Det kan vara rätt påfrestande ibland att alltid, alltid behöva stå på jour för att ta hand om andra individer, som ibland är något irriterande och klängiga dessutom. Nu låter jag verkligen som om jag hatar mina barn men det gör jag inte. Det är även synd att jag känner ett behov av att ursäkta mig också men det får vara ett annat blogginlägg. Jag älskar mina underbara pojkar. Men ibland vill jag få vara ifred och rå om mig själv. Det är bara naturligt - enligt mig - att vilja få andas ut och ta en paus i jourjobbet som mamma. För det är påfrestande - både fysiskt och psykiskt. Att hela tiden vara på plats och lyssna på sitt barn, försöka förstå, medla med, diskutera med, bråka med, hjälpa, leka med, prata med, hindra, underlätta för, skälla på, planera för, mm, mm. Utöver detta så finns skräcken och stressen av att alla beslut och handlingar man utför angående sitt barn färgar dem och formar dem som vuxna individer. Då kan det kännas jobbigt ibland att vara mamma. Säkerligen gäller samma sak för en pappa men jag skriver ur min egen subjektiva uppfattning.
Nåväl, det finns alltså en grund för varför man som mamma bör få ta ledigt från att vara mamma ibland. Det kan dock vara väldigt svårt att få gehör för det hos sin partner. Vaddå ledig? Du är ju mamma för all framtid nu, eller tills de är 18 åtminstone, har maken sagt till mig halvt på skämt. Men här är det faktiskt viktigt att stå på sig. Det är statistiskt sett enklare för mannen att ta paus från sin papparoll än vad det är för mamman att ta paus från sin mammaroll, tror jag. Oftast så är ju mamman hemma mer med barnen, så redan där kan det byggas upp en omedveten riktlinje för vem som borde byta blöjan på lillebror eller vem som ska fixa lunch till mellanbror. Här måste man ifrågasätta dessa omedvetna riktlinjer hävdar jag.
Min make är väldigt jämställd men ändå blev jag väldigt missnöjd med hur arbetsbördan delades upp när jag var mammaledig. Jag tog hand om allt med barnen (leka med barnen när man känner för det räknas inte som arbete enligt mig). Så klart fick jag hjälp om jag bad om det men det var just det - om jag bad om det. Varför ska jag behöva be om hjälp angående våra barn? Jag pratade med maken om detta flera, flera gånger. Han brukade säga att du är ju mammaledig så då får du ta det - återigen med skämtsam underton. Nu är det så att han jobbar natt med tung industri så mycket av tiden på dagarna behövde han ju sova och kunde inte ens hjälpa mig. Jag pratar dock om den övriga tiden. Varför maken inte tog över barnen automatiskt när han vaknat exempelvis. Svaret på detta är nog tyvärr att det är bekvämt att låta den andra parten ta hand om de sakerna så man själv slipper. Jag tänkte då att om du nu vill ha en strikt uppdelning - den som är föräldraledig tar hand om barnen - så får du gärna det. Jag informerade maken om detta. När du är pappaledig får du ta hand om barnen själv och jag kan hjälpa dig lite då och då och leka med dem när jag känner för det. Maken tyckte inte att det skulle funka riktigt med argument som: lillebror kommer vilja umgås med dig när du kommer hem, mellanbror vill också vara med dig. Jag hänvisade till hur det var under min mammaledighet och att jag ville ha det exakt så för min egen del - kunna jobba, vila från jobbet (så gott det går) och inte behöva tänka på barnen speciellt mycket.
Tyvärr haltar genomförandet en del. Nu har vi haft ombytta roller i en månad lite drygt och jag känner inte att jag kan strunta i att vara mamma i lika stor utsträckning som vad maken kunde göra med sin papparoll. Nu har ju jag ett dagsjobb på kontor, så det kanske inte går att jämföra rakt av men det kan ge en antydan om att trots jämställdhet och den goda tanken att dela lika så kan det gå snett ändå. Jag vet ju att maken gör ett perfekt jobb med barnen, så jag behöver aldrig oroa mig när han sköter om dem. Dock har jag märkt av att när jag kommer hem så får jag ta lillebror så att han kan gå ut med hundarna, vilket jag löste själv medan han sov under min mammaledighet. Sedan blir det gärna så att jag får fortsätta att ta hand om lillebror. Och det är okej de gånger som maken lagar maten - för det brukar han göra. Men om han sätter sig och spelar tv-spel eller kollar på tv så känns det inte längre lika okej. Det där ska ju JAG kunna göra - inte han! Jag ska komma hem, kunna slappna av, ta det lugnt och om jag har tid/ork så umgås jag med barnen.
Nu VILL jag ju umgås med mina barn. Jag VILL prata med mina barn. Jag VILL hjälpas åt och underlätta för min partner. Detta ska inte behöva vara en nackdel! Detta ska vara en tillgång och fördel. Det ska göra att vi lättare kan dela upp jobbet mellan oss. Jag vill att vi båda ska ta initiativ angående barnen - kolla att kläder passar, planera inköp, hålla koll på mattider, toabesök, väcka, lägga, umgås. Ganska simpla saker men de tar ändå tid och ork. Hur kan man dela upp detta mellan sig utan att det känns för någon part att de drar det tyngsta lasset. Jag har pratat om detta med maken - att jag känner det som att jag drar det tyngsta lasset i och med att jag jobbar OCH omedvetet förväntas ta hand om barnen när jag kommer hem. Han förstår och försöker göra något åt det men ibland funkar det inte. Det är lätt att hamna i en gnällsituation där jag gnäller på maken för allt och till slut maken slutar lyssna, vilket leder till mer gnäll från mig. För att undvika detta scenario håller jag inte stenhårt på något utan jag försöker lösa det mesta och se om det jämnar ut sig över tiden. Då slipper jag känna att jag gnäller om allt hela tiden och det blir inga löjliga diskussioner om vems tur det är att göra vad.
Så, min fråga är: Kan man dela upp arbetet i hushållet samt all barnhantering (nu låter jag väldigt formell och stel men strunt samma) på ett sådant sätt att alla parter är nöjda? Och en följdfråga är: Hur man lyckas sprida mentaliteten om att det finns saker i hushållet som behöver göras och att alla som ingår i hushållet är ansvariga - inte den som senast gjorde de sakerna.
Är det kanske så att det alltid finns en part som gör mer än den andra? Är det alltid gnäll/tjat/bråk om olika saker som behöver göras och vem som ska göra dem? Är det många som är missnöjda i det tysta och aldrig tar upp det?
Trots att vi kommit långt med jämställdheten i Sverige på pappret är det ändå svårt med så basala trivselgrejer som att dela upp hushållssysslor. Det visar att jämställdhet är svårare att få till i praktiken än vad man tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar