torsdag 26 september 2013

Omöjliga möjligheter

Ibland slår det mig hur osannolikt och fullständigt omöjligt det är att jag och Calippo (maken) faktiskt blev ett par. Sami, min bonusson, påpekade just detta för några veckor sedan. "Hur sannolikt är det att man går i samma klass på gymnasiet, inte träffas på typ 10 år, börjar umgås, blir kära och sedan skaffar barn och gifter sig???"

Ja, hur sannolikt är det? Jag har ingen statistik över hur vanligt just detta är men ingen annan i min gamla gymnasieklass eller mina vänners gymnasieklasser har "råkat ut för" det. Inte heller någon i min släkt eller i Calippos släkt (och de är mååååååånga). Det torde därför vara hyfsat ovanligt.

Om jag tänker på allt som behövde klaffa för att vi skulle kunna bli ett par känns det verkligen som en fullkomligt omöjlig och osannolik händelse.

"A miracle is when something seems impossible but happens anyway"
                                                                          Griffin, the Archaean
                                                                          Men in Black 3


måndag 23 september 2013

Klass-skillnader

Jag satt med under en konversation med två andra föräldrar i söndags. Den konversationen har jag tänkt ganska mycket på efteråt.
Konversationen handlade om en kille på runt 10 år, som tränade något - låt oss säga fotboll - och ingen av hans föräldrar skjutsade honom någonsin till eller hem från träningen utan han fick ta buss eller spårvagn hem. Detta hade han gjort ända sedan han var 6 år cirka. Föräldern som berättade om denna kille hade själv barn på samma träning och kom naturligtvis och hämtade dem efter varje träning. Hen tyckte så synd om denna kille som var tvungen att stå ute och frysa och vänta på bussen och aldrig fick skjuts. Det var underförstått att hen menade på att föräldrarna till denna stackars pojke var elaka och tanklösa som lät honom åka buss jämt.

Jag valde att inte kommentera på vad som sades, eftersom vi var på ett barnkalas och jag var fullt upptagen med att hålla reda på att mina barn inte hade sönder något, inte slog något annat barn, att de inte hoppade i sängar mm mm. Dessutom tror jag inte att mina kommentarer hade fallit i god jord.

Mina två tankar är dock:
  1. Varför är det så synd om någon som får åka kommunalt? Vad är det som gör det till ett så negativt alternativ?
  2. Varför skjutsade inte föräldern som nu tyckte så synd om denna pojke hem honom då och då? Bodde han åt helt fel håll? Var det för långt? Eller var det bara inte hens ansvar?
Jag vet inte om föräldern själv insåg det eller om hen var alldeles för instängd i sin egen lilla världsbubbla men det hen pratade om var ett uttryck för klass-skillnader. Att hens barn utan problem kunde skjutsas och hämtas överallt medan någon annans barn inte kunde det. Har denna förälder någonsin tänkt på att det kanske handlar om ekonomisk och tidsmässig brist? Att det inte alls handlar om att de struntar i sitt barn? För övrigt ser jag det inte som något dåligt att lära sig att åka själv med buss och spårvagn tidigt. Enligt mig blir du som person mer självständig om du vet hur du tar dig runt med buss och spårvagn och det i sin tur, ger dig mer självförtroende och ökar självkänslan. Dessutom är det bättre för miljön att inte alla åker egen bil hela tiden.

Jag förstår inte riktigt vad tanken var här. Varför ta upp det ämnet över huvud taget?
Var det så att föräldern skulle visa hur bra hen är för att hen alltid hämtar sina barn? Kanske.
Ville hen påverka situationen för den stackars killen? Nej, DET är jag säker på att hen inte var ute efter. Hade hen velat det så hade hen tagit upp detta med den stackars killens föräldrar och inte med helt andra föräldrar, som inte har med saken att göra.
Ville hen få medhåll i att hen gjort rätt trots att hen aldrig skjutsat den stackars pojken? Ja, det är mycket möjligt. Det kan helt enkelt ha rört sig om ett slags hobby-bikt. Med det menar jag att en berättar om ett händelseförlopp och ens egna handlingar i förloppet, enbart för att få medhåll om att en har agerat rätt och att det inte fanns andra sätt att lösa förloppet på. En är alltså inte det minsta intresserad av kritik eller alternativa åsikter.

