Beslut om namngivning

Jag har länge funderat över mitt val att kalla barnen för store-, mellan-, respektive lillebror samt att jag hänvisar till alla andra än mig själv via släktrelation och liknande. Varför gör jag det egentligen? För att ingen ska få reda på vad de heter? För att upprätthålla en fasad av privatliv? För att stilla mitt dåliga samvete över att jag hänger ut dem i bloggen? Karin hade skrivit om nästan samma sak här. Det fick mig att fundera lite till. Lilla gumman belyser ämnet från ett annat håll här.

Om vi nu lär våra barn att aldrig lämna ut namn på familjemedlemmar och diverse annan privat information - varför ska jag ha rätt att lämna ut detta i bloggen? Varför ska jag över huvud taget ha rätt att skriva en blogg som är personlig? Det innebär ju per definition att jag lämnar ut privat information. Blir det inte lite dubbelmoral? Hur kan jag sedan predika om hur man bäst skyddar sig på nätet när jag väller ur mig allsköns privata detaljer i bloggen?

Nu kommer nästa fråga. Blir det mindre privat om man utelämnar namnen? Det går ju ganska lätt att ta reda på vem jag är gift med, om jag har barn, syskon, varit gift tidigare, osv. Det är bara att ringa Skatteverket Folkbokföringen och fråga. Detta är fullt tillåtet enligt PUL så länge följande gäller:

Undantag för privat behandling av personuppgifter

6 § Denna lag gäller inte för sådan behandling av
personuppgifter som en fysisk person utför som ett led i en
verksamhet av rent privat natur.

Jag kan alltså ringa och kolla upp min granne exempelvis, så länge jag inte har för avsikt att offentliggöra informationen. Mer om PUL kan man hitta här.

Så hur ska man då göra med namn? Skriva eller inte skriva - det är frågan...

Jag har inget bra svar på det. Men jag vet att jag har börjat ifrågasätta mitt val av namn-anonymitet mer och mer. Jag är dessutom inte konsekvent utan på Facebook och Instagram skriver jag namnen. I och för sig har jag modifierat mina konton så att allt inte är publikt men ändå. Det går ju att se mina bilder om man är vän till mina vänner. Jag har därmed ingen koll på vilka det är som kollar på mina Facebookbilder. Personer som jag inte vill bli vän med kan ju vara vän med någon av mina vänner och på så sätt fortfarande få tillgång till mycket info om mig. Visserligen begränsat till bilderna men det kan ju räcka långt. På Instagram måste man ansöka om att följa mig, vilket eliminerar all "tjuvkollning" av mina bilder, vilket då blir mer privat än Facebook. Visst, det går att hacka folks konton osv. men är det verkligen någon som kommer hacka just MITT konto? Varför skulle jag vara så speciell? Nä, blir mitt konto hackat så är det för att det av en slump råkade komma med som en i jättemängden.

Jag har i alla fall bestämt mig för att börja skriva namn istället för att hänvisa till familjerelationsnamn. Beslutet grundar sig i att det blir jobbigt, förvirrande och onaturligt för mig att skriva mellanbror, maken, lillasyster, mormor osv. Jag KOMMER att skriva fel någon gång och då har hela ansträngningen att undanhålla namnen varit förgäves. Mitt antagande är att om någon nu verkligen VILL hitta mig och min familj så kommer det inte vara bloggens vara eller icke vara som gjorde det möjligt. Inte heller namn-anonymitet på bloggen kommer att hindra detta. Så varför låtsas att jag kan skydda min familj om jag inte nämner namn? Vill jag skydda dem så stänger jag av mitt Facebook-konto, slutar använda Instagram, twitter, slutar att blogga/läsa bloggar, slutar använda youtube, google - ja, allt som har med Internet att göra. Plus att jag bör sluta använda min mobil och diverse kreditkort. Och till och med då kan jag och familjen hittas via Skatteverket. Så jag skiter nog i det.

Hur man resonerar här är som sagt inte självklart (jag hade som ovan nämnt inget bra svar på hur man bör göra). Nämna namn, inte nämna namn - allt funkar. Det jag ville belysa var mest att man kanske bör tänka igenom sin anledning till att nämna respektive inte nämna namn i bloggen och andra publika material (Facebook, twitter, Instagram, mfl.).

Archer

Jag har börjat titta på serien Archer. Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker om serien. Helt klart är den sexistisk, rasistisk, homofobisk, klassförnedrande, mm men jag vet ännu inte om denna satir och ironi är rolig eller bara fel enligt mig. Jag återkommer när jag sett fler avsnitt av serien. Just nu har jag sett en 4-5 stycken avsnitt av första serien.

