Jag har funderat mycket kring budskapet i Elysium. Det kan hända att detta innehåller spoilers så om ni inte sett filmen, se den först. Den är för övrigt rätt bra tycker jag.
Okej, tillbaka till budskapet. Filmen bygger på enorma orättvisor mellan en stor fattig befolkning och en liten snuskigt rik överklassklick. Jag grät i slutet för att det slog mig att jorden kanske aldrig kommer till det stället att alla får dela på det som är bra. Att det alltid kommer finnas denna äckligt rika överklassklick (som även jag tillhör i jämförelse med andra, mer fattiga) och massor med fattiga människor som inte ens är välkomna hit pga vad? Att vi rika inte vill dela med oss för då kanske det blir sämre för oss?! Vad fan!!! Vad är det vi lär våra barn? Jo, att en ska dela med sig för allt blir så mycket bättre då. Vad i helvete hände sedan? Varför har dessa annars kanske vettiga vuxna återgått till konceptet MIN/MITT och "Jag delar ALDRIG med någon, ALDRIG!"? Vad hände på vägen upp i vuxenvärlden? Vad hände med att dela med sig till alla? Vilken jävel är det som sitter och mölar i sig världens resurser själv i smyg så att ingen annan får? Jo, alla rika överklassklickar gör det. Jag gör det men jag försöker ändra på det.
Att saker blir sämre om en delar med sig är ett oerhört egoistiskt begrepp. Ja, det blir sämre - för dig! DU får inte lika mycket och DU kanske får vänta lite på din tur. Men om en tänker lite bredare än bara sig själv så inser en ganska snabbt att det finns fördelar också. De personer som behövde exempelvis medicin kan nu få det. De behöver inte dö för att DU inte klarar av att dela med dig. Ja, det kanske finns ett underskott av medicin. Ja, DU kanske inte vill dö heller. Det jobbiga här är att alla känner nog så. De flesta tycker att just deras familj har det värst och behöver medicinen först. Och kanske är det så att just de förtjänar att få medicinen först. Därför hade det varit så bra om någon/några som älskar alla människor lika mycket och som klarar av att vara fullständigt opartisk kunde avgöra vem av alla behövande som behöver medicinen mest. Men vem ska göra detta? Gud? Tills Gud anmäler intresse får nog människorna sköta det själva misstänker jag.
måndag 18 november 2013
fredag 15 november 2013
Något av det värsta som finns är att vara sjuk!
Jag hatar att vara sjuk! Jag känner mig så ynklig och orkar inte göra något av det jag brukar kunna fixa galant. Idag tog det mig 4,5 timmar att få iväg skruttarna och mig själv till förskola och jobb. Det här brukar gå på max 2 timmar i vanliga fall!
Jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på alla dem som är kroniskt sjuka OCH måste jobba! De har det så här varje dag! Varenda dag är en pina och en kamp mot kroppen. Min förkylning kommer gå över på några dagar - deras kanske varar resten av livet.
Nä, den här bit ihop-och-kör-på-mentaliteten tror jag inte leder någonvart bra. Att jobba tills en stupar är ju bara skadligt. Jobbet är bara ett jobb, inget mer. En kommer inte få medalj för att en har slitit ut sig för sitt jobbs skull (oftast). Tyvärr.
Idag tänker jag lite extra på alla dem som lever med smärta - både fysisk och psykisk. Som ibland inte orkar upp ur sängen pga att det gör så ont. Ni är fantastiska som orkar kämpa på varje dag!
Jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på alla dem som är kroniskt sjuka OCH måste jobba! De har det så här varje dag! Varenda dag är en pina och en kamp mot kroppen. Min förkylning kommer gå över på några dagar - deras kanske varar resten av livet.
Nä, den här bit ihop-och-kör-på-mentaliteten tror jag inte leder någonvart bra. Att jobba tills en stupar är ju bara skadligt. Jobbet är bara ett jobb, inget mer. En kommer inte få medalj för att en har slitit ut sig för sitt jobbs skull (oftast). Tyvärr.
Idag tänker jag lite extra på alla dem som lever med smärta - både fysisk och psykisk. Som ibland inte orkar upp ur sängen pga att det gör så ont. Ni är fantastiska som orkar kämpa på varje dag!
onsdag 13 november 2013
Idag blev jag en lite bättre människa!
Idag har jag äntligen fått tummen ur och blivit medlem hos Amnesty International. Jag betalar visserligen endast lägsta beloppet på 20 kronor men det är i alla fall en början. Nu är det inte bara like eller share på Facebook utan jag bidrar faktiskt (om än väldigt lite). Hurra för mig :)!
tisdag 12 november 2013
Landskampsrekord
På väg till jobbet pratades det om detta på radion.
Direkt började det strömma in sms, mail, mm där morgonpasset kritiserades för att vara moraltanter, tillhöra PK-Sverige, herrfotbollen försvarades hit och dit, att det var en sponsor till just Anders Svensson som ordnade bilen påpekades flera gånger. Det kom kanske till och med in mer otrevliga saker men det tog inte morgonpasset upp i så fall.
Jag måste bara säga att det var så skönt att höra hur dessa programledare stod på sig. De backade inte en tum trots en massa kritik från sina lyssnare. De ursäktade sig inte och de kunde till och med på ett skämtsamt sätt påvisa hur FEL det är att INTE reagera som de just gjorde. Underbart!
Anders Svensson hyllades med en bil för sitt landskampsrekord. Therese Sjögran, som gjort 41 landskamper mer, nämndes inte alls.Det var morgonpasset i P3 som tog upp ämnet och det var så skönt att höra just hur fel de tyckte att det var. Inget snack utan det var tokfel bara!
Direkt började det strömma in sms, mail, mm där morgonpasset kritiserades för att vara moraltanter, tillhöra PK-Sverige, herrfotbollen försvarades hit och dit, att det var en sponsor till just Anders Svensson som ordnade bilen påpekades flera gånger. Det kom kanske till och med in mer otrevliga saker men det tog inte morgonpasset upp i så fall.
Jag måste bara säga att det var så skönt att höra hur dessa programledare stod på sig. De backade inte en tum trots en massa kritik från sina lyssnare. De ursäktade sig inte och de kunde till och med på ett skämtsamt sätt påvisa hur FEL det är att INTE reagera som de just gjorde. Underbart!
fredag 8 november 2013
Saknar foton på Arvid
Pga att jag flydde med Arvid från mitt ex så har jag inte många bebisbilder på Arvid. Det tycker jag är lite synd, samtidigt som det är skönt att slippa se bilder på exet (om han nu skulle råka vara med). Här har jag några bilder på Arvid i allafall.
För tillfället befinner han sig, tillsammans med farmor i Danmark. De åkte dit med båt igår och kommer hem 17:30 på lördag. Det är så roligt att han och farmor kan hitta på så mycket skojigt tillsammans. Arvid älskar verkligen att vara hos farmor och Tommy (farmors man). Dessutom har Arvid fått resa en massa tack vare farmor. Han har varit i Danmark (nu är det andra gången han är där), i Tyskland och i Polen. Inte illa för att vara 4 år :). När jag var 4 år hade jag som mest rest till Småland :).
 | |||
| Här är Arvid 5 månader. Min stora lilla älskling! Både lång och tjock var han som bebis. Nu är han bara lång :) |
 | |||
| Här är Arvid 9 månader och kryper runt för fulla muggar. |
 |
| Och så här ser han ut nu. Min stora lilla känsliga 4-åring! |
Det finns hopp!
