torsdag 31 januari 2013

Gos med lillebror

Som försöker suga på mobilen :-)

Tankar krinng spårvagnsåkande

Jag och mellanbror har nu åkt kommunalt i snart en vecka. Jag sammanfattar mina uppmärksammanden här nedan.

Det tar mycket längre tid att ta sig till förskolan och jobbet. För att komma till jobbet samma tid som innan måste vi gå upp en TIMME tidigare! Nu går vi alltså upp 5 på morgonen istället för 6. Å andra sidan känner jag mig piggare av att gå upp klockan 5!? Troligtvis passar den tiden bättre med min sömncykel. Nu har jag orkat gå upp samma tid varje morgon, vilket var MYCKET svårare när vi gick upp klockan 6.

Mellanbror ÄLSKAR att åka buss och spårvagn. Det visste jag i och för sig sedan innan, så det är jättemysigt att få den tiden tillsammans på morgonen och sedan igen på kvällen. Mellanbror sitter och tittar på allt utanför och redogör för mig allt han ser.

Det blir väldigt långa dagar för mellanbror, eftersom det är jag som hämtar på förskolan också. Det är en nackdel. Vi kommer i princip hem lagom till läggdags. Lite trist att ha det så för man hinner inte umgås så mycket under vardagarna. Vi hinner heller inte "handla snabbt" på vägen hem eftersom det blir allt annat än snabbt. Det krävs alltså en annan typ av planering, där alla inköp sköts på helger istället.

Det är i princip bara jag och mellanbror som åker så tidigt till förskolan med buss och spårvagn. Inte en enda jämnårig unge har jag sett på väg till förskolan och en, max två såg har jag sett på vägen hem. Är det så få som har långt till förskolan eller är det så få som väljer kommunalt när man har barn? Är det för jobbigt? Kanske är det så att bilen blir "oumbärlig" när man ska skjutsa till förskola? Jag misstänker att bekvämliget är en stor bov i det hela. Det GÅR att åka kommunalt men det är inte lika smidigt som med bil, kanske många resonerar. Undrar hur många som verkligen har provat och hur många som bara har antagit det?

Jag tycker att det är rätt skönt att slipppa tänka på trafik och att slippa köra på tider då jag är trött. Det är bekvämt att bara åka med och kanske kunna läsa lite eller lyssna på musik på väg till jobbet och att kunna prata med mellanbror och HÖRA vad han säger för att han sitter precis bredvid mig.

Jag kommer dock troligtvis återgå till bilen igen för att kunna komma hem tidigare och kunna handla efter jobbet så att helgen kan ägnas åt myspys istället. 

Vad är okej att skämta om?

Enligt mig beror det på flera faktorer - målgrupp och sammanhang är nog de viktigaste.
Man skämtar inte på samma sätt med någon som är 3 år respektive någon som är 33 år. Och det är helt enkelt för att personerna har vitt skilda världsbegrepp och livserfarenhet (förhoppningsvis). Plus att ironi, som är ett vanligt sätt att skämta på (i alla fall i sverige) inte förstås ordentligt förrän man är ca 11 år. Kan vara värt att tänka på.

Man skämtar heller inte likadant med folk på jobbet respektive sin familj och sina vänner. Alla skämt passar sig inte i offentliga sammanhang helt enkelt. Hannapee och Lady dahmer har här ett exempel på skämt som inte passar sig i offentliga sammanhang (och även förklaring till varför) men som kanske passar bland vänner och familj. 

Det blir kanske lite tråkigt att bli begränsad så kan man tycka men då missar man ju att det finns så oändligt många sätt att skämta på som är "politiskt korrekta" (ett skituttryck tycker jag men ibland riktigt användbart ändå). Hur kan man bli begränsad då? Då handlar det snarare om att man VILL skada/såra andra enligt mig.

