tisdag 26 februari 2013

Archer

Jag har börjat titta på serien Archer. Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker om serien. Helt klart är den sexistisk, rasistisk, homofobisk, klassförnedrande, mm men jag vet ännu inte om denna satir och ironi är rolig eller bara fel enligt mig. Jag återkommer när jag sett fler avsnitt av serien. Just nu har jag sett en 4-5 stycken avsnitt av första serien.

Vad gör man när soffan går sönder?

Vår soffa gick sönder medan jag var borta. Den består av två moduler och man hänger upp den ena modulen i krokar på den andra. När jag kom hem från min Norgeresa lutade sittdelen ner i golvet och ryggstöden på modulerna glappade rejält. Det såg fruktansvärt tragiskt ut. På kvällen satt jag och blocket-surfade efter soffor men allt kändes dyrt, fel form, fel färg, osv. Jag och maken kom fram till att vi får satsa på en ny soffa till sommaren någon gång. Just nu har vi helt enkelt inte pengar till det (speciellt inte efter Smellis eskapader).

Att soffan gick sönder just då var bara en slump insåg jag efter att jag vänt på soffan och kollat hur exakt den var trasig. Soffan i sig var ingen högkvalitetssoffa direkt, så det var inte så konstigt att den hade gått sönder. Vi hade fått den från svärföräldrarna för de skulle slänga den. Vår dåvarande soffa var totalförstörd av knäppishunden så vi tog emot denna gratissoffa med öppna armar.

Om man tittar noga på ryggstödet ser man att det lutar rätt friskt


Men tillbaka till soffans nuvarande tillstånd. På divanmodulen satt som sagt krokar som höll upp den andra sittdelsmodulen. Brädan krokarna satt i hade spruckit och hängde på halvstång. Större delen av soffan var gjord av spånskivor, aka material som inte  håller för fem öre. Bland annat satt det en spånskiva i botten på divanmodulen som skulle agera stöd och den hade spruckit på mitten. Förmodligen hade den gjort det för länge sedan och detta ledde till slut till att träskivan som höll upp sittdelsmodulen så småningom gav vika helt. Soffan var till stor del ihopsatt av häftklammrar och inte många skruvar. På både divanen och sittdelen hade många av häftklammrarna börjat släppa så soffan var skev och vind av felbelastningen. Det saknades en stödbit på sittdelen dessutom så den var väldigt ranglig. Jag tog aldrig några bilder på eländet för det gjorde mig bara deprimerad.

Vad gör man då? Jo, jag ringde till pappa och kollade om han hade några brädor som jag kunde få så att jag skulle kunna stötta upp soffan och laga den. Det hade han inte men han och mamma skulle handla senare så då kunde de kolla om de hittade något lämpligt. Detta var i söndags förmiddag. Jag ställde undan soffdelarna i ett hörn så mellanbror inte skulle få för sig att klättra bland alla farliga utstickande häftklamrar på undersidan av modulerna och satte igång att städa medan lillebror sov och jag väntade på att mamma och pappa skulle handla klart.

Återigen syns det på ryggstödet att detta är en före-bild av soffan

När de hörde av sig senare fick jag dåliga nyheter. De hade inte hittat några brädor som passade för allt hade i princip hunnit stänga tills att de kom iväg för att handla (de hade kollat på skidor på tv). Pappa lovade dock att fixa en lämplig bräda till imorgon. Okej, tänkte jag, hur minimerar jag fortsatta skador på soffeländet? Jo, jag stöttar upp den underifrån så att den inte hänger i den söndertrasade träskivan. Soffan blev uppställd igen, provisoriskt lagad genom uppstöttning underifrån av tre lådor med plugg (och jag som trodde att mitt köpa-pluggar-på-Clas-Ohlsson-till-förbannelse bara var av ondo).

På måndag satte jag och pappa igång med att laga soffan. Divanden var först ut. Vi stöttade upp den avbrutna spånskivan med brädor på båda sidor om den och genomgående skruvar. Vi gjorde en likadan uppstöttning på den trasiga träskivan med krokar och sedan skruvade vi fast träskivan i den uppstöttande brädan. Sedan var det dags för sittdelen. Vi satte i extra skruv i den befintliga stödpinnen och fixade sedan en ny där det saknades en. Tyvärr lyckades vi paja ryggstödet lite så vi fick laga det med. Den hölls ihop häftklamrar som gett vika, så vi limmade och spikade till baka klamrarna. Sedan bättrade vi på konstruktionen med två vinklar med genomgående skruv.

När vi satte ihop allt igen kändes soffan rejäl och stabil. Den soffan har nog aldrig varit så stabil som den är nu. Jag och pappa lagade den alltså för ett par hundralappar till bättre skick än vad den någonsin varit i tidigare. Hur billig soffa jag än kunde hitta på blocket slog vi det priset med hästlängder. Det tog dock en hel eftermiddag att fixa allt och det tog helt klart längre tid än vad jag trodde att det skulle ta.