Det finns hopp om att de snäva könsreglerna kommer att luckras upp. Tyskland kan komma att införa ett tredje kön, vilket underlättar otroligt mycket för alla barn som föds intersexuella. I nuläget tvingas föräldern att bestämma vilket kön barnet ska ha pga strikta regler och det kanske leder till ett livslångt problem för barnet. Barnet skulle ju själv kunna välja när det är tillräckligt gammalt. Eller varför inte helt slopa könsbestämning juridiskt av människor? Vad spelar det för roll om en är kvinna, man eller hen när det kommer till lagen och dina mänskliga rättigheter? Du har lika mycket värde i vilket fall och då är det ju helt onödigt att det ska stå att du är kvinna eller man i passet eller att du ska få ett speciellt personnummer för att du råkar ha snopp eller snippa. Nä, slopa det helt tycker jag!
Så klart kan blir det vissa komplikationer vid ett eventuellt byte till den juridiska individen hen. Har en verkligen rätt till havandeskapsersättning när en inte vet om en ens kan bli gravid? Det går ju inte att veta om hen har en livmoder. Men det går heller inte att veta att en person är gravid bara så där rent juridiskt. Det löses i nuläget genom att MVC (mödravårdscentralen) ger dig intyg på att du är gravid, som du sedan skickar till försäkringskassan och på den vägen är det. Ingenstans måste någon få veta om du har en snopp eller snippa! Problem solved!
Det som kan försvåras är automatutskick för mammografi och livmoderhalskontroller, exempelvis. Detta kan dock lösas enkelt genom att alla får kallelse och de som inte behöver detta av en eller annan anledning avanmäler sitt utskick, dvs en opt out (du är med såvida du inte aktivt går ur). Ett annat alternativ, som jag personligen tror kommer fungera sämre i praktiken är en opt in, dvs du är INTE med såvida du inte AKTIVT går med. Då får en skriva in sig på en hemsida eller liknande om en har intresse av mammografi mm. Men om informationen om detta är bristfällig så kommer inte tillräckligt många täckas av en opt in. Då är en opt out bättre för den täcker ALLA - även dem som inte har nytta av det.
Jag röstar alltså för att slopa de juridiska könen och enbart betrakta oss som individer. De biologiska skillnader som finns är inte relevanta på det juridiska planet. Om en blivit våldtagen ska en bli bedömd som individ och inte efter en stereotyp. Om en har misshandlat någon så ska en bli dömd för själva brottet och inte ursäktad av en stereotyp. Osv.
Tänk på hundar! Det finns honhundar och hanhundar. Det vet alla. Men när en gosar med en hund eller leker med en hund, leker en på precis samma sätt oavsett kön. Och detta gäller samtliga djur, det är jag fullt övertygad om. Så varför kan en inte göra detsamma för djuret människan? Varför inte leka med ett barn för att det är ett barn som gillar att leka en massa olika lekar? Varför pärla och måla med flickor och leka leka med bilar och gräva i sandlådan med pojkar? Varför inte pärla, måla, leka med bilar och gräva i sandlådan med barn?
Så klart kan blir det vissa komplikationer vid ett eventuellt byte till den juridiska individen hen. Har en verkligen rätt till havandeskapsersättning när en inte vet om en ens kan bli gravid? Det går ju inte att veta om hen har en livmoder. Men det går heller inte att veta att en person är gravid bara så där rent juridiskt. Det löses i nuläget genom att MVC (mödravårdscentralen) ger dig intyg på att du är gravid, som du sedan skickar till försäkringskassan och på den vägen är det. Ingenstans måste någon få veta om du har en snopp eller snippa! Problem solved!
Det som kan försvåras är automatutskick för mammografi och livmoderhalskontroller, exempelvis. Detta kan dock lösas enkelt genom att alla får kallelse och de som inte behöver detta av en eller annan anledning avanmäler sitt utskick, dvs en opt out (du är med såvida du inte aktivt går ur). Ett annat alternativ, som jag personligen tror kommer fungera sämre i praktiken är en opt in, dvs du är INTE med såvida du inte AKTIVT går med. Då får en skriva in sig på en hemsida eller liknande om en har intresse av mammografi mm. Men om informationen om detta är bristfällig så kommer inte tillräckligt många täckas av en opt in. Då är en opt out bättre för den täcker ALLA - även dem som inte har nytta av det.
Jag röstar alltså för att slopa de juridiska könen och enbart betrakta oss som individer. De biologiska skillnader som finns är inte relevanta på det juridiska planet. Om en blivit våldtagen ska en bli bedömd som individ och inte efter en stereotyp. Om en har misshandlat någon så ska en bli dömd för själva brottet och inte ursäktad av en stereotyp. Osv.
Tänk på hundar! Det finns honhundar och hanhundar. Det vet alla. Men när en gosar med en hund eller leker med en hund, leker en på precis samma sätt oavsett kön. Och detta gäller samtliga djur, det är jag fullt övertygad om. Så varför kan en inte göra detsamma för djuret människan? Varför inte leka med ett barn för att det är ett barn som gillar att leka en massa olika lekar? Varför pärla och måla med flickor och leka leka med bilar och gräva i sandlådan med pojkar? Varför inte pärla, måla, leka med bilar och gräva i sandlådan med barn?
Deprimerande att köpa nya kläder
Jag skulle nog räkna mig själv som normalbyggd - varken tjock eller smal. Lite så där lagom tjock och lagom smal - en typisk Guldlock if you will.
Varför är det då så svårt att hitta byxor?!?!!!!
Mina krav är:
Måste varenda jävla tjejbyxa vara extremt tajt?! Måste storlek 42 sitta som ett korvskinn? Visst, jag är inte supersmal men ärligt talat, hur små är storlekarna om jag inte ens kan ha liiite utrymme i storlek 42? Dessutom fanns det ingen större storlek efter 42, så jag kunde inte ens testa 44 och uppåt. Dålig stil! Jag funderar på att helt gå över till klänning och strumpbyxor, dels för att det blir bekvämare för min stackars mage och dels för att det ändå inte finns byxor som passar. För när de väl passar i midjan så är de på tok för korta! Vad hände med alla byxor för långa kvinnor?! WTF!!! Jag vill inte gå i piratbyxor resten av livet god dammit!
Varför är det då så svårt att hitta byxor?!?!!!!
Mina krav är:
- Jag ska kunna andas och slippa få ont i magen när jag har på mig byxorna
- Jag ska kunna ta på mig dem utan att behöva köra den klassiska byxdansen - alla ni som någon gång tagit på sig tajta byxor vet vilken dans jag menar
- Jag ska känna mig fin och bekväm i byxorna
Måste varenda jävla tjejbyxa vara extremt tajt?! Måste storlek 42 sitta som ett korvskinn? Visst, jag är inte supersmal men ärligt talat, hur små är storlekarna om jag inte ens kan ha liiite utrymme i storlek 42? Dessutom fanns det ingen större storlek efter 42, så jag kunde inte ens testa 44 och uppåt. Dålig stil! Jag funderar på att helt gå över till klänning och strumpbyxor, dels för att det blir bekvämare för min stackars mage och dels för att det ändå inte finns byxor som passar. För när de väl passar i midjan så är de på tok för korta! Vad hände med alla byxor för långa kvinnor?! WTF!!! Jag vill inte gå i piratbyxor resten av livet god dammit!
tisdag 5 november 2013
Så trött
Jag är så trött nästan jämt. Jag känner mig utmattad och orkeslös. Är det vintertiden som tar ut sin rätt? Faktum att jag har två barn och tre hundar som tar sitt pris? Har det att göra med att jag var på ett dop i Gävle över helgen och Arvid var i total protest till allt precis hela tiden? Är anledningen att jag inte hinner med att träna eller göra något annat för min egen skull? Kan det vara att jag tar hand om 90 % (kanske är det 85 %, det är lite svårt att avgöra) av hushålls-sysslorna samt jobbar heltid? Måhända beror det på att jag inte trivs på mitt jobb och bara längtar efter helg redan söndag kväll när det är dags att lägga sig? Kanske är det så att jag har någon bristsjukdom eller liknande som jag inte känner till - mamma är ju glutenintolerant och hon märkte inte av något förrän hon var runt 60 år. Jag får nog kolla upp om det är därför jag mår så här.