Dessutom är mobbing inte skämt någonsin!!!! Vare sig rasbaserat, könsbaserat eller personbaserat. Om jag har sårat någon med mitt skämt så ska jag naturligtvis be om ursäkt och absolut inte förringa eller förminska den andra personens känslor. Skämt ska ju vara kul! För alla!

tisdag 29 januari 2013

På väg hem med spårvagn

Vi åker spårvagn hem från förskolan,  jag och mellanbror. Vi har hunnit kasta lite Puh-pinnar i bäcken på väg till 5:ans hållplats. Vi har även hunnit bli vrålförbannade på varandra för att mamman ville gå så att mellanbror inte skulle bli påkörd av eventuella bilar medan mellanbror ville bestämma helt själv och gå först, själv och ytterst. Kombinationen en trött mamma och en trött mellanbror blir väldigt lätt explosiv.  Men slutet gott, allting gott :-).

måndag 28 januari 2013

Sova?! Ha!

Lillebror är mycket anti att somna på kvällarna. Det här är femte gången eller så han rullar av sin kudde, krälar upp på min axel/arm, nyper mig stenhårt i kinden och asgarvar. Han tror nog att vi leker någon rolig lek när jag brottar ner honom på kudden igen och igen och igen...

Min älskling fyller år!

Idag fyller världens finaste älskling år!!!
Min fina make, älskare och vän. Puss på dig!

Bilhelvete!

Jag är så irriterad på vår bil (ja, ett typiskt I-landsproblem). Vi köpte den begagnad av en bilhandlare i augusti förra året och sedan dess har bilen krånglat. Motorlampan lyser hela tiden för att katalysatorn inte renar som den ska. Nu har även varningslampan för airbag-systemet börjat lysa också. Jag har fått veta att så länge lampan lyser så är airbag-systemet ur funktion. Skitkul med tanke på att den lampan lyser i princip hela tiden numera.

Jag ska lämna in bilen under dagen idag och hoppas att detta blir sista vändan. Jag har redan lämnat in den ett flertal gånger tidigare utan att problemet lösts. Det som stör mig mest är nonchalansen från bilhandlaren. När jag hade bilen på reparation hos hen så var det ändå JAG som fick ringa och kolla när bilen var klar! Det ska bilhandlaren som VET exakt när det sker informera mig om!!! Om jag skickar in en tv på lagning ska ju inte JAG behöva ringa och kolla när den är klar. Detsamma med allt annat. Första gången detta hände fick jag ursäkten att hen saknade mitt nummer. Märkligt tyckte jag, det fick du när jag skrev på kontraktet. Men men, ibland blir det fel trots goda avsikter. Den gången hade jag väntat i över en vecka på att bilhandlaren skulle höra av sig innan jag till slut ringde för att se hur lång tid det skulle ta för bilen att bli klar. Det kändes ju måttligt kul att få höra att den varit klar i en vecka då... Den andra gången lämnade jag för säkerhets skull mitt nummer igen MEN jag litade inte på att hen skulle ringa upp den här gången heller och mycket riktigt - när jag ringde en två dagar senare var bilen redan klar! Jag var redigt irriterad då. PLUS att problemet kvarstod - motorlampan började lysa igen!

Den här gången kommer jag lista samtliga saker jag vill ha åtgärdade och dyker problemen upp igen så vill jag ha en likvärdig produkt eller pengarna tillbaka! Fast det kan hända att jag blir så illa tvungen att svälja min irritation samt min påtrampade stolthet och finna mig i att vi kanske får ha den här bilen och se till så att den fungerar som den ska istället för att sätta igång med någon personlig mellanmjölksvendetta. Det är ju trots allt väldigt bökigt att byta bil också... Och det tar en massa tid...


söndag 27 januari 2013

Lillebror nattar sig själv

En trött liten kille ligger vid min sida just nu och snuttar så smått på nappflaskan.

Spanska är superlätt?

I alla fall om man ska lita på min man som är salvadoreño. Det är bara att uttala som man skriver säger han hela tiden. Vet ni vad?? Det är INTE sant! Det är INTE bara att uttala som man skriver!