Det enda vi inte kunde rå på var att klädseln fortfarande var förstörd av knäppishunden. Det gör ju att vi till slut ändå måste köpa en ny soffa men det är inte akut längre.


måndag 25 februari 2013

Back from work

Nu är jag tillbaka från min Norge-resa. Jag kom visserligen hem redan fredags kväll men jag kände att jag behövde ta igen mig lite. Dessutom har det varit allt annat än lätt för maken att ta hand om hundar och barn.

Utsikt från mitt fönster på planet

Två dagar (alltså söndagen den 17:e februari runt 3-snåret)  innan jag skulle på Norge-resan upptäckte vi att vår knäppa hund var gravid - vi upptäckte det för att hon började föda. Vi trodde att hon hade varit skengravid men det var tydligen på riktigt. Fransk bulldog, som Smellis (aka knäppishunden) är behöver ofta göra kejsarsnitt för att klara en förlossning. Så blev det för Smellis också. Tyvärr hade valpen dött i magen så det blev 25.000 kr på att få ut en död valp plus över 500 kr på mediciner som Smellis skulle få i sig de första två veckorna.

Jag är den enda med bilkörkort i familjen så det var jag som fick åka med Smellis till Blå stjärnan och vara där med henne till ca 7:30 måndag morgon. När hon kom tillbaka från kejsarsnittet var det som om hon visste att hennes bebis inte hade klarat sig. Hon gnydde och var jätteorolig. Vi låg nära, nära på golvet tillsammans så att hon skulle få stöd i sin sorg. Vi skulle stanna en stund så att hon kunde piggna till efter operationen och tills att hon fått i sig ordentligt med näring, då hon slutat äta några dagar och var lite uttorkad.

Därefter åkte vi på en galen apoteksturné för att hitta ett öppet apotek som hade alla mediciner som Smellis skulle ha. Det fungerar alltså med vilket apotek som helst, så länge det är välsorterat, vilket i praktiken tydligen betyder att man måste gå till apoteket i Nordstan. Jag svor rätt mycket över att de inte bara kunde ha inkluderat medicinen i priset för kejsarsnittet - jag behövde ändå ta lån för att klara av den kostnaden - och gett mig allt på plats så att vi hade sluppit åka som idioter över hela stan.

Vi kom inte hem förrän strax efter 9 på morgonen och då var jag rejält trött. Jag la mig och sov med lillebror och maken la sig på soffan med stackars lilla Smellis. Hon gnydde hela tiden och mådde inte alls bra. Hon saknade sitt barn som aldrig fick finnas.

Vi märkte sedan hur hon blev mycket lugnare och mådde bättre när hon fick ligga nära lillebror. Smellis hade själv löst sin sorg och saknad genom att adoptera lillebror. Hon fick sova med honom hela tiden sedan och då sov hon lugnt och fridfullt.

Maken ville att jag skulle be om att få stanna hemma och inte åka till Norge då vi nu hade en annorlunda och jobbigare situation. Smellis ska vila, bäras upp och ner för trappor, sängar och soffor, endast gå korta sträckor och inte, ABSOLUT INTE slicka eller bita på såret och styngnen. Lättare sagt än gjort när man har två andra hundar - den skyldige fadern Louie (som inom snar framtid kommer bli kastrerad) och den ivriga och omhändertagande Telma, som hela tiden vill slicka Smellis på såret. Utöver det så har vi mellanbror och lillebror att ta hand om. Storebror är ju 15 så han klarar sig själv på ett helt annat sätt men mellanbror som snart ska fylla 4 år behöver passning och lillebror på 8 månader behöver också passning. Dessutom har inte maken bilkörkort så han kan inte ta mellanbror till och från förskolan, vilket ökar belastningen extra.

Jag hade dock sett till att mellanbror skulle få vara hos mormor, morfar och moster för att underlätta för maken. Jag hade dock inte tagit höjd för att Smellis skulle vara nyopererad...

Men det blev inga glada miner direkt när jag förde på tal att jag kanske inte kunde åka på Norge-resan. Det var redan saker som hade krånglat i projektet och de ville definitivt inte ha mer problem. Jag valde då att åka. Det kändes som att om jag kunde fixa detta bra så skulle jag äntligen få självförtroende för min kapacitet när det gäller jobbet. Plus att jag var orolig att om jag inte gjorde klart detta uppdrag så skulle jag bli inofficiellt stämplad som oanvändbar och överflödig. Sedan hade en uppsägning bara varit en petitess.

Maken var allt annat än nöjd med mitt beslut. Jag försökte hjälpa till så mycket som möjligt med att förbereda mat för den tiden jag skulle vara borta, fråga svärföräldrarna om de kunde hjälpa maken med hundarna de fyra dagar det rörde sig om. De hade sagt ja på det. Storebror skulle vara hos oss hela veckan också.