Vad gör man när soffan går sönder?

Vår soffa gick sönder medan jag var borta. Den består av två moduler och man hänger upp den ena modulen i krokar på den andra. När jag kom hem från min Norgeresa lutade sittdelen ner i golvet och ryggstöden på modulerna glappade rejält. Det såg fruktansvärt tragiskt ut. På kvällen satt jag och blocket-surfade efter soffor men allt kändes dyrt, fel form, fel färg, osv. Jag och maken kom fram till att vi får satsa på en ny soffa till sommaren någon gång. Just nu har vi helt enkelt inte pengar till det (speciellt inte efter Smellis eskapader).

Att soffan gick sönder just då var bara en slump insåg jag efter att jag vänt på soffan och kollat hur exakt den var trasig. Soffan i sig var ingen högkvalitetssoffa direkt, så det var inte så konstigt att den hade gått sönder. Vi hade fått den från svärföräldrarna för de skulle slänga den. Vår dåvarande soffa var totalförstörd av knäppishunden så vi tog emot denna gratissoffa med öppna armar.

Om man tittar noga på ryggstödet ser man att det lutar rätt friskt

Men tillbaka till soffans nuvarande tillstånd. På divanmodulen satt som sagt krokar som höll upp den andra sittdelsmodulen. Brädan krokarna satt i hade spruckit och hängde på halvstång. Större delen av soffan var gjord av spånskivor, aka material som inte  håller för fem öre. Bland annat satt det en spånskiva i botten på divanmodulen som skulle agera stöd och den hade spruckit på mitten. Förmodligen hade den gjort det för länge sedan och detta ledde till slut till att träskivan som höll upp sittdelsmodulen så småningom gav vika helt. Soffan var till stor del ihopsatt av häftklammrar och inte många skruvar. På både divanen och sittdelen hade många av häftklammrarna börjat släppa så soffan var skev och vind av felbelastningen. Det saknades en stödbit på sittdelen dessutom så den var väldigt ranglig. Jag tog aldrig några bilder på eländet för det gjorde mig bara deprimerad.

Vad gör man då? Jo, jag ringde till pappa och kollade om han hade några brädor som jag kunde få så att jag skulle kunna stötta upp soffan och laga den. Det hade han inte men han och mamma skulle handla senare så då kunde de kolla om de hittade något lämpligt. Detta var i söndags förmiddag. Jag ställde undan soffdelarna i ett hörn så mellanbror inte skulle få för sig att klättra bland alla farliga utstickande häftklamrar på undersidan av modulerna och satte igång att städa medan lillebror sov och jag väntade på att mamma och pappa skulle handla klart.

Återigen syns det på ryggstödet att detta är en före-bild av soffan

När de hörde av sig senare fick jag dåliga nyheter. De hade inte hittat några brädor som passade för allt hade i princip hunnit stänga tills att de kom iväg för att handla (de hade kollat på skidor på tv). Pappa lovade dock att fixa en lämplig bräda till imorgon. Okej, tänkte jag, hur minimerar jag fortsatta skador på soffeländet? Jo, jag stöttar upp den underifrån så att den inte hänger i den söndertrasade träskivan. Soffan blev uppställd igen, provisoriskt lagad genom uppstöttning underifrån av tre lådor med plugg (och jag som trodde att mitt köpa-pluggar-på-Clas-Ohlsson-till-förbannelse bara var av ondo).

På måndag satte jag och pappa igång med att laga soffan. Divanden var först ut. Vi stöttade upp den avbrutna spånskivan med brädor på båda sidor om den och genomgående skruvar. Vi gjorde en likadan uppstöttning på den trasiga träskivan med krokar och sedan skruvade vi fast träskivan i den uppstöttande brädan. Sedan var det dags för sittdelen. Vi satte i extra skruv i den befintliga stödpinnen och fixade sedan en ny där det saknades en. Tyvärr lyckades vi paja ryggstödet lite så vi fick laga det med. Den hölls ihop häftklamrar som gett vika, så vi limmade och spikade till baka klamrarna. Sedan bättrade vi på konstruktionen med två vinklar med genomgående skruv.

När vi satte ihop allt igen kändes soffan rejäl och stabil. Den soffan har nog aldrig varit så stabil som den är nu. Jag och pappa lagade den alltså för ett par hundralappar till bättre skick än vad den någonsin varit i tidigare. Hur billig soffa jag än kunde hitta på blocket slog vi det priset med hästlängder. Det tog dock en hel eftermiddag att fixa allt och det tog helt klart längre tid än vad jag trodde att det skulle ta.