Dessutom böjs verb efter både genus, numerus och tempus! Det finns tom två olika (minst) former av dåtid - preteritum och imperfekt. På svenska skiljer man inte på detta utan hoppa blir hoppade oavsett om du pysslade med detta regelbundet som barn eller om du utförde handlingen vid ett tidsbestämt tillfälle. Det finns heller inga särskilda adverb som styr verbformen på svenska utan det blir hoppade även om du gjorde det ofta eller igår. Man måste alltså få en känsla för när man ska använda vad. Det tar tid. Plus att man måste lära sig ett antal av de vanligaste verben innan man ens kan börja förstå essensen av vad som sägs. Det tar tid.

Om inte det vore nog finns det även två verb som betyder att vara - ser och estar. Dessa används flitigt och man kan inte använda dem till samma sorts "att vara". Jag är lång blir soy alto MEN jag är ledsen blir estoy triste! Ser används till tillstånd som är varaktiga (jag heter Kerstin, jag är från Sverige, jag jobbar som..., jag är lång, rolig,...) medan estar används till mer temporära tillstånd (jag är på kontoret, boken är på bordet, jag är i Sverige, jag är ledsen,...). Om man råkar använda fel "att vara" kan det man säger få väldigt skilda betydelser, tex: estoy aburrida blir jag HAR tråkigt. Soy aburrida blir jag ÄR en tråkmåns.

Sedan har vi olika typer av pronomen. Jag ger blomman till min bror - le doy la flor a mi hermano. Om man använder pronomen får man: jag ger den till honom - le la doy. Det indirekta objektet (IO) hamnar alltid först och man måste ALLTID ha med det om man har ett sådant i meningen - oavsett om IO-frasen (a mi hermano) finns med eller inte. Le doy la flor blir alltså: jag ger blomman till honom (eller till henne eller till det). Det direkta objektet (DO) kommer sedan och i i alla fall för mig kan det lätt bli förvirrande i mer komplexa meningar. Man brukar inte ha med subjektets pronomen alls utan det styrs av verbet och kontexten. Och om det är en uppmaning, dvs imperativ så lägger man IO och DO på verbet som en ändelse - damelo! Ge mig det! Me är IO och lo är DO. Om inte det vore nog så kan man även lägga DO och IO som ändelser på verb i andra sammanhang, så en och samma mening kan sägas på flera olika sätt. Dessutom blir le och les till se om de efterföljs av lo, la, los eller las. Så: se lo da är alltså han (hon/den/det) ger den (det/honom) till honom (henne/den/det/dem). 

Sedan blir ALLA verb reflexiva om de görs på subjektet! Vestir är "att klä" vestirse är "att klä på" så jag klär på mig blir me visto medan jag klär på honom blir le visto.

Det här med att le och les blir se är för att det ska vara lättare att uttala. Det finns fler sådana förenklingar. Exempelvis så är agua ett feminint substantiv men man säger ändå el agua (el används till maskulina substantiv) för att det blir enklare att uttala. Till höger om parken - de la derecha de el parque blir de la derecha DEL parque. Jag ger hunden mat - doy la comida a el perro blir doy la comida AL perro. En trevlig resa blir - uno buen viaje blir UN buen viaje. Allt för att förenkla uttal.

Enkelt va?!

fredag 25 januari 2013

Definierar arbetet dig?

Jag har under en längre period känt mig olycklig och överflödig på jobbet. Jag hatade verkligen att gå dit och jag kände mig så omotiverad att ta tag i något på allvar. Jag började tro att jag kanske hade fel typ av jobb - att jag inte trivdes för att mina arbetsuppgifter inte passade mig. Men det visade sig att det inte alls hade med det att göra. Just nu älskar jag att gå till jobbet, klura på olika tillvägagångssätt och se hur mitt verk växer fram.

Problemet låg i att jag tidigare saknade uppdrag. Jag var på väg att få ett uppdrag men så blev det inställt i sista sekund och jag var tillbaka i min uppdragslösa avgrund. Att sitta utan uppdrag är jättejobbigt för mig. Jag känner mig totalt onyttig och jag känner hur klockan tickar sig närmare mot min uppsägning. Hemsk känsla. Men det är lite mer komplext än så misstänker jag. Jag har nämligen haft uppdrag innan också men de gick inte så bra av en och annan anledning. Jag vantrivdes något oerhört och mådde psykiskt dåligt av att gå till jobbet då också. Dessutom kändes det inte så värst bra att bli känd som en person som inte klarar av sitt jobb. Det blev en ond spiral helt enkelt.