Jag hoppades att det skulle vara en jobbig men överkomlig vecka för maken. Han var skitsur för att jag stack och lämnade honom i sticket. Jag tyckte inte att jag lämnade honom i sticket eftersom jag hade ordnat med barnvakt för mellanbror, kollat om vi kunde få hundhjälp, handlat det jag kunnat komma på att de skulle kunna behöva, lagat mat för samtliga dagar och skrivit ett medicinschema för Smellis. Hade jag lämnat maken i sticket hade jag skitit i allt det där och bara åkt, enligt mig.

Det visade sig att svärföräldrarna inte alls kunde ställa upp - de jobbade!!! Varför i helskotta säger man ja då??? Det fattar inte jag. Om jag vetat det hade jag ju kanske kunnat försöka få hjälp av någon annan. Taskigt drag från dem tycker jag. Men de kanske trodde att de skulle kunna och sedan visade sig att de hade fel och det kändes jobbigt att säga till. Vad vet jag. Smellis var jätteorolig och uppstressad de första dagarna och ville i princip bli siamesisk tvilling med lillebror. Han å sin sida fick feber och var allmänt gnällig, vaknade tidigt, somnade sent, osv. Storebror var ju visserligen hos oss men han var magsjuk så han kunde inte hjälpa till så mycket. En helt underbar kalabalik med andra ord.

Det blev i alla fall inte den där mysiga familjeveckan om man säger så. Ingen backup från familjen när det gällde mitt jobb utan det var bara fel, fel, fel. Inget tack för allt jag faktiskt HADE gjort utan bara sura miner. Jag förstår att det måste ha varit skitjobbigt och kanske mer skitjobbigt än vad jag trodde det skulle bli. Men jag kände mig ändå ledsen, förbannad och irriterad över att jag blev anklagad för allt. Var jag egoistisk som åkte? Jag tycker inte det men jag är ju subjektiv.

På väg hem från flygplatsen ringde jag i alla fall och kollade om jag skulle köpa något innan jag kom hem, trots att jag fått irritation som svar på mina frågor om status hemma tidigare. Som jag misstänkt blev det mer sura miner och då blev jag så less på det hela och gormade tillbaka. Jag var trött på att bli behandlad som om jag inte fattar något, jag var trött på att bli anklagad för allt dåligt, jag var trött på att bli betraktad som inkompetent och jag var rejält trött på att bli behandlad som skit.

Jag sa precis som det var och precis hur jag kände. Och vi redde ut det hela - som vanligt. Det tog några omgångar av ilska bara men det kändes skönt att ha fått det hela ur världen.

Jag kommer nog inte tacka ja till några resor på ett bra tag...









onsdag 20 februari 2013

Jobbar i Norge

Har just nu fullt upp med projektet jag sitter på. Vi är i Norge och jobbar intensivt under denna vecka. Imorgon blir det mer test, utbildning som jag ska hålla i samt sammanställningsmöte.

 För att komma till Ulsteinvik, som vi är i, får man först flyga till Oslo. Från Oslo flyger man sedan till Ålesund. Från Ålesund flygplats åker man därefter buss till Ålesund centrum och därifrån tar man en färja som går till Hareid. Utsikten ovan är från denna färja. Det är helt fantastiskt vackert och tankarna leder osökt till ett landskap i någon fantasynovell.

Väl framme i Hareid blev jag hämtad med bil sista biten till Ulsteinvik. En hel dag bara på resande fot! Detsamma blir det på hemvägen - fast i omvänd ordning naturligtvis :).


 Man måste ha arbetsskor, hjälm och särskild jacka, eftersom det är tung industri och det är viktigt att använda skyddsutrustning. Vi är på Kleven Verft som gör stora servicebåtar till oljeplattformar.


Så här ser det ut från entrén till hotellet. Ulsteinvik är en vacker stad.



tisdag 12 februari 2013

Jobba på en mansdominerad arbetsplats

Jag trivs jättebra på mitt jobb. Jag jobbar på Semcon i Göteborg och de inriktar sig på konstruktion och mjukvaruutveckling. Det innebär tyvärr att andelen kvinnor är avsevärt mycket lägre än andelen män. Om man räknar bort ekonomiansvariga och annan administration är andelen kvinnor ännu lägre.

Min avdelning består av fyra mindre grupper. I den lilla gruppen är vi 6 personer inklusive gruppchefen. Jag är ensam representant för kvinnor i vår grupp. Och den kvoten är nog ganska representativ för hela avdelningen. Jag kan räkna antalet kvinnor på mina fingrar medan antalet män kräver många, många, många fingrar. Detta gäller även för hela Semcon, dock tror jag att andelen kvinnor ökar något om man ser till hela företaget - det är trots allt ett rätt stort företag med många förgreningar.

