torsdag 1 augusti 2013

Dagboksmänniska

Jag har alltid velat vara en person som skriver dagbok regelbundet. Så att jag sedan kan plocka fram buntar med handskrivna blad från förr och minnas allt jag gjort och tänkt.

Det är jag definitivt inte. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det är bara för mig att inse det. Hur gärna jag än vill så tröttnar jag, känner mig tvungen och bunden, vilket obönhörligt leder till att jag struntar i att skriva på ett bra tag. Tills det känns kul igen.

Min blogg är inget undantag. Den kommer se likadan ut som mina påbörjade dagböcker som jag sedan slängde. Jag har tänkt att jag ska radera bloggen. Ta bort alltihop. Men det har inte blivit av och jag har nog inte helt bestämt hur jag ska göra.

Så länge får den dispens. Caesar visar än så länge tummen upp.

Jag beundrar alla dessa individer som klarar av att skriva regelbundet. Bara det i sig är en enorm bedrift. Att sedan även lyckas skriva intressant och fängslande, ligger det ännu mer hårt jobb bakom. Utöver det kanske hen följer media i olika länder, läser bloggar, artiklar, tittar på nyhetsklipp, etc för att hålla sina texter så nutida som möjligt. Om hen sedan väljer att publicera sina texter i exempelvis en blogg är det ju ännu mer jobb. Man måste underhålla bloggen i sig, svara på eventuella kommentarer, agera moderator så att inte kommentarerna ballar ur fullständigt, jobba med att sprida sin blogg (vilket ofta innebär att hen läser andras bloggar, lämnar vettiga kommentarer, länkar till sin blogg och hoppas på napp) osv, osv.

Att blogga samt att hålla liv i sin blogg är ett jäkla hästjobb! En stor eloge till ALLA bloggare som skriver intressanta och tänkvärda saker och som håller liv i sina bloggar. Jag är så glad att ni orkar - dag ut och dag in!

2 kommentarer:

  1. När jag var 11 år så började jag skriva dagbok. Då tyckte jag ungefär som du. Stor press, svårt att hinna med och skriva, och det blev mindre o mindre ambitiösa inlägg. Tillslut skrev jag bara "8.00 skola, sv, ma, lunch, id, hk sen hem titta tv äta sova." Sen ett par år senare tänkte jag "ne dagboken är för min skull jag ska skriva allt jag tänker och känner för". DÅ blev det kul. DÅ kändes det inte som ett tvång och sen dess har jag skrivit då och då från högstadiet till nutid (31 år nu). Jag skriver som att jag pratar av mig. Och om vissa händelser om jag känner för det men då kanske mest en liten detalj.

    SvaraRadera
  2. Ja det hjälper nog när man skriver för sin egen skull och inte för något slags norm. Man känner kanske inte samma press då.

    SvaraRadera