Det enda vi inte kunde rå på var att klädseln fortfarande var förstörd av knäppishunden. Det gör ju att vi till slut ändå måste köpa en ny soffa men det är inte akut längre.

Back from work

Nu är jag tillbaka från min Norge-resa. Jag kom visserligen hem redan fredags kväll men jag kände att jag behövde ta igen mig lite. Dessutom har det varit allt annat än lätt för maken att ta hand om hundar och barn.

Utsikt från mitt fönster på planet

Två dagar (alltså söndagen den 17:e februari runt 3-snåret)  innan jag skulle på Norge-resan upptäckte vi att vår knäppa hund var gravid - vi upptäckte det för att hon började föda. Vi trodde att hon hade varit skengravid men det var tydligen på riktigt. Fransk bulldog, som Smellis (aka knäppishunden) är behöver ofta göra kejsarsnitt för att klara en förlossning. Så blev det för Smellis också. Tyvärr hade valpen dött i magen så det blev 25.000 kr på att få ut en död valp plus över 500 kr på mediciner som Smellis skulle få i sig de första två veckorna.

Jag är den enda med bilkörkort i familjen så det var jag som fick åka med Smellis till Blå stjärnan och vara där med henne till ca 7:30 måndag morgon. När hon kom tillbaka från kejsarsnittet var det som om hon visste att hennes bebis inte hade klarat sig. Hon gnydde och var jätteorolig. Vi låg nära, nära på golvet tillsammans så att hon skulle få stöd i sin sorg. Vi skulle stanna en stund så att hon kunde piggna till efter operationen och tills att hon fått i sig ordentligt med näring, då hon slutat äta några dagar och var lite uttorkad.

Därefter åkte vi på en galen apoteksturné för att hitta ett öppet apotek som hade alla mediciner som Smellis skulle ha. Det fungerar alltså med vilket apotek som helst, så länge det är välsorterat, vilket i praktiken tydligen betyder att man måste gå till apoteket i Nordstan. Jag svor rätt mycket över att de inte bara kunde ha inkluderat medicinen i priset för kejsarsnittet - jag behövde ändå ta lån för att klara av den kostnaden - och gett mig allt på plats så att vi hade sluppit åka som idioter över hela stan.

Vi kom inte hem förrän strax efter 9 på morgonen och då var jag rejält trött. Jag la mig och sov med lillebror och maken la sig på soffan med stackars lilla Smellis. Hon gnydde hela tiden och mådde inte alls bra. Hon saknade sitt barn som aldrig fick finnas.

Vi märkte sedan hur hon blev mycket lugnare och mådde bättre när hon fick ligga nära lillebror. Smellis hade själv löst sin sorg och saknad genom att adoptera lillebror. Hon fick sova med honom hela tiden sedan och då sov hon lugnt och fridfullt.

Maken ville att jag skulle be om att få stanna hemma och inte åka till Norge då vi nu hade en annorlunda och jobbigare situation. Smellis ska vila, bäras upp och ner för trappor, sängar och soffor, endast gå korta sträckor och inte, ABSOLUT INTE slicka eller bita på såret och styngnen. Lättare sagt än gjort när man har två andra hundar - den skyldige fadern Louie (som inom snar framtid kommer bli kastrerad) och den ivriga och omhändertagande Telma, som hela tiden vill slicka Smellis på såret. Utöver det så har vi mellanbror och lillebror att ta hand om. Storebror är ju 15 så han klarar sig själv på ett helt annat sätt men mellanbror som snart ska fylla 4 år behöver passning och lillebror på 8 månader behöver också passning. Dessutom har inte maken bilkörkort så han kan inte ta mellanbror till och från förskolan, vilket ökar belastningen extra.

Jag hade dock sett till att mellanbror skulle få vara hos mormor, morfar och moster för att underlätta för maken. Jag hade dock inte tagit höjd för att Smellis skulle vara nyopererad...

Men det blev inga glada miner direkt när jag förde på tal att jag kanske inte kunde åka på Norge-resan. Det var redan saker som hade krånglat i projektet och de ville definitivt inte ha mer problem. Jag valde då att åka. Det kändes som att om jag kunde fixa detta bra så skulle jag äntligen få självförtroende för min kapacitet när det gäller jobbet. Plus att jag var orolig att om jag inte gjorde klart detta uppdrag så skulle jag bli inofficiellt stämplad som oanvändbar och överflödig. Sedan hade en uppsägning bara varit en petitess.