I det projekt jag jobbar i just nu är vi 4 personer och jag är ensam kvinna. Vårt projekt är ett delprojekt i ett större och om man räknar med alla därifrån också blir vi två kvinnor och minst fem män. Och det är så här det ser ut när man jobbar inom mjukvaruutveckling. Många män, inte så många kvinnor.

Är det sexistiskt? Nej, det är det faktiskt inte. Jag blir tagen på allvar, lyssnad på, jag får plats att prata och jag spelar faktiskt roll. Det är normalt helt enkelt. Jag har min teori om att det beror på att dels är folket jag jobbar med högutbildade individer som klarar av att se bortom könet (OBS! Det räcker inte alla gånger och det behövs inte alla gånger heller) och dels har Semcon jobbat mycket med sitt arbetsklimat.

Men jag har märkt att när man är ute hos kund på ett uppdrag är det inte alls lika mysigt klimat. Där kan man faktiskt känna sig utmobbad och dumförklarad till och med. Det kan ha att göra med att jag är en utomstående som "tränger" sig på. Det kan ha att göra med att jag är kvinna och per automatik, enligt fördomar, inte kan vara lika bra som en man. Det kan ha att göra med att personerna som jag jobbar tillsammans med hos kunden är idioter som inte vet hur man ska uppträda. Det är trots allt vanligt hos folk som jobbar inom just mjukvaruutveckling att helt eller delvis sakna social kompetens. Dessa personer jobbar nästan uteslutande på fasta företag och anställs sällan (kanske aldrig) av konsultbolag. Semcon är just ett konsultbolag, dvs det är viktigt att kunna vara en god representant för företaget när man är ute hos kunden. Man måste alltså vara socialt kompetent och kunna jobba i grupp, utöver att man ska ha rätt kompetens för uppdraget i fråga. När man blir anställd ute på ett specifikt företag krävs inte lika mycket sociala färdigheter. Då kan det vara en fördel att kunna fokusera på arbetet och riktigt snöa in sig på sitt område istället.

Det finns dock massor av sexism inom mjukvaruutvecklingen också tyvärr. Tack och lov inte så utbrett på just mitt företag men det är fortfarande ett problem. De flesta som jobbar här - mig inkluderat - är nördar av någon form. Konstpretton skriver här om nördarnas dolda sexism. Intressant läsning som i alla fall gav mig en ögonöppnare. Även här och här påpekar man att sexism finns även bland nördar och att den till och med kan vara svårare att komma åt då många kvinnliga karaktärer inom nördkulturen är potenta och handlingskraftiga (alltså inte hjälplösa kvinnor i nöd). Synd bara att de oftast är ouppnåelig fiction och inte verkliga kvinnor...

Slutligen: Hur kommer man åt sexism och mobbing på arbetsplatsen?

Det är förmodligen olika beroende på typen av arbetsplats. Vissa kanske har extremt tydlig sexism/mobbing medan andra har dold och en tredje grupp har knappt någon alls. Jag tror att det är viktigt att man som i Semcons fall jobbar med arbetsklimatet och tar sitt ansvar som företag. Det kan vara svårt och framför allt mycket tidskrävande att som enskild anställd ändra på en hel arbetskultur. Så: mer insatser på företagsnivå tack!

måndag 11 februari 2013

Förkylning => irritation

Det som vi trodde var jobbig förkylning hos lillebror visade sig resultera i en första tand. Jippi för tand! Väldigt ojippi för symptomen.

Irriterad make, irriterad och trött mig. Dålig sömn för alla (utom mellanbror, som sover i eget rum och sover som en stock, och storebror som inte alltid är hos oss utan även hos sin mamma = tid att vila ut).

Att maken var så irriterad på att jag kom hem sent var en produkt av väldigt intensiva dagar med lillebror - mycket gnäll, krångel och uppmärksamhetstörst samt ingen sömn. Från lillebrors sida alltså.

Jag är lite extra nöjd med att jag avvaktade med min utfrågning om vad som var fel  OCH dessutom orkade uppträda moget och avhålla mig från sura kommentarer. Det lönade sig :-).

Ska försöka komma ihåg detta.

Mycket pappa pappa är det just nu. Mina fina killar!

The dark ages

Jag lämnade en kommentar på ett inlägg hos Asta som fick mig att tänka på mitt förflutna - the dark ages. Ibland kan jag inte fatta att jag och hon som levde då är samma person! Och ibland kan jag inte fatta varför jag inte blev totalt knäpp och gick ut på massakertåg varannan torsdag.

Men jag blev inte knäpp - inte så det stör mig i alla fall ;). Jag har en fungerande vardag med min underbara familj, jag har mina underbara vänner och jag har även återfått min familj. Jag klarar av att sköta mitt jobb igen utan att känna mig stressad och utmattad. Framförallt så är jag lycklig nu!

För drygt 3 år sedan stack jag ifrån ett mycket destruktivt förhållande som jag hade varit i under 12 års tid. Jag och mellanbror (som då bara var 6 månader och helt syskonlös) gick till polisen på Vågmästareplatsen ute på Hisingen. Jag parkerade bilen i polishusets garage och försökte komma på exakt hur mycket pengar jag skulle lägga på i p-automaten. En bagatell egentligen men det kändes så viktigt då. Att inte få böter. Jag bar mellanbror i babyskyddet in till stationen. När jag kom in på polisstationen meddelade jag för receptionisten att jag skulle träffa polisen H (kommer inte ihåg namnet alls).

Jag hade ringt in tidigare under dagen och försökt göra en polisanmälan per telefon. Polisen H, som jag pratade med då, ville att jag skulle komma till stationen istället. Det var ett stort steg att ha ringt - att mentalt bestämma sig för att det inte var mig det var fel på och att den önskan och längtan jag hade efter att det skulle bli bättre och om att få vara lycklig var fullständigt legitim. Att sedan verkligen KOMMA till polisstationen - samma dag - var ett oändligt stort steg. Jag stängde av min mobil i och med att jag kommit fram till polishuset. Jag hoppades att de skulle tro på mig och att de inte bara skulle tycka att jag var knäpp.

Precis när jag står där och pratar med receptionisten, öppnas dörren bredvid och det visar sig vara just polis H som för femte gången eller så kollar igenom väntrummet för att se om jag har kommit än. Jag minns att jag blev förundrad. Jaha, det var ju gulligt men varför gjorde han så, tänkte jag. Han har väl annat, bättre för sig än att gå och kolla efter mig? H berättade att jag hade låtit så rädd och orolig på rösten och han ville inte att jag skulle vända väl på polisstationen för att jag inte orkade hela vägen. Det var nog då det började gå upp för mig att det här var något allvarligt och att H i allra högsta grad behandlade det så.

Jag och H gick in till ett rum där ännu en polis satt, polis J (jag minns inte hennes namn heller). J skulle hålla i förhöret berättade hon och H skulle vara med som vittne samt stöd. Mellanbror satt förnöjt i sitt babyskydd och log och skrattade åt poliserna.

Jag började berätta för J och H om min situation. Jag tänkte återigen, bara de inte avfärdar mig som knäpp eller att jag överdriver. Om de också säger att det är något jag förtjänar vet jag inte vad jag gör... Jag behövde dock aldrig oroa mig.

Jag redogjorde för den psykiska misshandeln, den fysiska misshandeln. Att jag hade blivit tvingad till att göra mig själv illa genom att bland annat bränna mig under fotsulorna med en gaständare. Att jag tvingats sticka mig själv med nålar i tunga, ögonvrårna, under fötterna i de blåsor som redan gjorde jätteont och i hårbotten. Att jag blev tvingad att redogöra för allt jag gjorde under dagen med MAX 15 minuters intervall mellan redogörelserna och om jag misslyckades blev jag bestraffad. Jag blev tvingad att hålla ändlösa diskussioner om allt möjligt men främst om hur dålig och rutten jag var samt hur äcklig min familj var. Att jag blev tvingad att göra elaka saker mot min familj och mina vänner så till slut valde jag att stöta bort alla så att de slapp bli skadade mer. Att jag blev beskylld för att vara psykiskt sjuk och att jag ville slänga ut mellanbror från 10:e våningen.

Vi pratade länge och det var skönt att äntligen slippa bära på allt och gå runt och låtsas som att det bara var bra. För det var allt annat än bra. Det insåg jag mer och mer när jag såg H:s och J:s reaktioner på vad jag berättade.

Jag hade blåmärken och mina sönderbrända fotsulor att visa upp. Poliserna tog kort och J sa att detta var nog det värsta hon någonsin hade sett. Jag kände ett slags triumf. Ja! De tror på mig! Jag kommer få hjälp!

Poliserna var helt underbara! De hjälpte mig med allt man kan tänka sig (de gjorde helt enkelt sitt jobb på ett mycket proffsigt sätt men för mig var det första gången på länge någon var snäll mot mig så det kändes extra bra). Jag och mellanbror fick en plats på en kvinnojour. Det var nog något av det bästa som hänt mig. De människorna som jobbar där är helt fantastiska! De lyssnar, pratar, hjälper och bara finns där. Det var så skönt att äntligen kunna få sova hur mycket jag ville, när jag ville och utan att oroa mig för att bli väckt av pepparspray eller iskallt vatten.

Det bästa av allt var ändå att jag fick tillbaka min familj och mina vänner. Allt gick inte att laga men det mesta. Och mamma och pappa fick äntligen träffa mellanbror! Varken mellanbrors far- eller morföräldrar hade fått träffa honom tidigare men nu fick de det. Det kändes även skönt för mig att i handling kunna visa att jag tar avstånd från mitt ex val och handlingar - att det var hans sjuka idéer om hur saker och ting ska vara, inte mina.

Polisanmälan fortsatte i rättegång. Mitt ex - dåvarande make - var häktad från 6:e november 2009 fram till rättegången de tre dagarna före julafton. Först tingsrätten - det var värst första dagen då jag fick möta exet igen. Men samtidigt skönt. Jag kände plötsligt ett lugn inombords - jag visste att han aldrig mer skulle kunna komma åt mig. Den lilla 16-åringen som han mötte och formade hade försvunnit. Kvar fanns jag, efter många många misslyckade rymningsförsök, nedtryckta uppror, kuvningar, grov psykisk och fysisk misshandel. Kvar fanns jag.

Men första dagen var värst. Jag bodde numera hos mina föräldrar - jag och mellanbror - och var mammaledig. På vägen hem i spårvagnen höll jag på att somna. Jag kände mig yr och illamående. Jag tänkte på inte att jag skulle kunna må så dåligt av att sitta och berätta om allt jag varit med om under mina 12 år, samt sedan lyssna på exets utläggningar om att jag var psykiskt sjuk och instabil - rent av farlig mot mellanbror. Väl hemma hos mor och far låg jag och sov djupt på soffan i flera, flera timmar. Jag kunde få slappna av helt för mormor, morfar och moster fanns där för mellanbror.

Dagarna efter var inte alls lika jobbiga men jag såg till att ha sällskap ändå - för säkerhets skull.

Det blev en dom. 3 års fängelse plus skadestånd för exet. De gick helt på min linje! Inget om att ord står mot ord! Jag kände mig så tacksam, lättad och fri. Jag hade fått upprättelse. Det var inte mig det var fel på! Det var exet som fick genomgå en psykundersökning för att se om han var tillräckligt psykiskt frisk för att kunna ta ett traditionellt straff. Den psykiater som exet tvingat mig gå till samt tvingat mig att spela deprimerad och apatisk inför kunde intyga att jag absolut inte var psykiskt sjuk - hans plan slog tillbaka! Att min psykiater började gråta under förhöret kändes väldigt stort. En helt främmande människa hade oroat sig för mig, försökt få prata med bara mig och inte hela tiden bli övervakad av exet under samtliga möten. Min familj och mina vänner kunde berätta om hur de förlorade mig som jag var innan och möttes av en skugga de få gånger vi sågs. Och numera var jag som vanligt igen. Även deras förhör blev känslosamma. Jag kände mig plötsligt omtyckt och älskad.

Exet överklagade till Hovrätten. Ny rättegång. Nytt möte med exet. Men nu kände jag bara förakt och lite medlidande med denna tragiska människa som förstört så mycket av mitt liv och som nu försöker göra allt för att inte gå under. Jag visste att exet numera såg mig som skyldig till att hans liv raserats. Intressant att jag var skuld till något som HAN orsakat!? Den här gången blev domen 4 år plus skadestånd. Exet fick aldrig upprättelse! Jag fick det återigen. Och det behövde jag! Mot slutet av denna rättegång kom exets advokat fram till mig och mer eller mindre bad om ursäkt och sa att han bara gjorde sitt jobb. Det kändes riktigt bra! Inte ens exets egen advokat trodde på honom och klarade inte heller av att låtsas längre.

Exet överklagade till Högsta domstolen men fick avslag då inget nytt kommit fram. Domen var klar och han hade inget annat val än att gilla läget.

Jag ansökte om skilsmässa - exet satte sig på tvären. Skilsmässan gick igenom ändå så klart. Jag bytte mitt och mellanbrors efternamn - exet satte sig på tvären men även det gick igenom. Jag ansökte om enskild vårdnad - exet satte sig på tvären. Efter mycket om och men - många möten med socialtjänsten, familjerätten mm gick det till slut igenom. Nu har jag enskild vårdnad om mellanbror och jag ska göra allt jag kan för att mellanbror ska vara så förberedd som möjligt innan han träffar sin biologiska pappa.

En far och familj har mellanbror ändå. Han har sin pappa - min nuvarande make och underbara älskling - och sin farmor G (exets mamma) och hennes man, sin farmor Y (makens mamma) och farfar C, mormor och morfar, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder, kusiner, gammelmostrar, gammelfastrar, mina vänner, sin storebror och sin lillebror. Det går ingen nöd på mellanbror.