Jag vet att det förmodligen är en kombination av allt ovan som gör att jag är trött hela tiden. Det jobbiga är att jag måste göra en massa saker. Jag kan inte strunta i det. Jag vill skrika, fly undan allt.
Jag sökte några nya jobb, gick på några intervjuer men det blev inget med det. Jag skulle vilja utbilda mig till lärare och jobba med det istället men jag vet inte om vi har råd att göra så. Dessutom har jag inte riktigt orkat kolla upp hur jag borde gå tillväga för att plugga vidare. Jag känner mig fast och det ger mig panik.
Det värsta är att jag känner mig ensam i det hela. Jag ska försöka prata med maken igen och se om vi kan komma fram till något vettigt. Tidigare gånger har det slutat med att han bara tycker att jag ska bita ihop och jobba för pengarnas skull samt att vi ska dela upp vardags-sysslorna jämnare men det har inte hänt.
Hur tar jag mig vidare????
Jag vet att det förmodligen är en kombination av allt ovan som gör att jag är trött hela tiden. Det jobbiga är att jag måste göra en massa saker. Jag kan inte strunta i det. Jag vill skrika, fly undan allt.
Jag sökte några nya jobb, gick på några intervjuer men det blev inget med det. Jag skulle vilja utbilda mig till lärare och jobba med det istället men jag vet inte om vi har råd att göra så. Dessutom har jag inte riktigt orkat kolla upp hur jag borde gå tillväga för att plugga vidare. Jag känner mig fast och det ger mig panik.
Det värsta är att jag känner mig ensam i det hela. Jag ska försöka prata med maken igen och se om vi kan komma fram till något vettigt. Tidigare gånger har det slutat med att han bara tycker att jag ska bita ihop och jobba för pengarnas skull samt att vi ska dela upp vardags-sysslorna jämnare men det har inte hänt.
Hur tar jag mig vidare????
onsdag 30 oktober 2013
Backabranden
Natten mellan 29:e och 30:e oktober för 15 år sedan var en hemsk natt. 63 ungdomar dog i backabranden och 200 skadades. Jag var på begravning med min gymnasieklass för att en klasskompis hade dött i branden. Minst två i klassen var skadade med nedsatt lungfunktion och traumatiska upplevelser. Allt var totalt overkligt.
Maken var där. Han såg sina vänner dö i elden. Försökte hjälpa så många som möjligt därifrån. Det som fick honom att vilja leva och inte bara lägga sig på marken och sluta kämpa var att han ville få se Sami (som då var ca 1 år) le mot honom igen.
En av mina svägerskor var där. Makens äldsta lillasyster. Hon var en av de sista som drogs ut ur röken och lågorna.
Tänk vad annorlunda livet kunde blivit. Tänk om Calippo (<-- maken) inte hade orkat kämpa? Tänk om svägerskan inte hade klarat sig? Tänk om jag hade varit där på festen?
Många av Calippo och Aimes (<-- svägerskan) vänner dog i branden. De har kvar sår och hemska minnen. De kanske aldrig läker helt.
Maken var där. Han såg sina vänner dö i elden. Försökte hjälpa så många som möjligt därifrån. Det som fick honom att vilja leva och inte bara lägga sig på marken och sluta kämpa var att han ville få se Sami (som då var ca 1 år) le mot honom igen.
En av mina svägerskor var där. Makens äldsta lillasyster. Hon var en av de sista som drogs ut ur röken och lågorna.
Tänk vad annorlunda livet kunde blivit. Tänk om Calippo (<-- maken) inte hade orkat kämpa? Tänk om svägerskan inte hade klarat sig? Tänk om jag hade varit där på festen?
Många av Calippo och Aimes (<-- svägerskan) vänner dog i branden. De har kvar sår och hemska minnen. De kanske aldrig läker helt.
torsdag 24 oktober 2013
Lustiga kommentarer från barn?
Jag läste ytterligare ett inlägg på Facebook med lustiga kommentarer om "vuxenlivet" från barn i åldern 3-10 år. De svarade på frågor om giftermål, bland annat vilken ålder som var lämplig att gifta sig i, hur en hittar rätt partner och hur en kan se vilka som är gifta med varandra. Jag tar med några av kommentarerna för att förtydliga.
Är det bättre att vara singel eller vara gift?
Hur bestämmer man sig för vem man ska gifta sig med?
När är den rätta åldern att gifta sig?
Hur kan en främling se om två personer är gifta med varandra?
Hur skulle du fått ditt äktenskap att fungera?
Jag har oftast skrattat åt dessa kommentarer tidigare. Jag tyckte de var gulliga och ibland väldigt kloka. Nu när jag läste det hundrafemtioelfte inlägget på Facebook med liknande innehåll slog något mig. Det som barnen svarar på dessa frågor är något de lär sig av sin familj, vänner, skola och samhälle! De där så kallade gulliga kommentarerna är måhända en vuxen människas faktiska åsikt!!! Om en läser barnens kommentarer ur den här synvinkeln mår en illa - i alla fall jag - över hur många av kommentarerna som är rejält sexistiska. Nu låter jag väldigt överkänslig och löjlig, det förstår jag. Därför vill jag poängtera att jag inte reagerar på att ett barn råkar säga något sexistiskt. De flesta har nämligen lärt sig detta från någon vuxen och det är denna vuxen som jag reagerar på.
Just en sådan vuxen individ opponerar sig emot den nya leksakskatalogen från Toys R Us. Just en sådan vuxen individ ogillar att homosexuella par får bilda familj. Just en sådan vuxen individ förstärker våldtäktskulturen genom att kalla ett våldäktsoffer för lögnare som bara ville ha lite kuk men sedan ångrade sig. Listan kan göras lång.
Det blir lite överdrivet att läsa in så mycket i lite oskyldiga kommentarer från barn. Jag har inte tänkt så tidigare utan bara tyckt att det var roligt och gulligt. Varför tänker jag så nu? Kan det vara för att vi alla har varit barn? Även den värsta våldäktsperson och mördare har varit barn. Alla har vi sagt gulliga och roliga saker. När slutar det vara gulligt och roligt och blir ett problem? När inser en som förälder att ens barn inte är så snällt och gulligt som en vill att det ska vara? När är det dags att börja med motaktioner för att, om möjligt, förhindra att ens barn blir en våldsam och farlig vuxen?