Nu känner jag att jag verkligen kan bidra med min kunskap och att jag kan lösa de problem som uppstår. Jag är inte bara en okunnig fjant som hankar sig fram under uppdragets gång och bara hoppas på att slippa bli avslöjad som fuskare utan jag kan verkligen bidra! Hur skönt som helst. En sten har lyfts från mitt hjärta och jag känner mig lätt och klar i huvudet även på jobbet.

Så betyder detta att jag definierar mig själv genom mitt arbete? Jag skulle svara nej på den frågan med en viss modifikation. Jag skulle nämligen inte ha några som helst problem att BYTA från mitt nuvarande jobb till något annat (förutom att det är ett himla bök att skriva jobbansökan, skicka in dessa till relevanta jobb, leta, leta, leta efter olika arbetsgivar osv.). Det jag har problem med är att göra ett halvdassigt jobb. Jag hatar att behöva lämna något halvfärdigt, slarvigt, ostrukturerat eller totalt skitkasst. Det får mig att må psykiskt dåligt och jag kan känna av mitt psykiska ovälmående hur tydligt som helst genom att jag får ett slags trötthet i huvudet och har svårt att fokusera. Då vet jag att jag är missnöjd med något av mina alster och att jag snarast bör åtgärda detta på något sätt för att få sinnesfrid.

Så min slutsats är alltså att jag inte definieras av mitt jobb utan att jag difinieras av min egen uppsatta standard.

Hur är det för andra? Finns det något rätt och fel? Vilket är bäst?
Det varierar så klart från person till person. Inga rätt eller fel - enbart konstaterande av fakta. Inget är bättre än det andra, eftersom det bara är fakta - är faktumet "solen är en stjärna" bättre  än "hundar har oftast fyra ben och en svans."? En sådan fråga går inte att besvara då de påsåendena (faktumen) inte går att jämföra.

Det tankesättet bör man alltid bära med sig och tillämpa innan man öppnar käften och börjar tycka det ena eller andra om folk i ens omgivning - inte bara när det gäller om de definierar sig med sitt jobb eller ej utan för ALLTING!

söndag 20 januari 2013

Nattning

Jag har gett mig på det vågade uppdraget att natta världens piggaste bebis. När man är en trött mamma som dessutom ska upp tidigt imorgon för att lämna på dagis och gå till jobbet kan detta lätt bli en övermäktig uppgift. Nåja, vi får väl se när vilda bebin behagar somna...

måndag 14 januari 2013

Fringe

För närvarande har jag fastnat för serien Fringe. Jag tycker den är jättebra och spännande. Det bästa av allt är att den finns på Netflix - ett av mina andra beroenden. Då kan jag sitta med surfplattan och kolla flera avsnitt i stöten medan jag matar lillebror eller försöker natta honom. Eller medan jag väntar på att maken nattar, matar, lagar färdigt maten osv. Det finns många bra användningssätt :).

Fringe är en serie som passar en nörd som mig. Den utspelar sig i New York med omnejd. En grupp FBI agenter börjar utreda händelser som alla på något sätt kopplas till ett fenomen som blivit känt som Mönstret. Händelserna är av vetenskaplig natur. Till sin hjälp har de även en framstående forskare som jobbat inom något som kallas fringe vetenskap, dvs på gränsen till det oförklarliga.

Kort och gott - en serie med mycket action och spännande, halv-vetenskapliga händelser. Sedan är det en av de få serier som faktiskt har kvinnliga huvudpersoner, som inte bara pratar sex, killar och mode. Jag hoppas verkligen serien fortsätter så här och inte urartar.

En gång mamma, alltid mamma...