Så varför berättar jag detta? Jo, när jag var som djupast nere i skiten och kände mig helt ensam och utstött i livet utan någon som helst möjlighet till att få hjälp mötte jag en av mina nuvarande vänner. Hon visade för mig att man kan ha det dåligt och ta sig ur det. Hon fick mig att inse att det gällde mig också! Hon gav mig den insikten och styrkan. Det, kombinerat med att jag befarade att det bara var en tidsfråga tills att även mellanbror blev misshandlad (om exet kunde sparka en gravid kvinna - mig -  i ryggen och på benen, vad hindrade honom då att ge sig på mellanbror?), gjorde att jag en gång för alla lämnade exet bakom mig. Jag struntade i vad som skulle hända mig, bara mellanbror kunde få vara säker och få en normal uppväxt så kunde jag jobba med vad som helst, bo vart som helst!

Om min vän C med sin livshistoria kunde öppna mina ögon för att förändring finns inom en själv, så hoppas jag att någon någonstans läser detta och inser att de inte längre behöver ta emot slag eller hårda ord. De behöver inte lida, de är inte ensamma. Det går att ta sig vidare.

Du duger som du är! Du klarar mycket mer än du tror! Det är DU som är stark och inte den som slår!


söndag 10 februari 2013

Vinter vik hädan!

Just nu längtar jag efter sånt här som finns på bilderna nedan. 

Jag har varit jättenöjd med denna vinter. Det har varit kallt och massor med snö nästan hela tiden. Mellanbror älskar det. Jag visste inte ens att man kunde ha så mycket att prata om som han har när det gäller snö ;-).

Om jag får välja helt fritt skulle jag låta snön och kylan stanna februari ut. När mars sedan kommer skulle all snö få regna bort över en, kanske två dagar och sedan får medeltemperaturen gärna hålla sig så pass över nollstrecket att ingen mer snö, is eller slask ser dagens ljus. Därefter skulle våren dra igång med all sin blom för att sedan övergå i en underbar sommar med mycket värme och glädje.

Om maken också helt magiskt slutar att vara allergisk mot allt som blommar hade det blivit perfekt!

Men det är rätt skönt att slippa styra över vädret trots allt. Tänk vilken ansvarsbörda! Tänk om jag skulle orsaka ett fruktansvärt oväder som dödar tusentals människor någon annanstans genom att bestämma vädret där jag bor? Tänk om jag hade utrotat en massa djur genom att köra på med enbart mina favoritvädertyper? Och hur långt skulle min kraft nå? Hela världen? Då är det ju ofantligt mycket jobb! Jag hinner inte njuta av det aktuella vädret där jag bor för att jag håller på och styr vädret på alla andra platser på jorden! Nej,  vädret är för komplext för att lägga sig i. Jag överlåter det till moder jord och röstar istället för att fler länder än Bolivia inför lagen om Moder jords rättigheter (länk). Så att moder jord klarar sitt jobb utan förslitning,  utbrändhet och depression.

Supermysig dag

Igår har varit en helt underbart härlig dag. Lillebror är äntligen frisk från sin förkylning (ingen feber längre och inte sådär sjuk-gnällig längre), mellanbror var på barnkalas - han gick med farmor Y och kusin T och ville absolut inte gå hem igen, jag och maken har fått egentid tillsammans (nåja, lillebror var ju med men det räknas gott som egentid när man är småbarnsförälder) och vår knäppishund skötte sig exemplariskt hela dagen.

Jag och maken passade på att köpa tidiga alla hjärtans dag-presenter till varandra. Jag fick New super mario bros 2 till 3DS:en och maken fick Dead space 3. Det var så härligt att kunna strosa runt i affärer tillsammans, hålla handen, pussas och bara få vara med varandra. Lillebror roade sig med att dra av sig strumporna och suga på dem, sova samt att försöka dra ner allt han kunde nå med sina små bebishänder i samtliga affärer vi besökte.

Väl hemma möttes vi av storebror som tagit hand om hundarna medan vi varit borta och en något missnöjd mellanbror. Mellanbror hade tänkt att om han nu inte fick stanna för evigt på kalaset så kunde han väl åtminstone få sova hos farmor Y och leka ännu mer imorgon. Det var inte helt glada miner när han insåg att hans fantastiska plan inte skulle förverkligas. Men efter en stunds badande och lek i duschen var hjärtesmärtan botad igen. Sedan var det till och med rätt skönt att få gå och lägga sig efter all lek ute i snön och inomhus med alla kalasbarn och vuxna, all korv med bröd,  tårta, piñata och godis.

Efter att mellanbror nattats somnade även lillebror en skvätt. Då passade jag på att testa mitt nya spel. Svinskoj! Storebror,  maken och jag satt uppe och myste tillsammans och när lillebror tyckte att det var för trist att sova mer sällade även han sig till mysarna.

Till sist var det dags för hundarnas kvällspromenad, så maken och storebror tog ut dem på en snöig runda. Jag och lillebror började förbereda oss så smått inför natten med ny blöja, pyjamas och en flaska välling (de flesta punkterna i den listan hör till lillebrors bestyr).