Bara för att vissa föräldrar kan skjutsa sina barn överallt och låta dem gå på en massa olika aktiviteter betyder inte det att alla kan, orkar eller har tid till det. Det är inte detsamma som att inte bry sig om sina barn utan det handlar bara om att en som familj inte har samma förutsättningar att göra saker som vissa andra familjer. 


fredag 20 september 2013

Jag + Netflix = sant

Jag älskar Netflix! Det finns en massa serier, filmer, dokumentärer mm som en kan titta på. Det allra bästa är att det inte finns någon som helst reklam. Visst kan de göra reklam för nya filmer eller serier men det tycker jag är helt okej reklam för den är väldigt diskret. Dessutom finns det en "Bara för barn" funktion, vilket gör att Arvid kan få klicka runt själv och välja det han vill titta på när han ska titta på barnprogram.
Numera slipper jag oroa mig över alla sublima budskap Arvid annars skulle ta del av om han satt och kollade på barnprogram på tv. Dessutom slipper JAG alla sublima budskap! Underbart!

Arvid som tittar på Netflix.

Besviken

Reklamen för senaste Disneyfilmen, Planes, visade en rejäl korvfest. Är det ens någon kvinnlig karaktär med, förutom ett eventuellt romantiskt intresse? Om jag hade haft döttrar, hade jag inte blivit förvånad om de varit totalt ointresserade av filmen. Det finns ju ingen att personifiera sig med! Visst, en kan personifiera sig med en manlig karaktär också, tycka om den, heja på den, vilja vara den. Men en manlig karaktär kan aldrig någonsin vara en stark, kvinnlig förebild. Vad är det för syn på kvinnor mina småpojkar kommer få om de aldrig kan säga: "Jag vill vara precis som hon!"????? Jag har nog aldrig hört en liten kille beundra en kvinna men jag har hört massa småtjejer se upp till män. Inte så konstigt! Det är en bristvara med kvinnliga, intressanta karaktärer på film. Kvinnor i majoritet i en film blir direkt klassat som en tjejfilm, dvs liiiite sämre än vanliga filmer. Något man inte behöver bry sig om egentligen. När det kommer till barnprogram och barnfilm tycker jag att det rent av är katastrof! Så oerhört många barnfilmer med en man i huvudrollen, en kvinna med så ingen tjatar och resten män. Ja, ibland är det till och med med två (!) kvinnor och då måste ju barnprogrammet klassas som jämlikt? Inte? Jooooo, lite jämlikt ändå...

För att återgå till Disneyfilmen Planes, så gick jag in och tittade på casting listan för filmen. Totalt finns det 19 röstskådespelare som har karaktärer med namn. Av dessa 19 är 3 stycken kvinnor och resten är män. Av de 17 röstskådespelare som är "additional voices" är 6 stycken kvinnor, vilket är bättre men fortfarande katastrof. Dock räknar jag "additional voices" som statister i filmen, så de faller faktiskt bort helt. Så, 3 kvinnor av nästan 20 röstskådespelare. Det är inte ens i närheten av jämlikt! Jag blir bara så trött! När kommer filmbolagen samt övrig media och underhållning fatta att folk inte vill se en korvfest varje gång de tittar på en film, tv-program, mm? Att åtminstone hälften av folket saknar i princip helt förebilder i filmer och kanske därför slutar titta på det? Varför ska jag titta på något jag känner mig exkluderad från?

Det jag vill ta upp som en fördel för filmen Planes är dels att de behandlar hur en kan lära sig att hantera rädslor och övervinna dem. Det är ett viktigt ämne.

Den andra fördelen är att Gabriel Iglesias är röst till en av karaktärerna. Han är helt bäst!