 Det kan vara rätt påfrestande ibland att alltid, alltid behöva stå på jour för att ta hand om andra individer, som ibland är något irriterande och klängiga dessutom. Nu låter jag verkligen som om jag hatar mina barn men det gör jag inte. Det är även synd att jag känner ett behov av att ursäkta mig också men det får vara ett annat blogginlägg. Jag älskar mina underbara pojkar. Men ibland vill jag få vara ifred och rå om mig själv. Det är bara naturligt - enligt mig - att vilja få andas ut och ta en paus i jourjobbet som mamma. För det är påfrestande - både fysiskt och psykiskt. Att hela tiden vara på plats och lyssna på sitt barn, försöka förstå, medla med, diskutera med, bråka med, hjälpa, leka med, prata med, hindra, underlätta för, skälla på, planera för, mm, mm. Utöver detta så finns skräcken och stressen av att alla beslut och handlingar man utför angående sitt barn färgar dem och formar dem som vuxna individer. Då kan det kännas jobbigt ibland att vara mamma. Säkerligen gäller samma sak för en pappa men jag skriver ur min egen subjektiva uppfattning.

Nåväl, det finns alltså en grund för varför man som mamma bör få ta ledigt från att vara mamma ibland. Det kan dock vara väldigt svårt att få gehör för det hos sin partner. Vaddå ledig? Du är ju mamma för all framtid nu, eller tills de är 18 åtminstone, har maken sagt till mig halvt på skämt. Men här är det faktiskt viktigt att stå på sig. Det är statistiskt sett enklare för mannen att ta paus från sin papparoll än vad det är för mamman att ta paus från sin mammaroll, tror jag. Oftast så är ju mamman hemma mer med barnen, så redan där kan det byggas upp en omedveten riktlinje för vem som borde byta blöjan på lillebror eller vem som ska fixa lunch till mellanbror. Här måste man ifrågasätta dessa omedvetna riktlinjer hävdar jag.

Min make är väldigt jämställd men ändå blev jag väldigt missnöjd med hur arbetsbördan delades upp när jag var mammaledig. Jag tog hand om allt med barnen (leka med barnen när man känner för det räknas inte som arbete enligt mig). Så klart fick jag hjälp om jag bad om det men det var just det - om jag bad om det. Varför ska jag behöva be om hjälp angående våra barn? Jag pratade med maken om detta flera, flera gånger. Han brukade säga att du är ju mammaledig så då får du ta det - återigen med skämtsam underton. Nu är det så att han jobbar natt med tung industri så mycket av tiden på dagarna behövde han ju sova och kunde inte ens hjälpa mig. Jag pratar dock om den övriga tiden. Varför maken inte tog över barnen automatiskt när han vaknat exempelvis. Svaret på detta är nog tyvärr att det är bekvämt att låta den andra parten ta hand om de sakerna så man själv slipper. Jag tänkte då att om du nu vill ha en strikt uppdelning - den som är föräldraledig tar hand om barnen - så får du gärna det. Jag informerade maken om detta. När du är pappaledig får du ta hand om barnen själv och jag kan hjälpa dig lite då och då och leka med dem när jag känner för det. Maken tyckte inte att det skulle funka riktigt med argument som: lillebror kommer vilja umgås med dig när du kommer hem, mellanbror vill också vara med dig. Jag hänvisade till hur det var under min mammaledighet och att jag ville ha det exakt så för min egen del - kunna jobba, vila från jobbet (så gott det går) och inte behöva tänka på barnen speciellt mycket.

Tyvärr haltar genomförandet en del. Nu har vi haft ombytta roller i en månad lite drygt och jag känner inte att jag kan strunta i att vara mamma i lika stor utsträckning som vad maken kunde göra med sin papparoll. Nu har ju jag ett dagsjobb på kontor, så det kanske inte går att jämföra rakt av men det kan ge en antydan om att trots jämställdhet och den goda tanken att dela lika så kan det gå snett ändå. Jag vet ju att maken gör ett perfekt jobb med barnen, så jag behöver aldrig oroa mig när han sköter om dem. Dock har jag märkt av att när jag kommer hem så får jag ta lillebror så att han kan gå ut med hundarna, vilket jag löste själv medan han sov under min mammaledighet. Sedan blir det gärna så att jag får fortsätta att ta hand om lillebror. Och det är okej de gånger som maken lagar maten - för det brukar han göra. Men om han sätter sig och spelar tv-spel eller kollar på tv så känns det inte längre lika okej. Det där ska ju JAG kunna göra - inte han! Jag ska komma hem, kunna slappna av, ta det lugnt och om jag har tid/ork så umgås jag med barnen.