Jag tänker mycket på de här sakerna. På om jag är en bra mamma till mina barn eller inte. På hur jag löser konflikter. På om jag särbehandlar barnen gentemot andra likväl som gentemot varandra. Jag känner mig ofta otillräcklig. Inte tillräckligt sträng, konsekvent och pedagogisk samt för sträng, för konsekvent och för pedagogisk på samma gång. Därför ska jag gå en kurs för föräldrar som heter "circle of security". Den börjar idag och håller på en gång i veckan i 8 veckor framöver. Där är det tanken att få hjälp i vardagen med att hantera konfliktsituationer på olika sätt. Vi kommer vara ett antal föräldrar och två barnpsykologer som diskuterar kring de olika situationerna och hur en kan lösa dem. Jag hoppas att detta kommer att ge mig en möjlighet att bli en bättre mamma. Att jag kanske kan inse nya aspekter som jag inte tänkt på tidigare.
Är det bättre att vara singel eller vara gift?
Det är bättre för tjejer att vara singel än vad det är för killar. Killar behöver någon som plockar upp efter dem. /Anna, 9 år
Hur bestämmer man sig för vem man ska gifta sig med?
Du måste hitta någon som tycker om samma saker. Om du till exempel tycker om sport, ska hon tycka om att du tycker om sport, och ge dig chips under tiden. /Emil, 10 år
När är den rätta åldern att gifta sig?
Ingen ålder är bra att gifta sig vid. Du måste vara en idiot för att gifta dig. /Fredrik, 6 år
Hur kan en främling se om två personer är gifta med varandra?
Gifta ser ofta lyckliga ut när de pratar med andra människor. /Elin, 8 år
Hur skulle du fått ditt äktenskap att fungera?
Säga att hon var vacker, även om hon såg ut som en lastbil. /Rick, 10
Jag har oftast skrattat åt dessa kommentarer tidigare. Jag tyckte de var gulliga och ibland väldigt kloka. Nu när jag läste det hundrafemtioelfte inlägget på Facebook med liknande innehåll slog något mig. Det som barnen svarar på dessa frågor är något de lär sig av sin familj, vänner, skola och samhälle! De där så kallade gulliga kommentarerna är måhända en vuxen människas faktiska åsikt!!! Om en läser barnens kommentarer ur den här synvinkeln mår en illa - i alla fall jag - över hur många av kommentarerna som är rejält sexistiska. Nu låter jag väldigt överkänslig och löjlig, det förstår jag. Därför vill jag poängtera att jag inte reagerar på att ett barn råkar säga något sexistiskt. De flesta har nämligen lärt sig detta från någon vuxen och det är denna vuxen som jag reagerar på.
Just en sådan vuxen individ opponerar sig emot den nya leksakskatalogen från Toys R Us. Just en sådan vuxen individ ogillar att homosexuella par får bilda familj. Just en sådan vuxen individ förstärker våldtäktskulturen genom att kalla ett våldäktsoffer för lögnare som bara ville ha lite kuk men sedan ångrade sig. Listan kan göras lång.
Det blir lite överdrivet att läsa in så mycket i lite oskyldiga kommentarer från barn. Jag har inte tänkt så tidigare utan bara tyckt att det var roligt och gulligt. Varför tänker jag så nu? Kan det vara för att vi alla har varit barn? Även den värsta våldäktsperson och mördare har varit barn. Alla har vi sagt gulliga och roliga saker. När slutar det vara gulligt och roligt och blir ett problem? När inser en som förälder att ens barn inte är så snällt och gulligt som en vill att det ska vara? När är det dags att börja med motaktioner för att, om möjligt, förhindra att ens barn blir en våldsam och farlig vuxen?
Jag tänker mycket på de här sakerna. På om jag är en bra mamma till mina barn eller inte. På hur jag löser konflikter. På om jag särbehandlar barnen gentemot andra likväl som gentemot varandra. Jag känner mig ofta otillräcklig. Inte tillräckligt sträng, konsekvent och pedagogisk samt för sträng, för konsekvent och för pedagogisk på samma gång. Därför ska jag gå en kurs för föräldrar som heter "circle of security". Den börjar idag och håller på en gång i veckan i 8 veckor framöver. Där är det tanken att få hjälp i vardagen med att hantera konfliktsituationer på olika sätt. Vi kommer vara ett antal föräldrar och två barnpsykologer som diskuterar kring de olika situationerna och hur en kan lösa dem. Jag hoppas att detta kommer att ge mig en möjlighet att bli en bättre mamma. Att jag kanske kan inse nya aspekter som jag inte tänkt på tidigare.
onsdag 16 oktober 2013
Lära sig spanska
Jag tänkte lite naivt att jag skulle lära mig spanska av bara farten eftersom min man pratar spanska. Så fel jag hade! Han pratar alltid svenska med mig och vi hinner inte umgås tillräckligt ofta med släkt och vänner som pratar spanska, så det kommer inte som en naturlig del i samtalet för mig. Den enda spanska jag kan lyssna på som Calippo (<-- maken) pratar är när han pratar med barnen och då blir det mest till Victor, eftersom Sami aldrig fått lära sig spanska och verkar måttligt intresserad och Arvid pratar tillbaka på svenska. Då blir det nog automatiskt så att Calippo byter till svenska/engelska/spanska beroende på vem han pratar med. Så att det blir enklast för honom att kommunicera.
Men det är ju ganska skit för mig. Jag kommer ju aldrig lära mig spanska på det sättet - ja, förutom "se te va caer Victor!" (du kommer ramla, Victor) eller "no pegar a tu hermano, Victor!" (slå inte din bror, Victor) eller "con cuidado, Victor!" (försiktigt, Victor)
Det är ju användbart men knappast tillräckligt för att jag verkligen ska förstå spanska.
Hur kommer det sig att det blir SVÅRARE att lära sig spanska trots att jag har världens bästa källa tillgänglig nästan hela tiden??!!! Jag ställer ju frågor om vad olika saker heter och hur man säger olika fraser men det räcker inte. Jag behöver mer för att lära mig.
Jag har hittat en sida som är rätt bra som har en massa lektioner där man kan öva på spanska på egen hand. Den heter spanishdict.com och en kan lära sig en miljard verbformer (spanskan äääälskar sina verbformer), massor med olika ord och en kan även översätta meningar hyfsat bra där. Det är väldigt användbart för att få en känsla för hur saker heter på spanska och hur det bör översättas till engelska. Ja, en nackdel är ju att en måste kunna engelska för att använda sidan men det är i princip inget problem här då nästan alla pratar tillräckligt bra engelska för att klara av att läsa kurser på engelska. En annan nackdel är att en lär sig främst spansk spanska, vilket skiljer sig från exempelvis salvadoriansk spanska. Dock är grunderna tillräckligt lika och grammatiken är troligtvis densamma så det är ändå ett väldigt bra verktyg för att lära sig att spionera på sin make ;).
Den dagen jag kan lyssna till ett samtal på spanska och förstå allt - alla nyanser, vinklingar mm - då känner jag att jag kan förstå spanska tillräckligt bra.
Att prata hade också varit bra att kunna men jag tror att det kommer med övning. Jag måste bara våga öva också... Inte lätt när en är rädd för att göra bort sig och redan har blivit hånad för uttal och felsägningar. Varför kan jag inte bara släppa det och köra på, även om det blir fel? Kanske pga duktiga flickan-syndromet. Allt måste vara perfekt annars är en dålig. Eller pga rädslan för att känna sig dumförklarad. Om en inte kan säga saker på rätt sätt är det lätt att missta det för att personen är dum, vilket är fullkomligt vidrigt enligt mig men jag vet att det händer rätt ofta tyvärr. Eller pga rädslan att göra sig själv till åtlöje. Det är en sak att bjuda på sig själv så att folk skrattar åt en och det är en helt annan sak att försöka sitt bästa och bli utskrattad för att resultatet är löjeväckande i deras öron/ögon.
Men det är ju ganska skit för mig. Jag kommer ju aldrig lära mig spanska på det sättet - ja, förutom "se te va caer Victor!" (du kommer ramla, Victor) eller "no pegar a tu hermano, Victor!" (slå inte din bror, Victor) eller "con cuidado, Victor!" (försiktigt, Victor)
Det är ju användbart men knappast tillräckligt för att jag verkligen ska förstå spanska.
Hur kommer det sig att det blir SVÅRARE att lära sig spanska trots att jag har världens bästa källa tillgänglig nästan hela tiden??!!! Jag ställer ju frågor om vad olika saker heter och hur man säger olika fraser men det räcker inte. Jag behöver mer för att lära mig.
Jag har hittat en sida som är rätt bra som har en massa lektioner där man kan öva på spanska på egen hand. Den heter spanishdict.com och en kan lära sig en miljard verbformer (spanskan äääälskar sina verbformer), massor med olika ord och en kan även översätta meningar hyfsat bra där. Det är väldigt användbart för att få en känsla för hur saker heter på spanska och hur det bör översättas till engelska. Ja, en nackdel är ju att en måste kunna engelska för att använda sidan men det är i princip inget problem här då nästan alla pratar tillräckligt bra engelska för att klara av att läsa kurser på engelska. En annan nackdel är att en lär sig främst spansk spanska, vilket skiljer sig från exempelvis salvadoriansk spanska. Dock är grunderna tillräckligt lika och grammatiken är troligtvis densamma så det är ändå ett väldigt bra verktyg för att lära sig att spionera på sin make ;).
Den dagen jag kan lyssna till ett samtal på spanska och förstå allt - alla nyanser, vinklingar mm - då känner jag att jag kan förstå spanska tillräckligt bra.
Att prata hade också varit bra att kunna men jag tror att det kommer med övning. Jag måste bara våga öva också... Inte lätt när en är rädd för att göra bort sig och redan har blivit hånad för uttal och felsägningar. Varför kan jag inte bara släppa det och köra på, även om det blir fel? Kanske pga duktiga flickan-syndromet. Allt måste vara perfekt annars är en dålig. Eller pga rädslan för att känna sig dumförklarad. Om en inte kan säga saker på rätt sätt är det lätt att missta det för att personen är dum, vilket är fullkomligt vidrigt enligt mig men jag vet att det händer rätt ofta tyvärr. Eller pga rädslan att göra sig själv till åtlöje. Det är en sak att bjuda på sig själv så att folk skrattar åt en och det är en helt annan sak att försöka sitt bästa och bli utskrattad för att resultatet är löjeväckande i deras öron/ögon.
tisdag 8 oktober 2013
Funderingar kring sex
Jag läste ett inlägg hos Asta för ett tag sedan där hon skriver så här bland annat:
Jag säger inte att en ska ha sex mot sin egen vilja. Absolut inte! Och är det så att ens lust är starkt kopplad till hur rent och fint det ser ut hemma får en ju ta upp det med sin/sina partner/s. Jag tycker bara att själva belöningskonceptet känns förnedrande. Det är för fasen inte en hund vi talar om utan ens livspartner/s.
Jag tycker inte att det finns samma problem kopplat till en KK eller engångsligg för där är det uttryckligen sagt att det endast handlar om att ha sex och i princip inget mer. Problemet uppstår då en lever tillsammans med en eller flera personer och straffar den/dem genom att inte ha sex, respektive belönar genom att ha sex.
Varför inte betrakta sex som något en gör för skojs skull och för sin egen del? Varför ställa upp och ha sex mot sin vilja bara för att ens partner/s har gjort något bra? Varför låta bli att ha sex fastän en själv vill när ens partner/s har gjort något en inte tycker om? Varför överhuvudtaget ta i beräkning annat än sin egen lust och ens partner/s lust?!
De flesta kvinnor jag känner i min egen ålder beklagar sej över att deras makar är lata, egocentriska och initiativlösa. De vill mest dricka öl, se på sport och ha sex som de inte förtjänat.Inlägget i sig handlar om attraktion hos kvinnor såväl som män. Men det är själva formuleringen "ha sex som de inte förtjänat" som jag har tänkt en hel del på sedan jag läste det. Det är inte första gången jag hör detta. Vad jag reagerar på är att många människor verkar betrakta sex som något slags belöning som en ska förtjäna, annars har en inte rätt till det. Jag förstår inte denna syn alls faktiskt. Enligt mig är sex något en har för att det är skönt och för att alla involverade vill ha det - inte något en ska behöva tigga/be om/manipulera sig till. Det är ganska förnedrande att bli tilldelad sex som belöning för att en har skött sig.
Jag säger inte att en ska ha sex mot sin egen vilja. Absolut inte! Och är det så att ens lust är starkt kopplad till hur rent och fint det ser ut hemma får en ju ta upp det med sin/sina partner/s. Jag tycker bara att själva belöningskonceptet känns förnedrande. Det är för fasen inte en hund vi talar om utan ens livspartner/s.
Jag tycker inte att det finns samma problem kopplat till en KK eller engångsligg för där är det uttryckligen sagt att det endast handlar om att ha sex och i princip inget mer. Problemet uppstår då en lever tillsammans med en eller flera personer och straffar den/dem genom att inte ha sex, respektive belönar genom att ha sex.
Varför inte betrakta sex som något en gör för skojs skull och för sin egen del? Varför ställa upp och ha sex mot sin vilja bara för att ens partner/s har gjort något bra? Varför låta bli att ha sex fastän en själv vill när ens partner/s har gjort något en inte tycker om? Varför överhuvudtaget ta i beräkning annat än sin egen lust och ens partner/s lust?!
En av mina idoler kollar på min blogg!!!
Jag känner mig hedrad (och lite stolt) över att Fanny!!! läser min blogg. Jag vill på något sätt visa min glädje över detta så jag skickar dig en elektronisk kram Fanny :). Tack för att du finns och ifrågasätter.
torsdag 3 oktober 2013
Nej tack till skattesänkning!
I Metro kan man läsa följande citat:
Jag fick till slut ett svar på mitt mejl:
Som jag trodde fick jag inget personligt svar utan ett allmänt utskick. Jag gick in på bloggen för att läsa svaret där. Bloggen kan du nå här. Inlägget heter "Mailsvar till alla som hört av sig efter SVT Debatt".
Där står i princip att utanförskapet har minskat pga att fler jobbar och inte lika många tar bidrag samt att skola och äldrevård har fått mer pengar trots skattesänkningar. Dessutom nämns att sjukvården snarare är bättre nu än innan för att fler jobbar inom sjukvården och att sjukvårdsköerna har minskat.
Jag har lite funderingar kring detta.
Utanförskap har minskat
"Jag har ju inte fått några större mängder mejl i min mejlbox från människor som tackar nej till en skattesänkning."Jag var en av de drygt 6.000 personer som mejlade Jan Ericson angående skattesänkningen. Jag mejlade att jag INTE vill ha någon skattesänkning. Detta av den enkla anledningen att jag tror att minskad skatt leder till större klass-skillnader med sämre skola, sjukvård och äldrevård för dem som saknar ekonomiska medel. Det är en utveckling jag vill motverka allt jag kan.