Det är dock ganska lite fördel med tanke på nackdelen. 

onsdag 18 september 2013

Saker jag helst inte tänker på så ofta

Att jag har förlorat flera år av mitt liv. Att jag förlorat många vänner och vänskapen blir aldrig densamma igen. Att jag inte kunnat träffa min familj och missat bröllop, dop, födelsedagar. Att jag varit tvungen att säga elaka saker till mina föräldrar. Att jag har fått förnedra mig själv på diverse olika sätt. Att jag inte kunnat slappna av och slippa tänka femton steg före. Att jag inte fått göra det jag har velat och tyckt var kul. Att jag har behövt ljuga och hitta på undanflykter till allt möjligt. Att jag förmodligen är trasig inombords fortfarande och att det aldrig kommer att bli helt bra.

Att leva i ett destruktivt förhållande gör detta med en. Jag tänker inte ofta på det men då och då dyker något minnesfragment upp. En glimt av mitt gamla liv. Den glimten är aldrig något bra. Visst finns det bra minnen från förhållandet också men de är så försvinnande få. De är försumbara. På ett bra minne går det tusen dåliga.

Hur överlever en detta då? Det kan liknas vid ett krig. En militärdiktatur med endast en invånare. Hur överlever en ett krig? Det enkla svaret är tre: det gör en inte, en slåss tillbaka, en blir knäckt. Allt på en gång. Det viktiga är hur en avslutar det hela. Det kommer färga en resten av livet. Slutar du knäckt är det mycket svårare att resa sig. Vägen tillbaka till ett sunt liv blir lång. Slutar du besegrad vet jag inte ens om det går att ta sig tillbaka. Det kan vara så illa att du inte längre finns vid liv då. Slutar du med en strid vinner du tillbaka den lilla, förtvinade rest till värdighet du har kvar och det är ett enormt stort steg. Det är lite som att en myra besegrar kängan som om och om igen trampar på den. Det är stort.

Jag slutade som myran. Slogs tillbaka. "Vann". Hur en kan kalla 12 förlorade år, fyllda av trauman som vinst vet jag inte men det är i alla fall bättre än 12 år till. Det är bättre än att dö. För dö är jag övertygad om att jag skulle göra om det hela hade fortgått.

Det är inte alla i min omgivning som förstår varför jag stannade så länge. Varför jag inte gick med en gång. Varför jag accepterade det hela överhuvudtaget. Det är svårt att förklara. Mitt tips är att läsa på om psykisk och fysisk misshandel. Om att det aldrig någonsin är den misshandlades fel. Att den misshandlade inte alls bör skylla sig själv. Att valet att gå inte alls är så där glasklart så som de flesta verkar tro.

torsdag 12 september 2013

Mental "adventskalender"

Om en har en mental adventskalender där en varje dag och gärna flera gånger per dag räknar ner till att ens projekt är slut, betyder det att en

A) stortrivs
B) hatar stället av hela sitt hjärta och kan inte sluta tidigt nog
C) saknar uppfattning i frågan

Min gissning är alternativ B.

onsdag 11 september 2013

Underbara bilder!

Jag älskar alla dessa bilder och jag ska köpa minst en av dem och ha hemma på väggen!
Här är en av mina otaliga favoriter från denna konstnär


http://busymockingbird.files.wordpress.com/2013/08/scan-10.jpeg?w=773&h=1024

Om ni vill köpa någon av dessa mästerverk så kan ni gå in på den här sidan och beställa! Själv ska jag köpa minst en av bilderna inramad och smälla upp världens snyggaste tavelvägg hemma.

tisdag 10 september 2013

Vapenlagar och staten Iowa

Det här får mig att känna olust. Det är tillåtet för juridiskt blinda i Iowa att skaffa vapen. Juridiskt blinda är tydligen en stor grupp med både helt blinda, samt folk med olika grav synnedsättning. Det känns inte helt okej, enligt mig som är emot vapen helt och hållet, att personer med synnedsättning skaffar vapen. Du kan i värsta fall vara totalt blind och fortfarande ha rätt att bära vapen. Jag hoppas verkligen att det blir ändring på detta! Läs mer om Iowa och vapen här.

måndag 9 september 2013

Min stora lilla plutt kommer hem idag!