Maken var allt annat än nöjd med mitt beslut. Jag försökte hjälpa till så mycket som möjligt med att förbereda mat för den tiden jag skulle vara borta, fråga svärföräldrarna om de kunde hjälpa maken med hundarna de fyra dagar det rörde sig om. De hade sagt ja på det. Storebror skulle vara hos oss hela veckan också.

Jag hoppades att det skulle vara en jobbig men överkomlig vecka för maken. Han var skitsur för att jag stack och lämnade honom i sticket. Jag tyckte inte att jag lämnade honom i sticket eftersom jag hade ordnat med barnvakt för mellanbror, kollat om vi kunde få hundhjälp, handlat det jag kunnat komma på att de skulle kunna behöva, lagat mat för samtliga dagar och skrivit ett medicinschema för Smellis. Hade jag lämnat maken i sticket hade jag skitit i allt det där och bara åkt, enligt mig.

Det visade sig att svärföräldrarna inte alls kunde ställa upp - de jobbade!!! Varför i helskotta säger man ja då??? Det fattar inte jag. Om jag vetat det hade jag ju kanske kunnat försöka få hjälp av någon annan. Taskigt drag från dem tycker jag. Men de kanske trodde att de skulle kunna och sedan visade sig att de hade fel och det kändes jobbigt att säga till. Vad vet jag. Smellis var jätteorolig och uppstressad de första dagarna och ville i princip bli siamesisk tvilling med lillebror. Han å sin sida fick feber och var allmänt gnällig, vaknade tidigt, somnade sent, osv. Storebror var ju visserligen hos oss men han var magsjuk så han kunde inte hjälpa till så mycket. En helt underbar kalabalik med andra ord.

Det blev i alla fall inte den där mysiga familjeveckan om man säger så. Ingen backup från familjen när det gällde mitt jobb utan det var bara fel, fel, fel. Inget tack för allt jag faktiskt HADE gjort utan bara sura miner. Jag förstår att det måste ha varit skitjobbigt och kanske mer skitjobbigt än vad jag trodde det skulle bli. Men jag kände mig ändå ledsen, förbannad och irriterad över att jag blev anklagad för allt. Var jag egoistisk som åkte? Jag tycker inte det men jag är ju subjektiv.

På väg hem från flygplatsen ringde jag i alla fall och kollade om jag skulle köpa något innan jag kom hem, trots att jag fått irritation som svar på mina frågor om status hemma tidigare. Som jag misstänkt blev det mer sura miner och då blev jag så less på det hela och gormade tillbaka. Jag var trött på att bli behandlad som om jag inte fattar något, jag var trött på att bli anklagad för allt dåligt, jag var trött på att bli betraktad som inkompetent och jag var rejält trött på att bli behandlad som skit.

Jag sa precis som det var och precis hur jag kände. Och vi redde ut det hela - som vanligt. Det tog några omgångar av ilska bara men det kändes skönt att ha fått det hela ur världen.

Jag kommer nog inte tacka ja till några resor på ett bra tag...

Jobbar i Norge

Har just nu fullt upp med projektet jag sitter på. Vi är i Norge och jobbar intensivt under denna vecka. Imorgon blir det mer test, utbildning som jag ska hålla i samt sammanställningsmöte.

 För att komma till Ulsteinvik, som vi är i, får man först flyga till Oslo. Från Oslo flyger man sedan till Ålesund. Från Ålesund flygplats åker man därefter buss till Ålesund centrum och därifrån tar man en färja som går till Hareid. Utsikten ovan är från denna färja. Det är helt fantastiskt vackert och tankarna leder osökt till ett landskap i någon fantasynovell.

Väl framme i Hareid blev jag hämtad med bil sista biten till Ulsteinvik. En hel dag bara på resande fot! Detsamma blir det på hemvägen - fast i omvänd ordning naturligtvis :).

 Man måste ha arbetsskor, hjälm och särskild jacka, eftersom det är tung industri och det är viktigt att använda skyddsutrustning. Vi är på Kleven Verft som gör stora servicebåtar till oljeplattformar.

Så här ser det ut från entrén till hotellet. Ulsteinvik är en vacker stad.

Jobba på en mansdominerad arbetsplats

Jag trivs jättebra på mitt jobb. Jag jobbar på Semcon i Göteborg och de inriktar sig på konstruktion och mjukvaruutveckling. Det innebär tyvärr att andelen kvinnor är avsevärt mycket lägre än andelen män. Om man räknar bort ekonomiansvariga och annan administration är andelen kvinnor ännu lägre.