Det sa den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson i SVT:s "Debatt" på torsdagskvällen.
Jag fick till slut ett svar på mitt mejl:
Hej!
Tack för ditt mail. Jag har fått en bit över 6.000 mail med detta tema, en del för skattesänkningar och en del emot.
Detta svar går till alla som mailat om skatter, oavsett om det är för eller emot fortsatta skattesänkningar.
Som du förstår har jag inte haft möjlighet att läsa alla mail ingående och har ingen möjlighet att skriva personliga
svar till alla. Men jag vill ändå ge alla som engagerat sig ett svar, och har skrivit ett utförligt sådant på min blogg
idag den 2 oktober på http://www.ericsoniubbhult.se
Jag hoppas du har tid att läsa, och jag har ansträngt mig för att försöka beskriva sambandet mellan skatter, jobb och
resurser till välfärden på ett begripligt sätt.
Om du har ställt frågor till mig i ditt mail är det inte säkert att jag sett dem, men då får du höra av dig igen så ska jag
försöka skriva ett personligt svar. Men det kan dröja ett tag!
Med vänlig hälsning
Jan Ericson
riksdagsledamot (M)
Som jag trodde fick jag inget personligt svar utan ett allmänt utskick. Jag gick in på bloggen för att läsa svaret där. Bloggen kan du nå här. Inlägget heter "Mailsvar till alla som hört av sig efter SVT Debatt".
Där står i princip att utanförskapet har minskat pga att fler jobbar och inte lika många tar bidrag samt att skola och äldrevård har fått mer pengar trots skattesänkningar. Dessutom nämns att sjukvården snarare är bättre nu än innan för att fler jobbar inom sjukvården och att sjukvårdsköerna har minskat.
Jag har lite funderingar kring detta.
Utanförskap har minskat
- Fler har börjat jobba istället för att gå på bidrag. Kan detta bero på att kriterierna för vad som klassas som bidragsgillt har höjts, vilket leder till att fler sjuka än tidigare tvingas jobba?
- Kan detta skapa ett utmattningsproblem i framtiden då de som är för sjuka helt enkelt inte orkar jobba? Vad händer då? Kommer de få möjlighet att vara sjuka och få bidrag då?
- Det går inte att direkt avgöra hur mycket faktisk ökning av bidrag till skola och äldrevård som har skett, eftersom beloppen inte är anpassade till inflationen som skett. Det skapar en felaktig känsla av att mycket mer pengar har gått till skola och äldrevård än vad som faktiskt gått dit. Jag använde mig av denna tabell samt denna beräkningsmodell för att ta reda på faktiska belopp. Då får jag följande: Grundskola: +9.56 miljarder, Gymnasieskola: +3.25 miljarder, Äldrevård: +12.12 miljarder. Är detta tillräckligt? Varför får skolorna mindre än äldrevården? Läggs pengarna på rätt saker inom skolan och äldrevården? Hur kan det finnas så kallade skräckexempel inom både skola och äldrevård om det nu satsas mer pengar?
- Sedan finns det fördröjningsprincipen som gör att varje regering lever på föregående regerings satsningar. Hur mycket av detta är satsningar gjorda av nuvarande regering och hur mycket är snålskjuts sedan tidigare satsningar?
- Jag läser bland annat bloggen mina Sanna ord som skriver väldigt bra om hur det är att vara lärare. Där kan en läsa om allt administrativt arbete som lagts på läraryrket och som faktiskt tar mycket tid i anspråk. Tid som borde ha lagts på elever och utbildningsmaterialet. Är det måhända så att denna förändring har lett till en alltför stressig miljö för både elever och lärare? Kan det vara så att de extra miljarder som tydligen går till skolan inte läggs på rätt saker? Hur kan skolan blivit bättre när de som jobbar inom skolan inte håller med?
- En annan intressant blogg är Astas som bland annat skriver om hur det är att jobba inom vården. Där kan en läsa om hur återigen mycket administration tagit över den tid som patienterna borde få. Hur kan det vara så att vården blivit bättre om de som jobbar inom vården säger annorlunda?
onsdag 2 oktober 2013
Vi ska på dop!
Mitt lilla kusinbarn Elliot ska döpas den 2:e november och vi ska dit! Jag och småpojkarna, tillsammans med mormor, åker upp till Gävle på torsdag morgon i bilen. Sedan sover vi hos min kusin, som även är mamma till Elliot. Det ska bli kul att få träffa honom IRL. Jag har än så länge bara sett bilder och videoklipp på lillskrutten. Sedan åker vi hem igen tidigt på söndag och jag hoppas att mormor åker med oss i bilen då också. Annars blir det här ett självmordsuppdrag.
Arvid älskar att åka bil och kan i princip åka hur långt som helst utan problem. Det som gör att det blir ett självmordsuppdrag utan mormor är vår kära lilla Victor. Han hatar att åka bil länge. En stund har han lärt sig att acceptera nu och den stunden kan förlängas avsevärt om han får sällskap i baksätet. Därav mormor. Plus att det alltid är trevligt med sällskap och att hon även kan hålla lite koll på när vi bör stanna för kisspaus mm.
Nu ska jag bara försöka få till en service på bilen så att vi inte råkar ut för några jobbiga överraskningar. Och så ska vi packa... Arvid behöver nog nya finkläder då han plötsligt växt ur en massa kläder.
Det ska bli spännande att se hur det går.
Arvid älskar att åka bil och kan i princip åka hur långt som helst utan problem. Det som gör att det blir ett självmordsuppdrag utan mormor är vår kära lilla Victor. Han hatar att åka bil länge. En stund har han lärt sig att acceptera nu och den stunden kan förlängas avsevärt om han får sällskap i baksätet. Därav mormor. Plus att det alltid är trevligt med sällskap och att hon även kan hålla lite koll på när vi bör stanna för kisspaus mm.
Nu ska jag bara försöka få till en service på bilen så att vi inte råkar ut för några jobbiga överraskningar. Och så ska vi packa... Arvid behöver nog nya finkläder då han plötsligt växt ur en massa kläder.
Det ska bli spännande att se hur det går.
torsdag 26 september 2013
Omöjliga möjligheter
Ibland slår det mig hur osannolikt och fullständigt omöjligt det är att jag och Calippo (maken) faktiskt blev ett par. Sami, min bonusson, påpekade just detta för några veckor sedan. "Hur sannolikt är det att man går i samma klass på gymnasiet, inte träffas på typ 10 år, börjar umgås, blir kära och sedan skaffar barn och gifter sig???"
Ja, hur sannolikt är det? Jag har ingen statistik över hur vanligt just detta är men ingen annan i min gamla gymnasieklass eller mina vänners gymnasieklasser har "råkat ut för" det. Inte heller någon i min släkt eller i Calippos släkt (och de är mååååååånga). Det torde därför vara hyfsat ovanligt.
Om jag tänker på allt som behövde klaffa för att vi skulle kunna bli ett par känns det verkligen som en fullkomligt omöjlig och osannolik händelse.