Idag kommer Arvid hem igen efter 10 dagars semester i Polen med farmor. Vi har saknat våran lilla 4-årsplutt en massa! Det ska bli kul att få veta vad han har gjort och vad han tyckte om det.

Troligtvis blir samtalet ungefär så här:
- Vad har du gjort i Polen Arvid?
- Jag vet inte.
- Hade du roligt då?
- Maaaammmaaaa sluuuuta prata nu!

Musik jag lyssnar på nu

Leta reda på Macklemore på Spotify, om ni inte redan gjort det. Lyssna igenom hans låtar. De är riktigt bra och han säger mycket vist. En favorit är hans låt "Same love" (se videon här).

Skönt med en artist som har ett budskap och inte bara sjunger om hur de vill ta kål på fru och barn.

Smurfarna 2

Jag har inte sett varken smurfarna 1 eller 2 utan jag uttalar mig bara utifrån vad som står om dem på imdb:s storyplot för Smurfs respektive Smurfs 2. Jag måste säga dock att jag blev väldigt besviken på uppföljarens story. Smurfarna 1 handlar om hur Gargamel jagar smurfarna så att de hamnar i den riktiga världen och hur smurfarna sedan försöker ta sig hem till sin värld igen. Rätt kul idé tycker jag. Smurfarna 2 handlar om hur Smurfette blir kidnappad av Gargamel och hur de andra smurfarna ska försöka rädda henne. Om det inte händer mer än detta blir jag så trött och besviken på uppföljaren. Suck! Ännu en damsel in distress!

Smurfarna i sig en vidrig uppfinning då det bara finns en endaste tjejsmurf, Smurfette. Varför kunde de inte vara könlösa???? Nu vet man direkt att alla smurfar, utom just Smurfette är killar!!!

Nu har filmskaparna gått på ett säkert kort, där Smurfette blir kidnappad! Jag har som sagt inte sett filmen men bara att se på trailern gör mig trött. Jag hoppas verkligen att filmen är mer än bara att Smurfette sitter och väntar på att bli räddad medan de andra smurfarna (killar) står för allt agerande. Det är alltför många barnfilmer redan som bara har manliga aktörer och kvinnliga side kicks - ett exempel på detta är Epic. Filmen i sig är rätt bra men antalet manliga karaktärer är i stoooooor majoritet plus att det endast finns en tydlig PoC karaktär i hela filmen. Det förtär lite av nöjet tycker jag.

Jag förstår att filmskaparna i första hand vill tjäna pengar och att de dessutom inte kan bestämma helt själva vad de får producera och inte. Det är marknaden som styr - folket får det de vill ha. Så då kan vi (folket) visa för filmskaparna att det vi vill ha är:

  • mer jämlik fördelning av manliga och kvinnliga karaktärer 
  • låt de kvinnliga agera och inte bara utgöra side kicks
  • slopa damsel in distress-temat helt eller skapa mer variation på temat (ibland räddas kvinnlig karaktär, ibland manlig, ibland någon annan, ibland något annat)
  • utveckla de kvinnliga karaktärerna mer (dvs anspela inte på den/de kvinnliga karaktärens/karaktärernas sexualitet utan presentera dem som individer, precis som de manliga)
  • ta bort alla kärleksdraman i filmer för småbarn (varför i helskotta ska karaktärerna alltid bli kära) alternativt låt fler kärlekspar än bara de  hetronormativa synas
Jag hoppas att filmskaparna inom en snar framtid ska våga göra lite andra slags filmer än bara "säkra kort". När de vågar röra vid det som idag klassas som kontroversiella ämnen (par som består av olika etnicitet, homosexualitet, WoC som huvudkaraktär i actionfilm, film med bara kvinnor som inte är snygga eller pratar sex hela tiden, osv) utan att det blir ramaskri bland folk, då kommer jag sova bättre om nätterna för att då vet jag att vi kommit närmre ett samhälle byggt på förståelse och acceptans.