Min avdelning består av fyra mindre grupper. I den lilla gruppen är vi 6 personer inklusive gruppchefen. Jag är ensam representant för kvinnor i vår grupp. Och den kvoten är nog ganska representativ för hela avdelningen. Jag kan räkna antalet kvinnor på mina fingrar medan antalet män kräver många, många, många fingrar. Detta gäller även för hela Semcon, dock tror jag att andelen kvinnor ökar något om man ser till hela företaget - det är trots allt ett rätt stort företag med många förgreningar.

I det projekt jag jobbar i just nu är vi 4 personer och jag är ensam kvinna. Vårt projekt är ett delprojekt i ett större och om man räknar med alla därifrån också blir vi två kvinnor och minst fem män. Och det är så här det ser ut när man jobbar inom mjukvaruutveckling. Många män, inte så många kvinnor.

Är det sexistiskt? Nej, det är det faktiskt inte. Jag blir tagen på allvar, lyssnad på, jag får plats att prata och jag spelar faktiskt roll. Det är normalt helt enkelt. Jag har min teori om att det beror på att dels är folket jag jobbar med högutbildade individer som klarar av att se bortom könet (OBS! Det räcker inte alla gånger och det behövs inte alla gånger heller) och dels har Semcon jobbat mycket med sitt arbetsklimat.

Men jag har märkt att när man är ute hos kund på ett uppdrag är det inte alls lika mysigt klimat. Där kan man faktiskt känna sig utmobbad och dumförklarad till och med. Det kan ha att göra med att jag är en utomstående som "tränger" sig på. Det kan ha att göra med att jag är kvinna och per automatik, enligt fördomar, inte kan vara lika bra som en man. Det kan ha att göra med att personerna som jag jobbar tillsammans med hos kunden är idioter som inte vet hur man ska uppträda. Det är trots allt vanligt hos folk som jobbar inom just mjukvaruutveckling att helt eller delvis sakna social kompetens. Dessa personer jobbar nästan uteslutande på fasta företag och anställs sällan (kanske aldrig) av konsultbolag. Semcon är just ett konsultbolag, dvs det är viktigt att kunna vara en god representant för företaget när man är ute hos kunden. Man måste alltså vara socialt kompetent och kunna jobba i grupp, utöver att man ska ha rätt kompetens för uppdraget i fråga. När man blir anställd ute på ett specifikt företag krävs inte lika mycket sociala färdigheter. Då kan det vara en fördel att kunna fokusera på arbetet och riktigt snöa in sig på sitt område istället.

Det finns dock massor av sexism inom mjukvaruutvecklingen också tyvärr. Tack och lov inte så utbrett på just mitt företag men det är fortfarande ett problem. De flesta som jobbar här - mig inkluderat - är nördar av någon form. Konstpretton skriver här om nördarnas dolda sexism. Intressant läsning som i alla fall gav mig en ögonöppnare. Även här och här påpekar man att sexism finns även bland nördar och att den till och med kan vara svårare att komma åt då många kvinnliga karaktärer inom nördkulturen är potenta och handlingskraftiga (alltså inte hjälplösa kvinnor i nöd). Synd bara att de oftast är ouppnåelig fiction och inte verkliga kvinnor...

Slutligen: Hur kommer man åt sexism och mobbing på arbetsplatsen?

Det är förmodligen olika beroende på typen av arbetsplats. Vissa kanske har extremt tydlig sexism/mobbing medan andra har dold och en tredje grupp har knappt någon alls. Jag tror att det är viktigt att man som i Semcons fall jobbar med arbetsklimatet och tar sitt ansvar som företag. Det kan vara svårt och framför allt mycket tidskrävande att som enskild anställd ändra på en hel arbetskultur. Så: mer insatser på företagsnivå tack!

Förkylning => irritation

Det som vi trodde var jobbig förkylning hos lillebror visade sig resultera i en första tand. Jippi för tand! Väldigt ojippi för symptomen.

Irriterad make, irriterad och trött mig. Dålig sömn för alla (utom mellanbror, som sover i eget rum och sover som en stock, och storebror som inte alltid är hos oss utan även hos sin mamma = tid att vila ut).

Att maken var så irriterad på att jag kom hem sent var en produkt av väldigt intensiva dagar med lillebror - mycket gnäll, krångel och uppmärksamhetstörst samt ingen sömn. Från lillebrors sida alltså.

Jag är lite extra nöjd med att jag avvaktade med min utfrågning om vad som var fel  OCH dessutom orkade uppträda moget och avhålla mig från sura kommentarer. Det lönade sig :-).

Ska försöka komma ihåg detta.

Mycket pappa pappa är det just nu. Mina fina killar!