Nu VILL jag ju umgås med mina barn. Jag VILL prata med mina barn. Jag VILL hjälpas åt och underlätta för min partner. Detta ska inte behöva vara en nackdel! Detta ska vara en tillgång och fördel. Det ska göra att vi lättare kan dela upp jobbet mellan oss. Jag vill att vi båda ska ta initiativ angående barnen - kolla att kläder passar, planera inköp, hålla koll på mattider, toabesök, väcka, lägga, umgås. Ganska simpla saker men de tar ändå tid och ork. Hur kan man dela upp detta mellan sig utan att det känns för någon part att de drar det tyngsta lasset. Jag har pratat om detta med maken - att jag känner det som att jag drar det tyngsta lasset i och med att jag jobbar OCH omedvetet förväntas ta hand om barnen när jag kommer hem. Han förstår och försöker göra något åt det men ibland funkar det inte. Det är lätt att hamna i en gnällsituation där jag gnäller på maken för allt och till slut maken slutar lyssna, vilket leder till mer gnäll från mig. För att undvika detta scenario håller jag inte stenhårt på något utan jag försöker lösa det mesta och se om det jämnar ut sig över tiden. Då slipper jag känna att jag gnäller om allt hela tiden och det blir inga löjliga diskussioner om vems tur det är att göra vad.

Så, min fråga är: Kan man dela upp arbetet i hushållet samt all barnhantering (nu låter jag väldigt formell och stel men strunt samma) på ett sådant sätt att alla parter är nöjda? Och en följdfråga är: Hur man lyckas sprida mentaliteten om att det finns saker i hushållet som behöver göras och att alla som ingår i hushållet är ansvariga - inte den som senast gjorde de sakerna.

Är det kanske så att det alltid finns en part som gör mer än den andra? Är det alltid gnäll/tjat/bråk om olika saker som behöver göras och vem som ska göra dem? Är det många som är missnöjda i det tysta och aldrig tar upp det?

Trots att vi kommit långt med jämställdheten i Sverige på pappret är det ändå svårt med så basala trivselgrejer som att dela upp hushållssysslor. Det visar att jämställdhet är svårare att få till i praktiken än vad man tror.

fredag 11 januari 2013

Najs lunchutsikt

Ni vet den där känslan...

Ni vet den där känslan när man verkligen inte borde skratta men det är så svårt att låta bli? Jag sitter på jobbet just nu och kollar på roliga autocorrects och det är såååååååå svårt att hålla sig för skratt. Vissa av dem får mig att undra om inte Autocorrect är en ond liten jävel som njuter av sadism.

Pedagogisk mamma? Ibland...

Jag försöker vara pedagogisk och förklara allt möjligt för mellanbror A. Även för storebror S men han är ju 15 så det blir inte samma tjatsituation som med 3,5-åriga mellanbror A. Lillebror V är bara 6 månader så det är lite lönlöst att vara pedagogisk med honom än så länge. Så - tillbaka till pedagogiken med mellanbror A. Alla som har barn runt samma ålder som mellanbror A vet hur fruktansvärt jobbigt det är stundvis att inte helt tappa tålamodet och bara stå och skrika på sitt barn.

Och ibland tappar jag tålamodet. Ryter till, skriker, fräser åt honom, visar att jag är irriterad osv. Jag har ju fortfarande känslor och det går inte alltid att trycka undan dem och spela supermamma. För det är det jag tycker att man måste göra för att ideligen bemöta en trotsig unge på ett pedagogiskt sätt. Trycka undan irritationen och försöka medla, förklara, locka, etc. Och till slut har jag ingen plats kvar inuti att lagra all irritation och då smäller det.

Jag har tänkt en del på om detta är dåligt och jag borde jobba bort det eller inte. Och jag har kommit fram till följande subjektiva resultat. Nej, det är inte dåligt av mig att till slut bli irriterad och säga ifrån. Mina barn behöver vara medvetna om att jag också är en människa som har känslor och inte bara är supermamma som klarar att ta allt. De behöver veta att man inte kan uppträda hur som helst utan att det blir konsekvenser av det. Nu menar jag känslomässiga konsekvenser, för de andra konsekvenserna (inget godis/leksak, vi går hem när mamma säger till, inte titta på tv osv) är oftast inget problem. De är så att säga socialt accepterade. Man får säga åt sina barn att de inte får titta mer på tv den och den dagen utan att mötas av lika mycket ogillande som om man erkänner att man ibland tappar fattningen och skriker på sina barn. Det är inte socialt accepterat att skrika på sina barn. Och definitivt inte offentligt! Hemska tanke att man skulle bli förbannad på sin unge på förskolan då hen vägrar klä på sig!

Men om sanningen ska fram så BLIR man ju förbannad. Eller är det bara jag? Jag blir först irriterad när mellanbror A springer runt, runt i kapprummet på förskolan och vägrar klä på sig. Jag börjar med att försöka förklara pedagogiskt att vi behöver skynda oss hem och att jag skulle bli glad om A klädde på sig. Ingen som helst effekt. Jag avvaktar lite för att ge honom utrymme att själv fatta beslut om att klä på sig. Ingen som helst effekt. Då försöker jag med hot; gör du inte som jag säger nu så kommer JAG att klä på dig istället. Ingen som helst effekt. Jag kanske hotar med samma grej igen, bara för att påminna och om det fortfarande inte har någon effekt så genomför jag hotet. Jag börjar klä på A med våld. Absolut inte uppskattat kan jag säga. Mellanbror A skriker att han vill klä på sig "hälv" medan han vrider sig som en liten mask. Har vi kommit så här långt på listan så har all min pedagogik och tålamod tagit slut. Nu pratar jag irriterat, ryter och skriker på A om han fortsätter trilskas. Och jag struntar fullständigt i om någon på förskolan tittar snett på mig för det.

Helt struntar jag inte i om de tittar snett. För det stör mig fortfarande att de verkar se min reaktion som ett misslyckande som förälder. Oj, den mamman misslyckades som förälder för hon skriker på sitt barn. Jag vet inte att de andra föräldrarna tycker så men jag vet att stämningen blir rejält ansträngd i kapprummet när några andra föräldrar råkar vara där och bevittna min och mellanbror A:s kamp med kläderna. Jag har för övrigt aldrig hört någon av de andra föräldrarna ryta till sina barn på det sättet på förskolan. För mig spelar det ingen roll om andra hör mig eller inte. Faktiskt är det så att om jag inte skulle kunna ryta på A offentligt borde jag definitivt inte göra det privat heller, enligt mig.

Varför skulle det vara så fel att bli ordentligt arg på sina barn? Varför ska man uppträda som en känslolös docka inför sina barn hela tiden? Varför måste man alltid vara pedagogisk? Jag tycker att man inte alls måste vara det. Att det tom kan vara bra för barnen att få se att mamma också kan bli arg. Men det är viktigt att även visa att mamma kan bli glad och att mamma förlåter, så att de inte bara ser en arg mamma. Jag skulle vilja få fler att våga visa upp sin ilska för sina barn utan att skämmas över det. Jag skulle vilja att JAG själv kan göra det utan att bli arg över de dömande blickar jag får. Enligt mig är man inte hel som människa om man inte vågar bli arg och vågar stå för sin ilska. Hur kan en halv mamma lära sitt barn att bli en hel människa? Våga visa negativa känslor också!

torsdag 10 januari 2013

Lugn och sansad?