Att sova är något lillebror tycker är onödigt och definitivt överreklamerat så det tog en bra stund innan han behagade att somna. Det enda stället där han kan somna som en stock på tre sekunder är barnvagnen, så fort den kommit utanför dörren och börjat rulla. När nattningen av lillebror går exceptionellt dåligt fantiserar jag om att hela vårt hem är en enda jättebarnvagn så att lillebror kan somna utan att hålla på att klättra runt, skrika, gråta, rivas, dra i håret, nypas, ...

fredag 8 februari 2013

Om maken inte vill prata...

Vad gör man då?

Han säger att han är irriterad för att jag kommer hem så sent. Jag vill prata om varför och även prata om hur det blir när jag är borta på affärsresan sedan men maken vill inte.

Jag får försöka senare helt enkelt. Jag hoppas att maken bara är trött just nu och att vi kan prata sedan när han fått vila under veckan.

Det är ju inte heller lätt att vara hemma med lillebror - speciellt inte när han är sjuk och kräver 200% uppmärksamhet.

Åka på affärsresa

Jag ska till Norge på affärsresa med jobbet om två veckor. Jag kommer att vara borta i fyra dagar - tisdag till fredag. Jag har försökt fixa barnvakt plus hundhjälp i så stor utsträckning som möjligt så att det inte blir så jobbigt för maken. Att ta hand om två småbarn och tre hundar kan bli lite maffigt faktiskt.

Nu så kommer han kunna få hjälp med korta barnpassningar av lillebror under dagarna så att han hinner gå ut med hundarna utan att behöva panikstressa med rundorna. Dessutom kommer mellanbror vara hos mormor och morfar under tre av dagarna som jag är borta så det blir inte så stor belastning för maken alls, enligt mig.

Ändå verkar han missnöjd. Jag hoppas att det beror på att han kommer att sakna mig och inget annat. Jag har inte frågat ännu. Får göra det idag.

Ska man inte kunna åka på affärsresa som småbarnsmamma? Om jag till och med ordnat med extra hjälp under de dagar jag är borta, borde inte problemet vara löst då? Om jag överhuvudtaget fixar hjälpen åt maken, borde han inte bli glad och tacksam bara av det?

Nu kan makens missnöje även vara en produkt av att lillebror är sjuk och klängig. Inget sover han när han är hemma med pappa och han vill bara vara med pappa hela, hela tiden - absolut inte ligga eller sitta själv. Nej då skriker han högljutt tills han är i pappas famn igen. Det hade fått mig att bli helt galen till slut också.

Det stör mig dock att jag har dåligt samvete över att vara borta. Varför ska jag ha det??? Jag gör väl inget fel?! Jag måste verkligen prata med maken om detta och reda ut det hela så jag vet var vi står.

onsdag 6 februari 2013

Vad gör man åt en knäpp hund?

Vi har världens sötaste men också knöpoaste hund. Hon kissar inne titt som tätt för att: hon är uttråkad,  är svartsjuk,  är orolig och för att det är en vana. Det är måttligt kul att torka upp kiss från golvet strax innan man ska till jobbet. Faktiskt är det måttligt kul strax innan ALLT! 

Alla hundsängar har vi fått slänga för att hon pissat i dem så att det till slut inte var värt att tvätta dem mer. Hopplöst!

Hon är 3 år!!!! nu. Ingen förbättring i syne. Ingen förändring efter dyr hundkurs.

Just på nätterna går hon upp och pissar ner hela hallen. Men ibland finns en joker med i leken i form av ett nytt ställe som man oftast hittar med sin strumpbeklädda fot. Mysigt värre!

Vad gör man?

Fast hon kan vara så otroligt gullig och mysig också. Som här:

Morgonstund...

är väldigt jobbig när man sovit för lite. Lillebror ville inte alls somna då jag tyckte det var lämpligt. Han krälade runt, skrek, vände sig än hit än dit,  mm mm.
Mellanbror var på ett strålande humör imorse. Han pratade om den pyttelilla mängd snö som fallit under natten. "Det är snö mamma! Massa snö!" Sedan fortsatte han med att prata om bussen och spårvagnen och hur mycket han älskar att åka buss och spårvagn.
Det som satte en törn i hans solskenshumör var när vi skulle gå av sista spårvagnen och mellanbror trodde att dörrarna höll på att stängas på honom när han skulle gå nerför trappstegen. Det tyckte han var läskigt och började gråta. Jag försökte förklara att det inte var någon fara men han var inte övertygad.
Situationen med spårvagnen fick mig dock att fundera lite. Hur bör man göra om den vuxne hunnit av spårvagnen men inte barnet och spårvagnen stänger dörrarna och börjar åka? Ska man lära barnet sitta kvar eller att det ska gå av på nästa hållplats? Jag vet ännu inte vad som är bäst...