Att jag har förlorat flera år av mitt liv. Att jag förlorat många vänner och vänskapen blir aldrig densamma igen. Att jag inte kunnat träffa min familj och missat bröllop, dop, födelsedagar. Att jag varit tvungen att säga elaka saker till mina föräldrar. Att jag har fått förnedra mig själv på diverse olika sätt. Att jag inte kunnat slappna av och slippa tänka femton steg före. Att jag inte fått göra det jag har velat och tyckt var kul. Att jag har behövt ljuga och hitta på undanflykter till allt möjligt. Att jag förmodligen är trasig inombords fortfarande och att det aldrig kommer att bli helt bra.
Att leva i ett destruktivt förhållande gör detta med en. Jag tänker inte ofta på det men då och då dyker något minnesfragment upp. En glimt av mitt gamla liv. Den glimten är aldrig något bra. Visst finns det bra minnen från förhållandet också men de är så försvinnande få. De är försumbara. På ett bra minne går det tusen dåliga.
Hur överlever en detta då? Det kan liknas vid ett krig. En militärdiktatur med endast en invånare. Hur överlever en ett krig? Det enkla svaret är tre: det gör en inte, en slåss tillbaka, en blir knäckt. Allt på en gång. Det viktiga är hur en avslutar det hela. Det kommer färga en resten av livet. Slutar du knäckt är det mycket svårare att resa sig. Vägen tillbaka till ett sunt liv blir lång. Slutar du besegrad vet jag inte ens om det går att ta sig tillbaka. Det kan vara så illa att du inte längre finns vid liv då. Slutar du med en strid vinner du tillbaka den lilla, förtvinade rest till värdighet du har kvar och det är ett enormt stort steg. Det är lite som att en myra besegrar kängan som om och om igen trampar på den. Det är stort.
Jag slutade som myran. Slogs tillbaka. "Vann". Hur en kan kalla 12 förlorade år, fyllda av trauman som vinst vet jag inte men det är i alla fall bättre än 12 år till. Det är bättre än att dö. För dö är jag övertygad om att jag skulle göra om det hela hade fortgått.
Det är inte alla i min omgivning som förstår varför jag stannade så länge. Varför jag inte gick med en gång. Varför jag accepterade det hela överhuvudtaget. Det är svårt att förklara. Mitt tips är att läsa på om psykisk och fysisk misshandel. Om att det aldrig någonsin är den misshandlades fel. Att den misshandlade inte alls bör skylla sig själv. Att valet att gå inte alls är så där glasklart så som de flesta verkar tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar