ens kan bli gravid? Det går ju inte att veta om hen har en livmoder. Men det går heller inte att veta att en person är gravid bara så där rent juridiskt. Det löses i nuläget genom att MVC (mödravårdscentralen) ger dig intyg på att du är gravid, som du sedan skickar till försäkringskassan och på den vägen är det. Ingenstans måste någon få veta om du har en snopp eller snippa! Problem solved!

Det som kan försvåras är automatutskick för mammografi och livmoderhalskontroller, exempelvis. Detta kan dock lösas enkelt genom att alla får kallelse och de som inte behöver detta av en eller annan anledning avanmäler sitt utskick, dvs en opt out (du är med såvida du inte aktivt går ur). Ett annat alternativ, som jag personligen tror kommer fungera sämre i praktiken är en opt in, dvs du är INTE med såvida du inte AKTIVT går med. Då får en skriva in sig på en hemsida eller liknande om en har intresse av mammografi mm. Men om informationen om detta är bristfällig så kommer inte tillräckligt många täckas av en opt in. Då är en opt out bättre för den täcker ALLA - även dem som inte har nytta av det.

Jag röstar alltså för att slopa de juridiska könen och enbart betrakta oss som individer. De biologiska skillnader som finns är inte relevanta på det juridiska planet. Om en blivit våldtagen ska en bli bedömd som individ och inte efter en stereotyp. Om en har misshandlat någon så ska en bli dömd för själva brottet och inte ursäktad av en stereotyp. Osv.

Tänk på hundar! Det finns honhundar och hanhundar. Det vet alla. Men när en gosar med en hund eller leker med en hund, leker en på precis samma sätt oavsett kön. Och detta gäller samtliga djur, det är jag fullt övertygad om. Så varför kan en inte göra detsamma för djuret människan? Varför inte leka med ett barn för att det är ett barn som gillar att leka en massa olika lekar? Varför pärla och måla med flickor och leka leka med bilar och gräva i sandlådan med pojkar? Varför inte pärla, måla, leka med bilar och gräva i sandlådan med barn?

Deprimerande att köpa nya kläder

Jag skulle nog räkna mig själv som normalbyggd - varken tjock eller smal. Lite så där lagom tjock och lagom smal - en typisk Guldlock if you will.
Varför är det då så svårt att hitta byxor?!?!!!!

Mina krav är:
  • Jag ska kunna andas och slippa få ont i magen när jag har på mig byxorna
  • Jag ska kunna ta på mig dem utan att behöva köra den klassiska byxdansen - alla ni som någon gång tagit på sig tajta byxor vet vilken dans jag menar
  • Jag ska känna mig fin och bekväm i byxorna
Är det för mycket begärt?
Måste varenda jävla tjejbyxa vara extremt tajt?! Måste storlek 42 sitta som ett korvskinn? Visst, jag är inte supersmal men ärligt talat, hur små är storlekarna om jag inte ens kan ha liiite utrymme i storlek 42? Dessutom fanns det ingen större storlek efter 42, så jag kunde inte ens testa 44 och uppåt. Dålig stil! Jag funderar på att helt gå över till klänning och strumpbyxor, dels för att det blir bekvämare för min stackars mage och dels för att det ändå inte finns byxor som passar. För när de väl passar i midjan så är de på tok för korta! Vad hände med alla byxor för långa kvinnor?! WTF!!! Jag vill inte gå i piratbyxor resten av livet god dammit!

tisdag 5 november 2013

Så trött

Jag är så trött nästan jämt. Jag känner mig utmattad och orkeslös. Är det vintertiden som tar ut sin rätt? Faktum att jag har två barn och tre hundar som tar sitt pris? Har det att göra med att jag var på ett dop i Gävle över helgen och Arvid var i total protest till allt precis hela tiden? Är anledningen att jag inte hinner med att träna eller göra något annat för min egen skull? Kan det vara att jag tar hand om 90 % (kanske är det 85 %, det är lite svårt att avgöra) av hushålls-sysslorna samt jobbar heltid? Måhända beror det på att jag inte trivs på mitt jobb och bara längtar efter helg redan söndag kväll när det är dags att lägga sig? Kanske är det så att jag har någon bristsjukdom eller liknande som jag inte känner till - mamma är ju glutenintolerant och hon märkte inte av något förrän hon var runt 60 år. Jag får nog kolla upp om det är därför jag mår så här.

Jag vet att det förmodligen är en kombination av allt ovan som gör att jag är trött hela tiden. Det jobbiga är att jag måste göra en massa saker. Jag kan inte strunta i det. Jag vill skrika, fly undan allt.

Jag sökte några nya jobb, gick på några intervjuer men det blev inget med det. Jag skulle vilja utbilda mig till lärare och jobba med det istället men jag vet inte om vi har råd att göra så. Dessutom har jag inte riktigt orkat kolla upp hur jag borde gå tillväga för att plugga vidare. Jag känner mig fast och det ger mig panik.

Det värsta är att jag känner mig ensam i det hela. Jag ska försöka prata med maken igen och se om vi kan komma fram till något vettigt. Tidigare gånger har det slutat med att han bara tycker att jag ska bita ihop och jobba för pengarnas skull samt att vi ska dela upp vardags-sysslorna jämnare men det har inte hänt.

Hur tar jag mig vidare????