"A miracle is when something seems impossible but happens anyway"
Griffin, the Archaean
Men in Black 3
Ja, hur sannolikt är det? Jag har ingen statistik över hur vanligt just detta är men ingen annan i min gamla gymnasieklass eller mina vänners gymnasieklasser har "råkat ut för" det. Inte heller någon i min släkt eller i Calippos släkt (och de är mååååååånga). Det torde därför vara hyfsat ovanligt.
Om jag tänker på allt som behövde klaffa för att vi skulle kunna bli ett par känns det verkligen som en fullkomligt omöjlig och osannolik händelse.
"A miracle is when something seems impossible but happens anyway"
Griffin, the Archaean
Men in Black 3
måndag 23 september 2013
Klass-skillnader
Jag satt med under en konversation med två andra föräldrar i söndags. Den konversationen har jag tänkt ganska mycket på efteråt.
Konversationen handlade om en kille på runt 10 år, som tränade något - låt oss säga fotboll - och ingen av hans föräldrar skjutsade honom någonsin till eller hem från träningen utan han fick ta buss eller spårvagn hem. Detta hade han gjort ända sedan han var 6 år cirka. Föräldern som berättade om denna kille hade själv barn på samma träning och kom naturligtvis och hämtade dem efter varje träning. Hen tyckte så synd om denna kille som var tvungen att stå ute och frysa och vänta på bussen och aldrig fick skjuts. Det var underförstått att hen menade på att föräldrarna till denna stackars pojke var elaka och tanklösa som lät honom åka buss jämt.
Jag valde att inte kommentera på vad som sades, eftersom vi var på ett barnkalas och jag var fullt upptagen med att hålla reda på att mina barn inte hade sönder något, inte slog något annat barn, att de inte hoppade i sängar mm mm. Dessutom tror jag inte att mina kommentarer hade fallit i god jord.
Mina två tankar är dock:
Jag förstår inte riktigt vad tanken var här. Varför ta upp det ämnet över huvud taget?
Var det så att föräldern skulle visa hur bra hen är för att hen alltid hämtar sina barn? Kanske.
Ville hen påverka situationen för den stackars killen? Nej, DET är jag säker på att hen inte var ute efter. Hade hen velat det så hade hen tagit upp detta med den stackars killens föräldrar och inte med helt andra föräldrar, som inte har med saken att göra.
Ville hen få medhåll i att hen gjort rätt trots att hen aldrig skjutsat den stackars pojken? Ja, det är mycket möjligt. Det kan helt enkelt ha rört sig om ett slags hobby-bikt. Med det menar jag att en berättar om ett händelseförlopp och ens egna handlingar i förloppet, enbart för att få medhåll om att en har agerat rätt och att det inte fanns andra sätt att lösa förloppet på. En är alltså inte det minsta intresserad av kritik eller alternativa åsikter.
Bara för att vissa föräldrar kan skjutsa sina barn överallt och låta dem gå på en massa olika aktiviteter betyder inte det att alla kan, orkar eller har tid till det. Det är inte detsamma som att inte bry sig om sina barn utan det handlar bara om att en som familj inte har samma förutsättningar att göra saker som vissa andra familjer.
Konversationen handlade om en kille på runt 10 år, som tränade något - låt oss säga fotboll - och ingen av hans föräldrar skjutsade honom någonsin till eller hem från träningen utan han fick ta buss eller spårvagn hem. Detta hade han gjort ända sedan han var 6 år cirka. Föräldern som berättade om denna kille hade själv barn på samma träning och kom naturligtvis och hämtade dem efter varje träning. Hen tyckte så synd om denna kille som var tvungen att stå ute och frysa och vänta på bussen och aldrig fick skjuts. Det var underförstått att hen menade på att föräldrarna till denna stackars pojke var elaka och tanklösa som lät honom åka buss jämt.
Jag valde att inte kommentera på vad som sades, eftersom vi var på ett barnkalas och jag var fullt upptagen med att hålla reda på att mina barn inte hade sönder något, inte slog något annat barn, att de inte hoppade i sängar mm mm. Dessutom tror jag inte att mina kommentarer hade fallit i god jord.
Mina två tankar är dock:
- Varför är det så synd om någon som får åka kommunalt? Vad är det som gör det till ett så negativt alternativ?
- Varför skjutsade inte föräldern som nu tyckte så synd om denna pojke hem honom då och då? Bodde han åt helt fel håll? Var det för långt? Eller var det bara inte hens ansvar?
Jag förstår inte riktigt vad tanken var här. Varför ta upp det ämnet över huvud taget?
Var det så att föräldern skulle visa hur bra hen är för att hen alltid hämtar sina barn? Kanske.
Ville hen påverka situationen för den stackars killen? Nej, DET är jag säker på att hen inte var ute efter. Hade hen velat det så hade hen tagit upp detta med den stackars killens föräldrar och inte med helt andra föräldrar, som inte har med saken att göra.
Ville hen få medhåll i att hen gjort rätt trots att hen aldrig skjutsat den stackars pojken? Ja, det är mycket möjligt. Det kan helt enkelt ha rört sig om ett slags hobby-bikt. Med det menar jag att en berättar om ett händelseförlopp och ens egna handlingar i förloppet, enbart för att få medhåll om att en har agerat rätt och att det inte fanns andra sätt att lösa förloppet på. En är alltså inte det minsta intresserad av kritik eller alternativa åsikter.
Bara för att vissa föräldrar kan skjutsa sina barn överallt och låta dem gå på en massa olika aktiviteter betyder inte det att alla kan, orkar eller har tid till det. Det är inte detsamma som att inte bry sig om sina barn utan det handlar bara om att en som familj inte har samma förutsättningar att göra saker som vissa andra familjer.
fredag 20 september 2013
Jag + Netflix = sant
Jag älskar Netflix! Det finns en massa serier, filmer, dokumentärer mm som en kan titta på. Det allra bästa är att det inte finns någon som helst reklam. Visst kan de göra reklam för nya filmer eller serier men det tycker jag är helt okej reklam för den är väldigt diskret. Dessutom finns det en "Bara för barn" funktion, vilket gör att Arvid kan få klicka runt själv och välja det han vill titta på när han ska titta på barnprogram.
Numera slipper jag oroa mig över alla sublima budskap Arvid annars skulle ta del av om han satt och kollade på barnprogram på tv. Dessutom slipper JAG alla sublima budskap! Underbart!
Numera slipper jag oroa mig över alla sublima budskap Arvid annars skulle ta del av om han satt och kollade på barnprogram på tv. Dessutom slipper JAG alla sublima budskap! Underbart!
 |
| Arvid som tittar på Netflix. |
Besviken
Reklamen för senaste Disneyfilmen, Planes, visade en rejäl korvfest. Är det ens någon kvinnlig karaktär med, förutom ett eventuellt romantiskt intresse? Om jag hade haft döttrar, hade jag inte blivit förvånad om de varit totalt ointresserade av filmen. Det finns ju ingen att personifiera sig med! Visst, en kan personifiera sig med en manlig karaktär också, tycka om den, heja på den, vilja vara den. Men en manlig karaktär kan aldrig någonsin vara en stark, kvinnlig förebild. Vad är det för syn på kvinnor mina småpojkar kommer få om de aldrig kan säga: "Jag vill vara precis som hon!"????? Jag har nog aldrig hört en liten kille beundra en kvinna men jag har hört massa småtjejer se upp till män. Inte så konstigt! Det är en bristvara med kvinnliga, intressanta karaktärer på film. Kvinnor i majoritet i en film blir direkt klassat som en tjejfilm, dvs liiiite sämre än vanliga filmer. Något man inte behöver bry sig om egentligen. När det kommer till barnprogram och barnfilm tycker jag att det rent av är katastrof! Så oerhört många barnfilmer med en man i huvudrollen, en kvinna med så ingen tjatar och resten män. Ja, ibland är det till och med med två (!) kvinnor och då måste ju barnprogrammet klassas som jämlikt? Inte? Jooooo, lite jämlikt ändå...