Jag anser mig själv vara en väldigt lugn och snäll person. Jag brusar väldigt sällan upp och jag kan diskutera det mesta samt erkänna mig motbevisad om det visar sig vara så. En rationell människa helt enkelt.

Ändå kan jag bli så fullkomligt förbannad när jag och maken diskuterar olika saker. Han vet precis hur han ska göra för att få mig helt vansinnig. Ibland blir jag så upprörd att det på fullaste allvar skjuter ut blixtar från mina ögon (true story). Vi är båda väldigt envisa och är det något vi tycker är sant så backar ingen i första taget.

Jag frågade maken om han inte tyckte det var jobbigt att vi bråkar så ibland. Hans svar förvånade mig först. Jag tycker om att vi bråkar sa han. Va!? Är du knäpp undrade jag förvånat. Jag tycker att det är bra att du har åsikter och säger dem fortsatte maken. Det är bättre än att gå och sura i det tysta. Ja, det håller jag ju med om tyckte jag. Om jag velat ha lugn och ro hade jag gift mig med en lugn tjej sa maken kärleksfullt. Jaha, jag som tyckte att jag var så lugn och sansad tänkte jag. Det kanske inte stämmer helt då :).

onsdag 9 januari 2013

... fast inte riktigt...

Livet startade egentligen tidigare än så. Det var dock 12-12-12 som vi gifte oss, jag och sambon. Vi var tom med i GP i en intervju om varför vi valde just det datumet.
Det var ett jättefint borgerligt bröllop i självaste Palmhuset i Göteborg.Närmsta familjen var med och delade vår dag. Allt blev så fint och perfekt. Själva bröllopet var lagom långt - 3 minuter (vi tog den långa ceremonin). Jag hade min syster TP som vittne, precis som jag ville. TP hade fixat mitt hår och smink hemma och det var snudd på att vi inte skulle hinna fram i tid för vi blev ju naturligtvis försenade. Bruden (dvs jag), brudgmmen, storebror S, lillebror V och min lillasyster TP kom precis fram 13:45 då bröllopet skulle gå av stapeln. Men vi hade tur - flera tidigare bröllop hade dragit ut på tiden så det var ingen fara. Men jag hade hade hunnit bli duktigt stressad ändå och hunnit tänka flera gånger om att jag borde hållit mig till min egen plan från första början och inte åkt några sista minuten ärenden ens åt blivande svärmor precis innan jag skulle göra mig iordning. Jag lugnade ner mig när vi väl kommit in i Palmhuset och börjat byta om från tjocka vinterkläder till våra finkläder. Jag hade en blå klänning som jag lånat av TP. När jag var ombytt och klar fick jag en jättefin blombukett som svägerskan A ordnat åt mig. A:s sambo L, var vår bröllopsfotograf. Han hade frågat om han fick vara det och det fick han så gärna så. Han förevigade oss denna kalla vinterdag i det vackra Palmhuset med alla våra barn - storebror S, mellanbror A och lillebror V.
Därefter åkte vi till mina nyblivna svärföräldrar och festade loss på all god mat svärmor hade ordnat. Hon hade skyndat hem efter bröllopet för att hinna klart med allt innan gästerna skulle komma. Allt var så gott, så gott - som vanligt. Mamma och pappa hade det jättetrevligt med mina nyblivna svärföräldrar, mina tre nya svägerskor och deras familjer. Mellanbror A och kusin T lekte som vildar efter maten. Det brukar de göra så allt var i sin ordning. Tyvärr kunde varken min storebror M eller lillebror D med familjer närvara pga sjukdom. Lillebror D och familj var med på bröllopet men behövde sedan dra sig hemåt med sina sjuka och halvsjuka barn.
När alla hade ätit och var mätta och glada gick jag och min nyblivne make hem med barnen för att ta hand om våra tre knäppa hundar. De behövde också umgås med brudparet lite. Mamma och pappa stannade kvar ett bra tag till och umgicks med svärmor plus familj.
Det blev precis som jag ville ha det - enkelt, personligt, otvunget och mysigt.