För att återgå till Disneyfilmen Planes, så gick jag in och tittade på casting listan för filmen. Totalt finns det 19 röstskådespelare som har karaktärer med namn. Av dessa 19 är 3 stycken kvinnor och resten är män. Av de 17 röstskådespelare som är "additional voices" är 6 stycken kvinnor, vilket är bättre men fortfarande katastrof. Dock räknar jag "additional voices" som statister i filmen, så de faller faktiskt bort helt. Så, 3 kvinnor av nästan 20 röstskådespelare. Det är inte ens i närheten av jämlikt! Jag blir bara så trött! När kommer filmbolagen samt övrig media och underhållning fatta att folk inte vill se en korvfest varje gång de tittar på en film, tv-program, mm? Att åtminstone hälften av folket saknar i princip helt förebilder i filmer och kanske därför slutar titta på det? Varför ska jag titta på något jag känner mig exkluderad från?
Det jag vill ta upp som en fördel för filmen Planes är dels att de behandlar hur en kan lära sig att hantera rädslor och övervinna dem. Det är ett viktigt ämne.
Den andra fördelen är att Gabriel Iglesias är röst till en av karaktärerna. Han är helt bäst!
Det är dock ganska lite fördel med tanke på nackdelen.
För att återgå till Disneyfilmen Planes, så gick jag in och tittade på casting listan för filmen. Totalt finns det 19 röstskådespelare som har karaktärer med namn. Av dessa 19 är 3 stycken kvinnor och resten är män. Av de 17 röstskådespelare som är "additional voices" är 6 stycken kvinnor, vilket är bättre men fortfarande katastrof. Dock räknar jag "additional voices" som statister i filmen, så de faller faktiskt bort helt. Så, 3 kvinnor av nästan 20 röstskådespelare. Det är inte ens i närheten av jämlikt! Jag blir bara så trött! När kommer filmbolagen samt övrig media och underhållning fatta att folk inte vill se en korvfest varje gång de tittar på en film, tv-program, mm? Att åtminstone hälften av folket saknar i princip helt förebilder i filmer och kanske därför slutar titta på det? Varför ska jag titta på något jag känner mig exkluderad från?
Det jag vill ta upp som en fördel för filmen Planes är dels att de behandlar hur en kan lära sig att hantera rädslor och övervinna dem. Det är ett viktigt ämne.
Den andra fördelen är att Gabriel Iglesias är röst till en av karaktärerna. Han är helt bäst!
Det är dock ganska lite fördel med tanke på nackdelen.
onsdag 18 september 2013
Saker jag helst inte tänker på så ofta
Att jag har förlorat flera år av mitt liv. Att jag förlorat många vänner och vänskapen blir aldrig densamma igen. Att jag inte kunnat träffa min familj och missat bröllop, dop, födelsedagar. Att jag varit tvungen att säga elaka saker till mina föräldrar. Att jag har fått förnedra mig själv på diverse olika sätt. Att jag inte kunnat slappna av och slippa tänka femton steg före. Att jag inte fått göra det jag har velat och tyckt var kul. Att jag har behövt ljuga och hitta på undanflykter till allt möjligt. Att jag förmodligen är trasig inombords fortfarande och att det aldrig kommer att bli helt bra.
Att leva i ett destruktivt förhållande gör detta med en. Jag tänker inte ofta på det men då och då dyker något minnesfragment upp. En glimt av mitt gamla liv. Den glimten är aldrig något bra. Visst finns det bra minnen från förhållandet också men de är så försvinnande få. De är försumbara. På ett bra minne går det tusen dåliga.
Hur överlever en detta då? Det kan liknas vid ett krig. En militärdiktatur med endast en invånare. Hur överlever en ett krig? Det enkla svaret är tre: det gör en inte, en slåss tillbaka, en blir knäckt. Allt på en gång. Det viktiga är hur en avslutar det hela. Det kommer färga en resten av livet. Slutar du knäckt är det mycket svårare att resa sig. Vägen tillbaka till ett sunt liv blir lång. Slutar du besegrad vet jag inte ens om det går att ta sig tillbaka. Det kan vara så illa att du inte längre finns vid liv då. Slutar du med en strid vinner du tillbaka den lilla, förtvinade rest till värdighet du har kvar och det är ett enormt stort steg. Det är lite som att en myra besegrar kängan som om och om igen trampar på den. Det är stort.
Jag slutade som myran. Slogs tillbaka. "Vann". Hur en kan kalla 12 förlorade år, fyllda av trauman som vinst vet jag inte men det är i alla fall bättre än 12 år till. Det är bättre än att dö. För dö är jag övertygad om att jag skulle göra om det hela hade fortgått.
Det är inte alla i min omgivning som förstår varför jag stannade så länge. Varför jag inte gick med en gång. Varför jag accepterade det hela överhuvudtaget. Det är svårt att förklara. Mitt tips är att läsa på om psykisk och fysisk misshandel. Om att det aldrig någonsin är den misshandlades fel. Att den misshandlade inte alls bör skylla sig själv. Att valet att gå inte alls är så där glasklart så som de flesta verkar tro.
Att leva i ett destruktivt förhållande gör detta med en. Jag tänker inte ofta på det men då och då dyker något minnesfragment upp. En glimt av mitt gamla liv. Den glimten är aldrig något bra. Visst finns det bra minnen från förhållandet också men de är så försvinnande få. De är försumbara. På ett bra minne går det tusen dåliga.
Hur överlever en detta då? Det kan liknas vid ett krig. En militärdiktatur med endast en invånare. Hur överlever en ett krig? Det enkla svaret är tre: det gör en inte, en slåss tillbaka, en blir knäckt. Allt på en gång. Det viktiga är hur en avslutar det hela. Det kommer färga en resten av livet. Slutar du knäckt är det mycket svårare att resa sig. Vägen tillbaka till ett sunt liv blir lång. Slutar du besegrad vet jag inte ens om det går att ta sig tillbaka. Det kan vara så illa att du inte längre finns vid liv då. Slutar du med en strid vinner du tillbaka den lilla, förtvinade rest till värdighet du har kvar och det är ett enormt stort steg. Det är lite som att en myra besegrar kängan som om och om igen trampar på den. Det är stort.
Jag slutade som myran. Slogs tillbaka. "Vann". Hur en kan kalla 12 förlorade år, fyllda av trauman som vinst vet jag inte men det är i alla fall bättre än 12 år till. Det är bättre än att dö. För dö är jag övertygad om att jag skulle göra om det hela hade fortgått.
Det är inte alla i min omgivning som förstår varför jag stannade så länge. Varför jag inte gick med en gång. Varför jag accepterade det hela överhuvudtaget. Det är svårt att förklara. Mitt tips är att läsa på om psykisk och fysisk misshandel. Om att det aldrig någonsin är den misshandlades fel. Att den misshandlade inte alls bör skylla sig själv. Att valet att gå inte alls är så där glasklart så som de flesta verkar tro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)